Har Du läst vad som står finstilt på Dina barns fluortandkräm? Om inte, ta fram ett förstoringsglas.
Alla som borstar tänderna med fluortandkräm, sköljer tänderna med fluor eller ger barnen fluortabletter borde läsa en bok som heter ”The Fluoride Deception” av Christoffer Bryson.
Chris-BrysonBryson är en undersökande reporter och TV- producent. Han har gjort flera uppmärksammade och prisbelönta reportage. Boken utkom 2004 och representerar 7 års research. Den är på 374 sidor med 685 fylliga fotnoter. Han redovisar namn på 77 personer som han intervjuat.
Arvid Carlsson (nobelpristagare 2000) har skrivit ett efterord till boken.
Boken är ett avslöjande dokument om köpt vetenskap, om hur det medicinska etablissemanget låter sig bedras, om fullständig likgiltighet för mänskligt lidande, om den råa makten och om dolda agendor.
Boken är både skrämmande och fängslande.
Jag gjort en fri översättning av bokens introduktion. Jag avslutar med en kort beskrivning av en person som är central i berättelsen.
Observera att författaren beskriver förhållandena USA. Men fluor finns i olika koncentration även i våra vattentäkter, i mat och dryck och i olika tandvårdsprodukter.
Övertygelsen att det är bra för tänderna gäller även här.
Så här skriver Christoffer Bryson i sin introduktion till boken i min fria och förkortade översättning:
EN UPPENBAR OCH NÄRVARANDE FARA.
Warning: Keep out of reach of children under 6 years of age. If you accidentally swallow more than used for brushing, get medical help or contact a Poison Control Center right away.
(Varning: Förvaras oåtkomligt för barn under 6 år. Om du av misstag sväljer mer än vad som används för borstning kontakta genast Giftcentralen)
Varning: Fluor
Nästa gång du ser dig själv i badrumsspegeln med munnen full av lödder, ta en titt på tandkrämstuben. [Eller med munnen full med bakteriedödande munvatten med tillsatt fluor, min anm.]
De flesta av oss förknippar fluor med det tråkiga ämnet bättre tänder och löftet om färre besök hos tandläkare. Men historien om hur fluor tillsattes tandkrämen och dricksvattnet ( i USA, min anm.) är en märklig och nästan fantastisk berättelse.
Historien innehåller några av de mest spektakulära händelser när det gäller mänsklig verksamhet – som exempel sprängningen av Hiroshima bomben.
Många av de ingående huvudaktörerna överträffar vad vi kan föreställa oss som t.ex. skaparen av begreppet ”Public Relation” , Edward L. Bernays, (Sigmund Freuds systerson), som tidigare var mest berömd för sitt P.R. program för att få kvinnor att börja röka. Och svängarna och turerna i fluorhistorien är frampressad av ingenting annat den fruktansvärda driften mot maktkoncentration och den råa styrkan som driver USA.
Fluor utgör basen för några av de största förmögenheterna som världen någonsin skådat. Den nästan ofattbara rikedom som Mellons i Pittsburgh och Du Ponts i Delaware representerar.
“Fluor utgör basen för några av de största förmögenheterna som världen någonsin skådat.”
Varning
Inte konstigt att varningen på tandkrämstuben är så dramatisk. Samma potenta kemikalie som används för att anrika uran för kärnvapen, för att tillverka nervgasen Sarin och för att bearbeta smält stål och aluminium från malm, är vad vi ger till våra barn, det första på morgonen och de sista på kvällen, smaksatt med pepparmynta, jordgubbe eller svarta vinbär.
Fluor är en sådan potent kemikalie att det har blivit den moderna industrins blodomlopp, det pumpar varje dag genom oräkneliga industrianläggningar, raffinaderier och bruk.
Fluor används för att producera högoktanig bensin; för att smälta viktiga metaller som aluminium, stål och beryllium; för att anrika uran; för att tillverka kretskort; för tillverkning växtbesprutningsmedel, skidvalla; kylskåpsgas; teflon; plaster; mattor; vattentäta kläder; etsat glas, tegel och kakel och ett antal läkemedel, som Prozac och Cipro.
