Gastric Bypass – det enda valet?
För några veckor sedan skapades en grupp på Facebook som heter ”Gastric bypass: Stödgrupp med alternativ!”.
I beskrivningen av gruppen skrev jag så här:
” Den här gruppen är till för alla som genomgått en Gastric Bypassoperation (och liknande) eller som funderar på det. Där vi stöttar varandra, ger tips om alternativ (t.ex. LCHF) till denna amputation av en frisk kroppsdel. Den eftervård som finns idag är minimal och problemen som uppstår efter dessa operationer talas det tyst om.”
På bara en veckan fick gruppen ett fyrtiotal medlemmar. Några som hade gått med, lämnade dock gruppen då de insåg att det är en så kallad ”antigrupp” – MOT Gastric Bypassoperationer.
Ja, det är den ju, det står i beskrivningen…
Jag blev tillfrågad om jag ville skriva en krönika om Facebookgruppen och gärna presentera något fall – anonymiserat. Men av någon anledning tog det emot att skriva denna gång. Varför vet jag inte – men kanske för att ämnet berör mig så mycket.
Det jag inser är att de som står i valet och kvalet, eller redan bestämt sig och bara väntar på att få lägga sig på operationsbordet, inte ser att det finns något annat alternativ.
Jag har försökt allt” är det argument man har och LCHF är bara en variant av allt annat som man försökt eller inte ens tror på.
Det får mig att tänka på den kommentar jag fick om min sons lilla revolt i juni då han talade om att han inte ”pallade med” LCHF längre och jag fick kommentaren att jag hjärntvättat min son och det var därför han hade ont i magen.
Du kan läsa det inläggen här: Hjärntvättad och LCHF-revolt
Återigen kommer begreppet ”hjärntvättad” upp i mina tankar men inte att det är jag som är det, utan de som fortfarande biter sig fast i sina egna tankar, samtidigt måste jag som person vara mer ödmjuk och kontrollera min vilja att skrika rakt ut:
Du har fel – jag har rätt! Det är otroligt frustrerande att luta sig tillbaka och titta på när människor väljer, i mitt tycke, fel.
De vill inte lyssna, de vill inte lyda, de vill bara göra det som de tror är vägen ut ur ”överviktshelvetet”, samtidigt som jag läser på Anna Halléns blogg hur det inom LCHF-sfären dykt upp folk som svälter sig på kolhydrater, ketosdieter och jag vet inte allt.
Vi fortsätter i samma gamla hjulspår av späkning, svält och självtortyr. Då tycks en liten operation av magsäcken ganska harmlös, eller?
Två grupperingar
Det blir två läger i gruppen;
De som opererat sig ganska nyligen och inte har några större problem mer än med dumping, laktos – eller/och glutenintolerans, trötthet och näringsbrister.
De som har några år på nacken och som beskriver betydligt värre problem:
- Bråck.
- Fast föda som fastnar i matstrupen/magmunnen.
- Kronisk blodbrist.
- Tarm som inte vidgar sig.
- Magsår.
- Kramper med kräkningar.
- Stopp med kräkningar.
- Diarré.
Kommentarer om att vilja stämma det sjukhus där man gjort operationen
Det är långa berättelser om ovanstående problem och det här är bara från en grupp med några få av alla tusentals som opererat sig och som är ”friska” nog att ens orka berätta.
Varje år opereras nu 10.000 medborgare (mer än en i timman) så det börjar bli många.
Kvällen efter att jag läste den här presentationen av ”Marie” (fiktivt namn) så kunde jag faktiskt inte sova.
”Marie”
Som 15-åring vägde jag runt 85 kg till mina 161 cm (BMI 32,8), så jag vet inte hur det känns att vara smal. Efter två graviditeter (tre barn) nådde jag min peak (som ej gravid) på 114 kg (BMI 44), den 20 maj 2001. Dagen efter gjorde jag en VBG (brukar säga att jag är som en halv ko – jag har 2 magar).
Jag mådde kanon! Läkaren höjde på ögonbrynen åt mig dagen efter, där jag satt rätt upp i sängen, i skräddarställning.
Han tittade en extra gång i pappren och tyckte jag såg oförskämt pigg ut, vilket jag också kände mig. Allt var toppen i tre månader sedan blev jag förkyld.
