Vad var det som dödade Herr B?

En artikelserie i DN om dagens vård, del 1.

Vad var det som dödade Herr B?

Diagnosen var cancer. Men det var inte tumören som tog hans liv. I dag inleder Maciej Zaremba sitt stora reportage om de absurda konsekvenserna av ett dolt systemskifte i svensk sjukvård.

Några citat:

Herr B hade cancer, men det som saknar namn tog hans liv.

Herr Gustav B, låt mig kalla honom så, avled på våren 2008. Diagnosen var cancer. Men det var inte tumören som tog hans liv. Det var något helt annat, som vi ännu saknar begrepp för.

Anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

I sin anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd anklagar hon sjukhuset för ”dold aktiv dödshjälp”. Och när hon skriver till mig är det på inrådan av en professor i medicinsk etik. Han menar att jag borde undersöka vad det var som Gustav B dog av.

Tilliten till vården förbrukades snabbt

Det är vad detta reportage handlar om. Fru B:s förlorade tillit.

Hon verkar inte ensam om den. Skall man tro statistiken har det blivit farligare att vistas på sjukhus. Sedan år 2005 har anmälningar enligt lex Maria (där sjukvården själv anmäler felsteg) nästan fördubblats. Det skulle kunna tolkas optimistiskt, som att man blivit frejdigare med att medge misstag. Men samtidigt ökar klagomålen från patienter och anhöriga. I skrivande stund väntar 5.500 ärenden i kö hos Socialstyrelsen.

Det tog 20 dagar! Men då var det för sent.

Det tar fyra dagar innan en psykiater, från kliniken 300 meter längre bort, visar ett intresse för patienten, som slåss så fort drogerna slutar verka. Han ställer diagnosen ”psykos”. Men då protesterar herr B:s hustru. Han har aldrig varit psykotisk. Hon misstänker att det är den stora mängden psykofarmaka som gjort mannen tokig (hon tror sig veta ett och annat om drogverkan, har själv arbetat inom psykiatrin). Fru B önskar att man snarast går igenom makens mediciner. Javisst, svarar psykiatern, det skall vi göra.

Det går en dag, två, fem… B måste övervakas dygnet runt, blir oregerlig så fort han vaknar. Då kommer psykdoktorer, olika varje gång, och ger honom en spruta. B börjar få svårt att andas. När en vecka gått är fru B:s nerver slut. Hon travar över till psykiatrin, griper tag i överläkaren och drar med honom till makens sjukläger. Nu vill hon veta vad det är för blandning han får i sig. Javisst, det har doktorn lovat ett vecka tidigare.

Och då, 20 dagar efter det att herr B blivit tokig, samkör psykiatern hans medicinering. Och upptäcker att ”den enda orsaken till patientens konfusion kan vara Catapresan…” Det blir en ny diagnos: ”läkemedelsbetingad förvirring.” Och mycket riktigt, efter några dagar är B:s psykos som bortblåst. Men då är det för sent.

82 läkare på 130 dagar!

Det behövs en haverikommission!

När jag frågar klinikchefen vem som bär ansvaret för vården av patienten Gustav B svarar han emellertid direkt: ”Jag gör det ensam. Ingen annan.” Det är bara att ta av sig hatten.

Men hans svar är lika nobelt som det är orimligt. Fru B trodde att så många som fyrtio läkare tog hand om hennes man. Jag räknade. Det var åttiotvå läkare som under Gustavs hundratretton dagar på sjukhuset medverkade till hans vård och sjutton av dem, psykiatrikerna, gjorde det motvilligt. De flesta av dem såg honom bara en gång, eller utfärdade råd per telefon.

Man tycker att den uppgiften vore nog för att tillsätta en haverikommission. Det tycker också Patientnämnden. Men både HSAN och Socialstyrelsen avfärdar fru B:s begäran om utredning. ”Överspelat”, skriver man finkänsligt, varmed menas att rent juridiskt är det för sent att pricka någon läkare. Det är det speciella med granskarna av sjukvården. När de letar skyldiga gäller det att identifiera någon vitrock eller grönblus som missat ett provsvar eller förväxlat sprutor. Men när felet består i en struktur som gör det omöjligt med patientansvar, finner de ingenting att grans­ka. Det är som om haverikommissionen skulle bestämma på förhand att alla flygolyckor beror på piloterna.