Fluor i tandvården handlar om marknadsföring
Fluoranvändningen i tandvården är bara en småsak i sammanhanget. Men användningen inom tandvården är viktig för industrin. Det handlar om elementär marknadsföring!
Fluor är en sådan potent kemikalie att den utgör en allvarlig miljörisk och en potentiell förgiftningsrisk för dem som arbetar med den. De av industrin sponsrade forskarna marknadsförde först fluor som en tandvårdsprodukt genom att relatera fluor till tandhälsa.
I kraft av sin ställning kunde de hävda att det i låga doser inte hade några negativa hälsoeffekter.
Så bidrog man till att ändra människors föreställning om fluor, från att vara ett gift till något hälsosamt. På så sätt avleddes uppmärksamheten från de skador som fluor förorsakat dem som arbetar i fabrikerna, de omkringboende och naturen.
Denna försköning av fluor har i mer än femtio år fört oss bakom ljuset. I stället för att framkalla synen av invalidiserade arbetare eller förgiftad skog ser vi leende barn. Den giftiga sidan har nästan helt försvunnit ur vårt medvetande.
Historiker har underlåtit att skriva om att det var en fluorförorening som orsakade det enskilt största juridiska problemet inför atombombsprogrammet efter andra världskriget.
Miljöorganisationer är oftast okunniga om att fluor sedan andra världskriget är det skadligaste giftet som vält ut ur fabrikernas skorstenar och att det vid ett tillfälle under det kalla kriget orsakat fler skadeståndskrav på industrin än alla de övriga tjugo största föroreningsorsakerna tillsammans.
Det var fluor som i första hand ansvarade för den största och mest ökända luftföroreningskatastrofen i USA:s historia – ”Halloween mardrömmen” som knäckte hela industristaden Danora i Pennsylvania under en Halloweenhelg och som lade grunden för den första amerikanska miljörörelsen.
I dag är vi är utsatta för fluor från fler källor än någonsin ,(USA). Vi konsumerar det från dricksvattnet och från tandkräm, liksom från färdigmat tillverkad med fluoriserat vatten och med kemikalier innehållande fluor .
Vi utsätts för fluor från okända källor, som bekämpningsmedel i jordbruket, fläckresistenta mattor, läkemedel, mikrovågsugnssäkra påsar, omslag för popcorn eller hamburgare. Till detta kommer de industriella luftföroreningarna och röken och dammet som arbetarna andas in i fabrikerna.
Fluor utgör ett dubbelt hot genom att det utlöser det giftigaste ur andra kemiska ämnen, vilket gör fluorid till ett speciellt riskabelt sällskap. Ett vanligt förekommande luftförorenande ämne som vätefluorid är många gånger mer toxiskt än mera välkända luftföroreningsbovar, som svaveldioxid eller ozon. Genom en synergieffekt förstärker vätefluorid även dessa föroreningars toxicitet.
Kan fluor när det tillsätts dricksvatten på samma sätt förstärka toxiciteten hos bly, arsenik och andra föroreningar som man vanligen kan finna i vårt dricksvatten?
Som vi kommer att förstå, så kan det visa sig vara omöjligt att få svar på den sortens frågor av ”The Federal Government” efter 50 års propaganda för vattenfluoridering.
I mitten av 1930-talet hade europeiska fluorforskare redan kopplat fluor till en rad av sjukdomar, som andningssvårigheter, rubbningar i centrala nervsystemet, och speciellt med en rad av artritliknande problem i muskler och skelett.
Men under det kalla kriget, i en av de största medicinska mörkläggningsaktionerna under nittonhundratalet, avlägsnades systematiskt fluor från människors medvetande som förknippad med sjukdom av fluorforskare, betalda av militären och de stora företagen i U.S.A.
Europa drabbades fabriksarbetare som utsattes för överdoser av fluor av olika medicinska tillstånd som benämndes som ”poker back” eller ”crippling skeletal fluorosis”.
”Men det kemiska ämnet fluor uppförde sig annorlunda när det korsade Atlanten”, påstod de av industrin finansierade fluorforskarna och lyckades inte finna den typen av lidanden i U.S.A.
