– varav två är högpotenta
Trots att massmedia envisas med att ständigt upprepa frasen att det inte finns något botemedel eller skydd mot ebola så är det tvärtom. Det finns både ett bra botemedel och ett effektivt preventivt skyddsmedel mot ebola.
Det talas i massmedia mycket om ett läkemedelbolagsframställt medel som ännu inte har testats eller som endast har testats i mycket liten omfattning.
Det talas om utvecklandet av fungerande vacciner och det talas om möjligheten att genom blodtransfusion tillföra blod från personer som har överlevt ett tidigare ebolavirusangrepp och som i och med det har utvecklat antikroppar mot viruset.
Inget av dessa behandlingssätt återges dock som någon fungerande behandlingsmetod och någon annan behandlingsmetod nämns inte ens, i synnerhet inte i förebyggande syfte.
Blodtransfusion
För den som har drabbats av ebola så är blodtransfusion med blod från tidigare smittade individer en väl fungerande metod som har ett vetenskapligt stöd. Metoden är studerad vid ett ebolautbrott år 1995 på orten Kikwit i Zaïre (Demokratiska Republiken Kongo).
Patienten och sjuksköterskan Nicole Oganya någon vecka efter blodtransfusionen..
Under epidemin i Kikwit i Zaïre insjuknade 316 personer i ebola och 244 av dem dog. När en av de tjänstgörande, afrikanska sjuksköterskorna, Nicole Oganya insjuknade i sjukdomen så beslutade sig de afrikanska läkarna på orten för att pröva blodtransfusion för att, om möjligt, rädda livet på sin kollega. Behandlingen fungerade – sjuksköterskan Nicole överlevde – och därefter prövade man samma behandling på sju andra eboladrabbade kvinnor, varav sex stycken överlevde. Endast en av dem, en 48-årig kvinna dog.
Att genomföra blodtransfusion på de eboladrabbade patienterna resulterade i att 87,5 % av dem överlevde och 12,5 % dog. Av dem som inte fick någon blodtransfusion men som i stället erhöll konventionell behandling med vätsketillförsel och enklare vårdinsatser, överlevde 21,1 % och 78,9 % dog – i stort sett omvända siffror i jämförelse med behandlingsgruppen.
För det, utifrån en vetenskapligt statistik synvinkel, otränade ögat förefaller det som om det är helt klart att behandlingen med blodtransfusion odiskutabelt fungerar. I den vetenskapliga världen är det dock inte så enkelt, utan där är det statistiska beräkningar som ligger till grund för om en behandlingsmetod fungerar eller ej, eller snarare borde vara så.
Oftast är det tro och tyckanden utan vetenskaplig grund som professorer, docenter och andra läkare uttrycker, som ligger till grund för behandlingsmetoder inom den statligt finansierade vården.
Inom det medicinska området används ett matematiskt statistiskt test, ett signifikanstest (chi2-test) för att utröna om en behandlad grupp verkligen åtnjuter några positiva effekter (i detta fall överlevnad) av en behandling i jämförelse med en obehandlad kontrollgrupp. I Kikwit fanns båda dessa grupper.
Sjukhuset i Kikwit
Kontrollgruppen utgjordes av 308 individer medan behandlingsgruppen bestod av endast 8 personer, en i sammanhanget mycket liten grupp. Små grupper i vetenskapliga studier utgör ett problem eftersom det då krävs ett extremt gott behandlingsresultat för att behandlingen vetenskapligt sett skall uppnå signifikans och troligtvis vara verksam. Signifikanstestet (chi2-testet) ger ett bättre (mindre) värde ju större grupperna är. Ju mindre signifikansvärde (p-värde) desto säkrare är resultatet. P kan man översätta med probabilitet (trovärdighet).
Ett p-värde som är mindre än 0,01 (en hundradel) betraktas som signifikant (en trovärdig, positiv behandlingseffekt). Är värdet mindre än 0,005 (fem tusendelar) så innebär det att man har en hög signifikans (en mycket hög trovärdighet) och är värdet mindre än 0,001 (en tusendel) så är signifikansen extremt hög (en extremt hög trovärdighet).
I den afrikanska studien var signifkansvärdet p= 4,18 x (10 upphöjt till minus 6), således ett extremt högt signifikansvärde, vilket borgar för att metoden är verkningsfull trots att den enbart hade använts på så få som åtta (8) patienter. Tyvärr så hade de afrikanska läkarna inte räknat ut signifikansvärdet och skrivit in det i sin publicerade studie (värdet har jag nu själv räknat ut åt dem).