Det är inte pengar det är brist på

Låt oss slå fast att vad herr B än dog av, var det inte brist på pengar. Sverige hör till de länder som spenderar mest på sjukvård, här finns också fler läkare per patient än i Frankrike, Tyskland eller USA. Men på vägen mellan skattebetalaren och sjuksalen drabbas resurserna av ett märkligt svinn.

Varför har svenskar extremt svårt att nå fram till doktorn?

På OECD-listan över patienters läkarmöten ligger Sverige på 33:e plats, mellan Mexiko och Chile. En fransman träffar läkare i genomsnitt 6,9 gånger om året, en estländare 6,3, en svensk 2,9 gånger.

Det kan förstås hända att fransmän, polacker och tyskar springer till doktorn i onödan. Men de kommer fram. Varför svenskar inte gör det kan bero på att våra läkare verkar upptagna med annat.

En svensk doktor hinner i snitt med 777 patientmöten om året, för de franska eller tyska gäller det tredubbla. Även i den tabellen hamnar Sverige på näst sista plats bland utvecklade länder, dock före Grekland.

Så vad gör Sveriges 33.000 läkare när de inte läker?

De spelar sudoku. Det vill säga: Fyller i blanketter, plitar på rapporter till landstinget, levererar data till register, räknar på styckepriser och volymer. Sodukoliknelsen är inte min. Den är myntad av professor Hans-Göran Tiselius i Läkar­tidningen.

[Vår kommentar: plus de vidareutbildar sig, de är på konferenser, de forskar, de är kompensationslediga och ofta letar de lediga sängplatser vid överbeläggning och de tampas med undermåliga journalsystem, vilket kan ta timmar i anspråk under en arbetsdag. Många bestämmer själva till stor del vad de vill syssla med, t.ex. lite forskning]

Pengar styr vården, inte den egna plånboken, utan det är systemet som styr vårdinsatserna.

Varför var psykiatrikerna så kallsinniga till kollegers vädjan att ta hand om Gustav B? Jag skriver till flera av dem men får inget svar. Kanske beror det på att det de hade kunnat svara vill ingen som svurit läkareden höra sig själv säga:

”Hade denne Gustav ringt och beställt tid hos oss, skulle det gå bra. Produkt 29A07, styckepris 787 kronor, nybesök dessutom, det ger extra bonus för vårdgarantin!

Också om han råkade bli knäpp i hemmet skulle det gå för sig. Hembesök är produkt 29A08. Men för en nyopererad som biter personalen två korridorer härifrån har vi inte fått någon produktkod. Då får vi inte debitera. Så denne Gustav B var olönsam. En ren förlustaffär.”

Kommentar

JOBBSTATISTIK – 2012 kvartal 3 (jämfört med år 2001)

88 248 färre färre jobb inom offentliga sektorn och 131 374 fler jobb inom den privata sektorn inom utbildningsväsendet, vård, omsorg och socialtjänst (näringssektor P & Q).

Det innebär att nästan hundratusen anställda inom skola, vård, omsorg och socialtjänst har bytt till privat arbetsgivare. Antalet jobb inom utbildningsväsendet, vård, omsorg och socialtjänst (näringssektor P & Q) har totalt sett ökat med 43 126 personer sedan år 2001.

Källa: SCB Kortperiodisk sysselsättningsstatistik (KS)

Varför denna massiva privatisering?

Det beror på att den offentligt skötta skolan, vården och omsorgen har misslyckats med att etablera en effektiv verksamhet, där medarbetarna trivs. Privata arbetsgivare är duktigare på management, uppföljning, feedback och att ta hand om sin personal så att de känner delaktighet. Vilket tillsammans ger en bättre effektivitet som sparar pengar.

Men…

Ett stort problem är att den offentliga sektorn vid en privatisering fortfarande är dåliga på management, uppföljning och kvalitetskontroll, vilket öppnar upp för mindre seriösa aktörer att tjäna pengar på patienternas och skattebetalarnas bekostnad (som sedan kan placeras i skatteparadis). Observera att detta gäller ett fåtal oseriösa privata aktörer.