Detta var ett bedrägeri, som vi kommer att förstå: en vetenskaplig bluff av jättelik och global skala; ett lagvrängartrick för att undkomma ansvaret för utbredda kroppsskador hos arbetare; domstolsknep och meneder, som gjorde det möjligt att fortsatta med att dölja medicinska bevis.
”Det här har du fått om bakfoten Historien om hur fluor tillsattes tandkräm och dricksvattnet är en annan historia, och hänger inte ihop med industrins användning av fluor”, säger en tillskyndare av vattenfluoridering till Christoffer Bryson.
Men det är samma historia. Sagan om det dentala ”kemiska undret” och den hemliga rapporten om hur industrin och USA:s militär hjälpte till att skapa och putsa på den allmänna bilden av fluor, är för tätt sammanflätade för att man skall kunna särskilja dem.
Historien hänger fullständigt ihop med agerandet de två mest prominenta forskare som ledde vattenfluorideringen på 1940 och 1950-talet, Dr Harold Carpender Hodge och Dr. Robert Arthur Kehoe.
(Hodge och Kehoe tillhörde under decennier nationens absoluta medicinska elit – de kunde tillsätta och avsätta akademiska tjänster och bestämde vilka som skulle ingå i olika medicinska expertgrupper. Bakom dem stod både försvarsmakten och industrin. Min anm).
“Fluoranvändningen i tandvården är bara en småsak i sammanhanget. Men användningen inom tandvården är viktig för industrin. Det handlar om elementär marknadsföring!”
Skyll inte på tandläkarna. De blev lärda att fluor är bra för tänderna.
Få vet att Dr. Hodge, nationens ledande fluorforskare som utbildade en generation av dem som i sin tur utbildade tandläkare på 1950 och 1960-talet, att han under kriget var Manhattan projektets (atombombsprojektet) ledande toxikolog.
I det projektet hjälpte han till att leda de ökända mänskliga experimenten, där sjukhuspatienter injicerades med plutonium och uranium – utan deras vetskap eller medgivande – för att studera toxiciteten av dessa kemikalier.
Hodge var på samma sätt ansvarig för studier av fluorets toxicitet.
Byggandet av världens första atombomb krävde ofantliga mängder fluor. På bombtillverkarnas vägnar övervakade han i tysthet en av nationens första allmänna vattenfluorideringsexperiment.
Medan invånarna Newburgh, New York, ( ett fattigt område med många afroamerikaner och nyanlända immigranter min anm.) endast fick veta att fluor skulle minska deras barns karies, så skickades i hemlighet deras blod- och vävnadsprov till hans atombombslaboratorium för analys. ( invånarna ansåg sig vara lyckligt lottade som blev föremål för en sådan omsorgsfull statlig hälsovård min anm.)
En del tandläkare är omedvetna om att det mesta av den fluor som tillsätts dricksvattnet i USA, egentligen är industriavfall, skrapat från fabriksskorstenar i Floridas konstgödningsfabriker. Detta för att förhindra det från att skada boskap och gröda i det omgivande landskapet. Med en generös uppgörelse slipper dessa fosfatföretag kostnaden för att göra sig av med detta toxiska ämne på platser avsedda för giftigt avfall.
I stället säljs avfallet till kommuner, transporterade i tankbilar som på insidan är klädda med gummi, till vattenreservoarer kors och tvärs över Nord Amerika och tillsätts dricksvatten för att minska karies hos barn.
(Innehållet i fluor- tankbilarna är så giftigt att i efterdyningarna av den 11 september, blev de som ansvarar för att förhindra terroristattacker uppmärksammade på att hålla ett vakande öga på ämnet som är avsett att minska karies hos barn.)
Röster om Fluor
”Jag hade inte en aning om varifrån fluoren kom förrän en av antifluoristerna berättade det för mig. Du måste ha fel! Detta är inte möjligt!”, berättade Dr Hardy Limeback, chefen för Preventative Dentistry, på Universitet i Toronto, Kanada för Christoffer Bryson . Han var tidigare en ledande tillskyndare av fluor i dricksvatten.
De tidigare nämnda fosfattillverkarna är medlemmar i en inflytelserik industrigrupp som sponsrade Dr. Robert Kehoes´ fluorforskning, vid Universitetet i Cincinnati under 1940- och 1950-talet.