Alla medicinska forskare och läkare ska, baserat på antalet patienter i ett försök, enkelt kunna räkna ut det signifikansvärde som gäller för försöket. Det är bland annat sådan kompetens som en medicinsk forskare skall besitta och den skall sitta ända ut i fingerspetsarna och uträkningarna skall, säger man, kunna utföras i sömnen av forskaren. Sanningen om läkare och medicinska forskare är dock oftast en helt annan.
Jag är själv medicinsk forskare inom audiologi (hörsel- och balanssjukdomar). Jag arbetar kliniskt med sådana sjukdomstillstånd och jag har utvecklat behandlingsmetoder som verkligen hjälper dessa patientgrupper.
De svenska landstingen och de andra svenska privatklinikerna har inga behandlingsmetoder alls som fungerar och de kan inte hjälpa patienterna, men tar ändå emot dem för att säga att det inte finns något att göra och att patienterna får lära sig att leva med sina sjukdomar och sjukdomstillstånd (med hjälp av KBT-terapi).
I en av mina egna studier fick jag signifikansvärden på mellan 2,27·x (10 upphöjt till minus 7) och 5,83·x (10 upphöjt till minus 120) I det första fallet var signifikansen ˮultrahögˮ. I det senare fallet helt otroligt hög – där handlar det verkligen om en abnormt hög – ja, extremt hög signifikans. En så pass hög signifikans förekommer nästan aldrig i medicinsk forskning och värdet borgar för att behandlingen verkligen fungerar och har en positiv effekt. Studien har upprepats av spanska forskare – önh-läkare (öron, näsa, halsläkare) och audionomer och i Spanien utför de numera behandlingen på olika kliniker och sjukhus.
De har alltså genom egna observationer övertygats om behandlingens förträfflighet. Tyvärr är det ofta så att den som skall övertygas om att en metod verkligen fungerar, antingen måste komma på eller utveckla metoden själv eller åtminstone utföra den på ett korrekt sätt. Statistik är sällan så pass övertygande som den borde vara för läkare. De måste göra det själva. Det är till och med så att de inte accepterar eller förstår ett behandlingsresultat som en av deras kollegor får även, om de själva står och tittar på när behandlingen ges.
Trots den höga signifikansen och de stora förbättringarna (av läkare och hörselforskare ofta kallade ˮotroligt storaˮ) så är det inhemska motståndet (motståndet i Sverige) mycket massivt mot mig och min behandlingsmetod.
Slutsats
Utifrån det förhållandet så förstod jag intuitivt att de afrikanska läkarnas resultat inte heller det kan ha slagit igenom, trots att deras metod statistiskt är säkerställd och trots att deras behandlingsresultat är mer än trovärdigt när det gäller att rädda liv.
En artikel över studien: ˮTreatment of Ebola Hemorrhagic Fever with Blood Transfusions from Convalescent Patientsˮ, är publicerad som en ˮOpen Access-artikelˮ (den är kostnadsfritt tillgänglig på Internet) i den ansedda tidskriften ˮThe Journal of Infectious Diseasesˮ som ges ut av Infectious Diseases Society of America (ref: The Journal of Infectious Diseases 1999;179(Suppl 1):S18–23).
Försökets tillkomst behöver tydliggöras
Under ebolaepidemin i Kikwit i Zaïre fanns det ett flertal västerländska läkare på plats, bland annat utsända av organisationen Läkare utan gränser och amerikanska CDC (Centers for Disease Control and Prevention). När de afrikanska läkarna höll på med att utföra blodtransfusionen på den första patienten så kom det i behandlingssalen in en kvinnlig läkare som högljutt ifrågasatte vad de afrikanska läkarna höll på med.
Den belgiska läkaren png Kaxig belgisk läkare som uppenbarligen vill stoppa alla alternativ till vaccin – en läkemedelslobbare eller bara en kaxig läkare som vet bäst?
Den kvinnlig läkarens kaxighet gick det inte att ta miste på. Hon visste tydligen bäst. Episoden filmades av ett närvarande TV-team men den kvinnliga läkaren och hennes kollega satte upp handen för att visa att de inte ville bli filmade. De ville alltså inte ge den medicinska kaxigheten och inkompetensen ett ansikte.
De afrikanska läkarna hade gemensamt beslutat sig för att pröva behandlingen med blodtransfusion. De utländska (västerländska) läkarna var däremot behandlingen. De förordade försiktighet och tyckte uppenbarligen att det var bättre att låta 80 % av ebolapatienterna dö än att pröva något som skulle kunna rädda livet på flera av dem.
Trots det massiva motståndet från västerländskt läkarhåll så bibehöll de afrikanska läkarna sin integritet och stod emot det kollegiala trycket och genomförde rakryggat blodtransfusions-behandlingen.
Efter fyra dagar var patienten påtagligt bättre och efter ett par veckor friskförklarad.