Jag som sällan har hosta fick kraftig hosta i luftrören och hostade mig till ett bråck… som växte, och växte.
Först i oktober året efter fick jag göra ny operation för bråck. De öppnade hela ärret igen, (ser ut som en ledsen mun över naveln på ca 30 cm) så stort var bråcket. Jag hade de senaste månaderna fått trycka in knytnäven i magen för att orka andas när jag gick!
Men annars gick det bra, förutom att i samma veva som bråcket kom började jag kräkas för att maten fastnade och håret började trilla av (idag är det normaltjockt igen).
Jag gick ner till 80 kg innan det så smått började smyga på kilon igen. Där hade jag suttit på mötena innan operationen och fnyst över dem som var så dumma att de åt kakor och dylikt och gick upp i vikt efter att ha gjort en så stor sak som en operation.
HA!
Vad gjorde då jag?
Jag har fortfarande det problemet, det fastnar. Jag är inte sugen på ”mat” men det är något som kommit smygande, det där att jag inte vill äta annat än något som går snabbt och helst inte helt kött.
Jag sa under de första sex åren att trots problem med dagliga kräkningar så ångrade jag inte operationen. I dag önskar jag att jag aldrig gjort den!
Hur dum får man vara som stympar ett fullt fungerande organ när det sjuka sitter i huvudet?? Ändra kostvanorna, herregud!
Ja, jag blir upprörd idag när jag hör att någon vill magsäcksoperera sig, när man kan äta sig ner i vikt!
Först under 2008, då jag äntligen hade accepterat min stora kropp (100 kg) så kunde jag ta tag i mitt problem igen. Jag bestämde mig under hösten att Nyåret 2009 börjar mitt nya liv, det gav mig tid att acceptera och göra mig redo mentalt.
Gick under året ner 25 kg med LCHF, men tyvärr fick jag inte hälsovinsterna. Idag vet jag varför.
Jag tränade som en tok, mådde kanon psykiskt av vad jag orkade. Joggade vårruset 2010 – jag som aldrig kunnat jogga! Tyvärr gick jag in i väggen på grund av massa värk…. . Idag vet jag att det är Fibromyalgi. Då jag gick in i väggen slutade jag med LCHF.
Åt allt som jag var sugen på, och gick upp 20 kg på två år och värken blev värre.
Sedan april, i år äter jag LCHF, men med mer kolhydrater än min kropp gillar. De kommer mest från mejerier och bär. Jag har helt uteslutit gluten då det förvärrar fibromyalgin.
Så ligger mitt läge till.
Har sedan april gått ner 6,5 kg (på tre månader), utan att knappt röra mig något mer än senaste månaden. Då jag börjat röra på mig mer i form av promenader, för att fibromyalgin kräver rörelse, men inte för mycket.
När jag senast var nere på 76 kg fick jag en remiss till kirurgen av företagshälsovården. Då jag fick komma dit hade jag gått upp till 80 kg och blev lovad en bukplastik. Jag har sådant stort häng som aldrig kan gå tillbaka. Läkaren och jag kom överens om att vi båda skulle bli mer nöjda med resultatet om jag gick ner till 75 kg.
– Inga problem sa jag när jag gick från besöket. Det är ju bara strikta till min kost och vips!
Tyvärr var det då jag hade skenat in i väggen och hade noll koll över livet trots att bukplastiken var ett så stort steg för mig,. Det skulle ju säkert försvinna 10 kg, om jag gjorde en sådan vid den vikten!
Men men… nu får det ta sin lilla tid då jag inte klarar av att träna, men att det ska vara så svårt att låta bli mejerierna!! Fast mitt stora problem är att få i mig proteinerna utan att göra röror, med mejerier.
Kan ju inte äta en grillad köttbit, hur mycket jag än vill! Får i mig kanske 1/3 sedan är det stopp och oftast slutar det i toaholken. Likaså med all köttig fisk som t.ex. lax. Kyckling är för torrt… åh, jag skulle kunna skriva om hur mycket problem som helst!!
Idag kan jag inte komma på nått positivt!
Jag har bett om att få göra om min VBG till en GBP, då jag redan stympats och det går inte göra ogjort.