Kehoe är idag bättre känd för att under en lång karriär hävdat att det är ofarligt att tillsätta bly i bensin. Men han var också den ledande gestalten som försäkrade allmänheten och forskarna om industri- och vattenfluorens säkerhet. Samtidigt dolde han information om substansens giftiga effekter och delade i hemlighet sina tvivel med sina företagsfinansiärer även om osäkerheten av minimala mängder av fluor.
Industrin är ovillig att förlora sitt uppbyggda fluorsäkerhets-monument och få sin roll som dental mytmakare avslöjad. Man vill inte ha insyn bakom en femtio år gammal fasad av leende barn med rader av vita tänder.
Flera av arkiven som Christoffer Bryson besökte har gapande hål av saknade dokument, och vissa var helt stängda för insyn.
Många forskare är obenägna att kritisera fluor – med tanke på det öde som drabbat dem som har ifrågasatt regeringens linje.
Forskare har blivit avskedade för sin vägran att backa från sitt ifrågasättande av fluorens säkerhet, blivit svartlistade av industrin, förtalade av propagandister som hyrts in av USA: s ”Public Health Service” och ”American Dental Association”.
”Marken är täckt med lik” som en ledande odontolog berättade för mig, när han fick veta att jag höll på att skriva en bok om fluor.
Myter är effektiva. Ifrågasättandet av fluor framkallar skeptiskt höjda ögonbryn både hos både liberala och konservativa.
I Stanley Kubricks film Dr Strangelove, från 1964, nämns närmast reflexmässigt av dem som Christoffer Bryson talar med.
Det vansinnigt roliga porträttet av General Jack D.Ripper, som en militarist som uppträder som en bärsärk, besatt av iden att kommunisterna skulle lägga fluor i nationens dricksvatten, är filmens mest berömda scen och blev det kalla krigets ikon.
I verkligheten var det inte kommunisterna utan USA:s militär och industri som såg till att fluoridera dricksvattnet.
Medias beskrivning var i stort sett felaktig. Gräsrötterna, vars kamp mot vattenfluoridering var föregångarna till dagens miljörörelse hade massor av olika politiska tillhörigheter. Rörelsen leddes av erfarna, högst ansedda forskare, kända som försvarare av folkhälsan, av läkare som varnat nationen för cigarettrökning och risken för allergiska reaktioner av penicillin.
Men i stället för att betraktas som medicinska pionjärer, som varnande för industrins övergrepp i form av industrigifter, blev antifluoristerna beskrivna som ovetenskapliga och framstegsfientliga.
Det är USA:s medicinska etablissemang som har fel, sa fluorkritikerna. Att tillsätta en kemikalie till vatten så giftig, att den en gång användes som råttgift var en unik amerikansk ide och är så fortfarande. De flesta europeiska länder tillsätter inte fluor till sitt vatten. Flera länder har sedan länge upphört med bruket. Både säkerhet och värde ifrågasätts.
Fluor kan vara till nytta för tänderna, men bevisen är inte överväldigande.
Fastän tandhälsan förbättrats signifikant i USA sedan 1940, har man sett liknande förbättringar i länder där man inte tillsätter fluor i vattnet.
Förbättrad tandvård, bättre näring och användandet av antibiotika kan förklara den parallella förbättringen.
Marginell förbättring av tandhälsan
Vid en i stor officiell genomgång, genomförd på initiativ av Brittiska regeringen år 2000, fann man att de flesta studier på effektiviteten av fluor av vattnet var av måttligt effekt. Fluoridering kan vara ansvarigt för 15 % färre hål i tänderna. Det är långt ifrån de 65 % som utlovades av de tidiga förespråkarna för fluor.
Är den eventuella nyttan av en handfull bättre tänder värt risken, om man är medveten om de hälsoproblem som fluor orsakar (rubbningar i centrala nervsystemet, artrit, risk för skelettcancer) Tillstånd som tidigare blivit trivialiserade eller doldes för allmänheten av de tidiga fluorförespråkarna.