Lönsamma ”gungor” till salu

Själva ersättningsmodellerna är inte perfekta vilket innebär att de mest lönsamma delarna är de som först privatiseras, medan det offentliga blir sittande med de delar ingen vill ha. Det går också att maximera sin ersättning genom att trixa, då kvalitetskontroll saknas. Tidigare jämnade lönsamma ”gungor” ut det man förlorade på ”karusellerna”, men nu blir det offentliga sittande med de olönsamma delarna (på skattebetalarnas bekostnad).

I Skåne privatiserades t.ex. de lönsamma bitarna av psykiatrin först, medan det offentliga blev sittande med problemområden. Det blev dyrt för skattebetalarna.

I Göteborg klagade öppenvårdspsykiatrin på bristande resurser, trots att en uppföljning visade att psykologerna endast ägnade två timmar om dagen åt patienter och när det gällde sjukgymnastik hanns det med ännu färre färre patienter, trots stor kö. Vården lider inte brist på pengar, de lider av stora strukturproblem som orsakats av brist på ledning.

Ett stort problem är avsaknaden av kvalitetskontroll, både inom egen offentlig verksamhet och mot de privatiserade delarna. Detta drabbar främst patienterna både inom den offentliga och privata vården och omsorgen. Det öppnar upp för fusk.

Har privatiseringar ökat effektiviteten inom vården?

Det råder delade meningar om detta. Eftersom ingen mäter finns ju inget facit.

”Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten”

Publicerad 2011-09-07 00:50

Ny forskarrapport: Privata alternativ och konkurrensutsättning inom välfärdssektorn har inte blivit den mirakelmedicin som många hoppades på. För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden.

Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman.

Optimalt

Det optimala vore om det offentliga lärde sig och tillämpade management, uppföljning, feedback, kvalitetskontroll och personalvård, samt behöll större delen av verksamheten i egen regi. Då skulle gungor och karuseller balansera ut varandra.

Observera att personalen är den samma inom offentlig och privat verksamhet, det är ledningens kvalité som skiljer. Den offentliga ledningen verkar inte bry sig om resultatet.

Men självfallet ska det finnas utrymme för privat verksamhet, där uppföljning och kvalitetskontroll fungerar. Detta blir mycket lättare att kontrollera privata operatörer om man har väl fungerade enheter i egen regi, som kan fungera som referensobjekt.

Sannolikt kommer dagens ledning inte att ställas till svars för dagens mismanagement, vilket de är medvetna om. Därför prioriterar de att hålla en låg profil, röra upp så lite damm som möjligt och låta andra ta i grundproblemen efter dem (eller så har de inte kompetensen att lösa grundproblemen, de vet inte vad de ska göra).

Många ledare inom vården har ju sin grundprofession som läkare och det är något helt annat än management. Att en duktig läkare är en bra ledare behöver inte alls vara fallet, lika lite som att en duktig tekniker är en bra ledare, eller att en duktig ledare är en bra läkare. Det är ju helt olika professioner som kräver olika kompetenser och erfarenheter.

Men detta verkar inte vården eller ansvariga politiker förstå, utan istället har chefskap blivit ett pinnhål på karriärstegen. En svag ledning tillsätter inga starka ledare, det vore ju ett hot mot ens egen ställning.

Detta synsätt är en viktig orsak till varför vården har en starkt negativ utveckling, det saknas ju management, det saknas information, det saknas mål och det saknas kontroll.

Som det är idag fungerar inte mycket, varför det redan krisar inom vården. Här krävs ett nytänkande, som redan finns inom den konkurrensutsatta sektorn. Det är faktiskt enkelt att rationalisera vården, på ett sätt som även gagnar medarbetarna inom vården.

Men så länge ledningen inom vården blockerar alla ansträngningar i den riktningen, så kommer marschen mot en katastrof att accelerera, tills man blir tvungen att agera. Det kommer att innebära att dagens management måste lämna över ledningen till krafter som är sin uppgift mogen. Ju förr detta inträder, ju mindre blir skadeverkningarna.

Det känns som om bollen ligger hos folket som måste läsa på och sedan resolut passa bollen till vidare till ansvariga politiker, med kravet att de gör något konstruktivt som ger RESULTAT. Vi har nog med politiker som sitter på läktaren, utan att åstadkomma något.