Vill slippa problemet med det som fastnar i nya magmunnen. Ibland kan det sitta i hela dagen. Jag får inte i mig vätska ens och andra gånger, då det hållit på och bråkat i 3-4 dagar innan det släppt, druckit och trott att det är okej igen, ätit lite och pang, stopp igen… fy f*n asså…
Nä gör om – gör rätt Herr Doktor, vill jag bara säga men det tycker de inte alls… Jag bara inbillar mig problemet säger läkaren för allt ser bra ut på gastroskopin…
”Marie” (fiktivt namn), medlem i Facebookgruppen
Det var EN historia av många liknande.
Jag tror inte det finns någon, efter några år som magsäcksopererad som rekommenderar andra att göra det, men nyopererade eller de som är på väg att göra det, rekommenderar det gärna.
Inte nog med det, det är ett lotteri vilken läkare, vård och framför allt eftervård du får. Det vet du inte i förväg och det tipsas om egenremisser när läkarna inte vill lyssna.
Inte ens när jag själv fick förmaksflimmer var det någon som sa:
– Det beror på din magsäcksoperation, även om jag själv insett det efteråt.
Vi är olika och vi reagerar lite olika på denna form av stympning av våra fina magsäckar.
Det är fortfarande ett problem som kvarstår
ÖVERVIKTEN SITTER INTE I MAGEN!
DEN SITTER I SKALLEN och i MISSBRUKET av mat!
När jag läser om kvinnan som väntat på sin operation i åtta år och nu ÄNTLIGEN ska få göra den och bloggar om hur hon kämpar med att gå ner så mycket hon kan, innan operationen, med flytande på Modifast och suget efter pizza och ostbågar pockar hela tiden, då borde hon väl inse, eller åtminstone läkarna inse att det inte är magsäcken som orsakar dessa tankar och sug – det finns inga tankar i magsäcken.
Det är ju inte ens tankar – det är sockerberoende-reaktioner. Skulle det opereras någonstans så är det i hjärnan, eller hur?
Men jag förstår faktiskt de som vill och har gjort denna stympning.
– jag gjorde den ju själv!
Man ser inte ljuset i tunneln för den tunneln är så lång och mörk att man blir blind. Men jag vet också att OM LCHF hade funnits 1994 när jag stod där i den mörka tunneln med en kropp som vägde 172 kg och valde livet framför döden (jag hade begått självmord om jag inte hade opererat mig) – då hade jag sett ljuset mycket snabbare och valt att inte operera mig.
De röster som fortfarande envist säger att LCHF inte fungerar borde kanske fundera på vad det innebär att ha en magsäck som inte fungerar. Det finns saker vi inte ens pratar om med varandra, som är magsäcksopererade, för det är för pinsamt.
T. ex. att åka till stan och du får panik för magen viker sig dubbel och du vet att om du inte får gå på toa NU – så kommer du bajsa ner dig.
Eller när du är så trött av dumping efter lunch, på jobbet att du bara gäspar hela tiden och bara vill gå och lägga dig … och arbetskamraterna undrar om du aldrig sover. Jag slutade äta fast föda på jobbet för jag kunde inte gå in och undervisa på eftermiddagarna p.g.a. det här fenomenet. Jag svalt hellre än stod och gäspade konstant inför 25 elever.
De här problemen försvinner inte för att man börjar äta LCHF som magsäcksopererad, men däremot får du en bättre hälsa, slipper vara sockerberoende och tänka på ostbågar, chips och kakor hela tiden. Ja, det sitter fortfarande i hjärnan -jag slutade inte att vara sockerberoende, bara för att jag stympade min magsäck.
Jag gick ner 50 kilo för att jag åt så lite att kroppen svalt och hela mitt matsmältningssystem förstördes. Det får jag leva med – i resten av mitt liv.
Maria Jallow
PS.
De allvarliga biverkningar som drabbar praktiskt taget alla och det urusla resultatet borde omedelbart förpassa denna operativa viktminskningsmetod till historiens soptipp. En experimentmetod som aldrig borde sett dagens ljus.
Istället rekommenderas LCHF som med rätt kunskaper och stöd fungerar för de flesta.
Varje vecka skärs magen sönder på i snitt 200 överviktiga patienter, till en total skatte(vård)kostnad på cirka 3.000 miljoner kronor per år.
HAR VI BLIVIT TOKIGA?!