”Hur många hål måste räddas för att rättfärdiga ett dödsfall i skelettcancer?” frågade den framlidne Dr. John Colquhoun, Chief Dental Officer i Auckland, New Zeeland – en fluor- kritiker som tidigare varit fluorförespråkare.
”Jag förstod inte hur toxiskt fluor var. Jag har litat på, den allmänna tandvården, den allmänna hälsovården, United States Public Health Service, Centers for Disease Control (CDC), American Dental Association, California Dental Association, att fluor var säkert och effektivt utan att egentligen undersöka själv” sade Dr Limeback, från Kanada.
Även teorin om hur fluor verkar har ändrats. CDC påstår inte längre att fluor i skyddar tänderna genom att det absorberas i av magslemhinnan. Istället påstås att fluor skyddar tänderna på ytan, där det bland annat attackerar enzymerna i bakterier som ger upphov till karies.
Att dricka fluoriderat vatten är fortfarande viktigt enligt CDC, därför att det badar tänderna i fluor och förbättrar saliven – ett kostnadseffektivt sätt att nå fattigare familjer, som kanske inte äter en bra kost, har tillgång till tandläkare eller har för vana att regelbundet borsta sina tänder med fluortandkräm.
Men att svälja fluorbehandlat vatten gör också att fluor hamnar i skelettet och blodet, där det kan skada andra delar av kroppen sade kritikerna.
Om fluor kan döda enzymerna i tandbakterier, måste man väl fundera på andra potentiella skadande effekter på andra enzymer – viktiga kemiska katalysatorer som reglerar det mesta av biologisk aktivitet.
”När jag undersökte dessa frågor sa jag mig, detta är vansinne. Låt oss ta det ur vattnet eftersom det skadar så många människor – inte bara enkla tandskador – missfärgade tänder, men nu ser vi också skelettproblem och möjligen cancer och sköldkörtelproblem.
Om du vill nå ut till fattiga människor ge dem tandkräm. Gör vad som helst utom att fluoridera dricksvattnet. Men fluorförespråkarna fortsatte med att påstå att det var kostnadseffektivt. Det är bara en massa struntprat – det är kostnadseffektivt bara för att man kan göra sig av med giftigt avfall, för att tala klarspråk.” sade dr Limeback.
Historien kan visa att det sällan är lätt att slå hål på myter. Men vi har gjort detta förr. Fluorhistorien liknar fablerna om bly, tobak och asbest då de medicinska medlöparna hjälpte industrin att i generationer gömma sanningen om dessa substanser.
Fluorarbetare delar samma tragiska öde som de beklagansvärda som andades beryllium, uranium och silicon på sina arbetsplatser.
Otaliga undersökningar har försäkrat arbetarna att deras fabriker och gruvor var säkra. Men den enkla sanningen är att tusentals människor har blivit förgiftade och gått en plågsam död till mötes på grund av dessa kemikalier.
Så om denna berättelse om hur allmänhetens bild av fluorhemligheten ”tvättades” låter alltför bekant, kanske är det så för att det är samma profession och samma institutioner som talade om för oss att fluor är säkert som sade detsamma om bly, asbestos och DDT eller som förmådde oss att röka mer tobak.
Sövda av ett halvt århundrade av försäkringar från supportrar av fluor från det allmänna hälsoetablissemanget, har många läkare idag ingen kunskap om symtomen på en fluorförgiftning.
En tyst mördare som smyger sig på oss i vår brist på kunskap.
Det är ett svart hål där ute i form av både allmän och vetenskaplig kunskap. Det finns egentligen ingen hälsofråga som kan påverka en större population.
Jag tror inte det finns någonting i detta samhälle som inte påverkas av fluor. Det är väldigt svårfångat och mycket besvärande, säger tidigare industritoxikologen dr Phyllis Mullenix.
Dårskap
Femtio år efter att USA:s Public Health Service under det kalla krigets mörkaste dagar, hastigt vände kurs – och stödde tillsatts av fluor i dricksvattnet – är det dags att erkänna dårskapen, övermodet och den hemliga agendan som har låst oss alldeles för länge – förgiftat vårt vatten, förorenat vår luft, och invalidiserat våra arbetare. Det är dags, att tala klarspråk med våra makthavare.
Ärlig vetenskap, den allmänna opinionen och folkliga aktioner kan åstadkomma förändring.
En kort beskrivning av en central person i boken
En av ”huvudpersonerna” i boken är Phyllis Mullenix. Hon var 1982 en av de ledande forskarna inom den i den unga vetenskapen toxikologi. Hon utvecklade en helt ny metod att med hjälp av kamera och datoranalys mäta hur olika kemiska substanser påverkade centrala nervsystemet. En snabb och säker metod som man hoppades skulle revolutionera studiet av giftiga kemikalier.
Hon anställdes vid ett av de mest prestigefyllda medicinska forskningslaboratorierna med stora stöd från industrin – Forsyth Dental Center/ Harvard Medical School.
Man förväntade sig att hon skulle dra in pengar till institutionen och hjälpa storföretagen att vinna de rättsliga striderna mot alla som påstod sig blivit skadade av industriverksamhet. Sedan 1970 hade hon tjänat mycket pengar som konsult och vid många tillfällen hjälpt industrin att vinna mot EPA (Environmental Protection Act) genom att hitta fel i deras beräkningar. Industrin hade således stort förtroende för henne.
För att stödja fluors anseende och få tyst på antifluoristerna ombads Phyllis Mullenix att starta med att analysera fluoridens toxicitet. Själv förstod hon inte då meningen med att analysera ett så harmlöst ämne. Det enda hon visste om fluor var att det var bra för barns tänder. Hon fick igång ett samarbete med en annan forskare Pamela Den Besten, som hade börjat intressera sig för uppkomsten av förändringar på tänder som blivit exponerade för fluor.
Efter två års datasamlande fick man det första resultatet 1989. Ett helt oväntat resultat! De kontrollerade sitt system, de gjorde en mängd kontrollerande tester. Men alla analyser visade samma sak:
Små mängder av fluor gav en mängd olika allvarliga neurologiska effekter på försöksdjuren.
Phyllis Mullenix fick order av att göra om studien. Resultatet upprepade sig.
1990 var det kristallklart och statistiskt signifikant. Här fanns ett problem, enligt Mullinix.
Detta var explosiva fakta!
Det beslöts att anordna ett seminarium på National Institute of Dental Research i Washington Det råkade inträffa på dagen för det 41:a året efter det att man börjat tillsätta fluor i dricksvattnet. Salen där seminariet skulle hållas var packat med representanter för myndigheter och det och medicinska etablissemanget.
Redovisningen av den datorstyrda metodiken väckte entusiasm. Men när Phyllis Mullenix sedan redovisade sina resultat som visade att försöksdjuren visade samma beteendestörningar som om man givit dem starka cytostatika eller strålbehandling, blev det alldeles tyst. Då slocknade intresset och både hon och metoden blev ansatt och ifrågasatt. Många i församlingen bestod ju av personer som vigt sitt liv åt att stödja tillsättningen av fluor i dricksvattnet.
Phyllis Mullenix sammankallade senare tillsammans med sin chef makthavare inom industrin och förmedlade samma budskap. (Unilever, Colgate-Palmolive,SmithKline Beecham bl.a.). Resultatet blev en klapp på axeln med orden “vi håller kontakten, vi får undersöka detta”
Under en lång tid försökte sedan Phyllis Mullenix att återuppta diskussionen med industrins företrädare men alla hade svepskäl för att inte fortsätta diskussionen.
Studien publicerades 1995 i en medicinsk tidskrift. Man kunde redovisa att en del forskning hade gjorts på fluor, men inte, som i denna studie, av dess effekt på hjärnan. Ytterligare några andra studier av andra forskare publicerades som refererade till Phyllis Mullenixs studie, med fokus på beteenderubbningar hos barn i relation till fluor.
Bollen låg nu hos The Public Health Service att testa ev. neurologiska effekter av fluor. Samma statliga institution som befrämjat fluor i dricksvatten i 40 år utan att någonsin kunna visa att det är ofarligt.
Phyllis Mullinix fick sparken och fick aldrig mer några forskningsanslag. Hon ägnar sig nu åt att i rättegångar agera expertvittne som stöd för dem som blivit sjuka av industrins föroreningar.