Dr C. J. Peters, en amerikansk läkare och forskare vid Special Pathogens Branch, Centers for Disease Control and Prevention i Atlanta, USA, sade senare i en intervju:
ˮWe will never know whether this works or notˮ
(ˮVi kommer aldrig att veta om detta fungerar eller inteˮ)
Yttrandet är både okunnigt och korkat, sett ur ett vetenskapligt perspektiv. Han ställde dock välvilligt upp och var med på bild och gav således västerländsk medicinsk inkompetens och okunskap ett ansikte. Centers for Disease Control and Prevention i Atlanta är nära knutet till Emory University Hospital där man i USA numera behandlar de amerikaner som har drabbats av ebola.
En annan läkare som yttrade sig i frågan var Peter Kilmarx. Han förordade försiktighet. Man kan undra vilket omhändertagande det är som ebolapatienterna vid Emory University Hospital åtnjuter…
I mitten av oktober kontaktade jag de ansvariga tjänstemän på de svenska myndigheter (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB), Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket) som arbetar med ebolafrågan.
De hänvisade alla till varandra. Ingen av dem kände till något om bot eller prevention mot ebola. De hade ingen vettig beredskapsplan och det fanns inget fastställt behandlingsprotokoll för behandling av redan eboladrabbade patienter.
Myndigheterna hade inte heller mandat att (de sade att de inte fick) gå ut och informera allmänheten om vad var och en av medborgarna skulle kunna göra för att minska risken för att drabbas av en ebola-infektion.
I Sverige finns det alltså inget myndighetsarbete som har lagts ned på att finna de personer som redan har drabbats av ebola men som har överlevt sjukdomen och således har bildat antikroppar mot ebolaviruset och därför är presumtiva donatorer. Om pandemin slår till även i Sverige så ska vi ha tillgång till afrikanska bloddonatorer som redan är registrerade och blodgrupperade samt testade med avseende på till exempel HIV, tyfus, malaria och hepatit B och C. Donatorerna måste dessutom vara snabbt tillgängliga men de svenska myndigheterna har inte gjort någonting för att tillgodose detta behov.
När jag ringde upp de svenska myndigheterna så lät tjänstemännen mycket intresserade av att få information från mig, men de har ännu inte hört av sig till mig efter det att jag skickade över information till dem inklusive den amerikanska silverstudien (se nedan).
Inte heller Socialdepartementet har hört av sig till mig trots att jag faktiskt har funnit lösningarna till båda problemen – bot och prevention.
Det finns redan en studie – med gott resultat – en studie som mörkas
Defense Threat Reduction Agency logoNär det gäller prevention mot ebola så finns det en enda studie som visar att det finns ett väl fungerande, förebyggande medel mot virusinfektionen. Medlet heter kolloidalt silver och studien,
ˮNovel Nanotechnology-Based Antiviral Agents: Silver nanoparticle neutralization of hemorrhagic fever virusesˮ,
i vilken forskarna visar att kolloidalt silver fungerar som en hämmare av ebolaviruset. Studien utfördes av ˮDefense Threat Reduction Agency, Applied Biotechnology Branch, 711th Human Performance Wing, Air Force Research Laboratoryˮ i det amerikanska försvarsdepartementets (Department Of Defense – DOD) regi.
Deras studie har ännu inte publicerats i någon vetenskaplig tidskrift men sekretessen är hävd runt forskningsprojektet och försöket presenterades offentligt år 2009 och finns fortfarande tillgängligt på Internet även om DOD har tagit bort informationen om det från den hemsida där den ursprungligen publicerades. Forskarlaget, vilket bestod av två dussin forskare, testade i studien olika koncentrationer av kolloidalt silver och hur de olika koncentrationerna påverkade ebolaviruset.
Forskarna fann att en silverlösning på 10 ppm (10 parts per million / 10 miljondelar) fungerade klart bäst. Det är just den koncentrationen som oftast produceras av de största tillverkarna av kolloidalt silver – både i USA och i Sverige.
När jag, under mitt samtal med Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten, tog upp kolloidalt silver som prevention mot ebola så kommenterade han spontant:
”att det fungerar på de flesta virus är ju känt”.
Ja, men då så…, tänkte jag. Gå då ut och rekommendera det offentligt, både för folkhälsans skull och kanske även för att folket skall kunna överleva i händelse av att vi drabbas av en ebolaepidemi som drar igenom landet!
Nej! Det verkar i stället som om de svenska myndigheterna bara väntar och väntar på att något ska ske, i stället för att förbereda sig ordentligt. Planering är intelligens!
Trots den amerikanska studien (vilken jag anser vara helt trovärdig) så har WHO nyligen gått ut och offentligt sagt till alla FN-medlemsländerna att de får testa vad som helst mot ebola MEN INTE KOLLOIDALT SILVER! (kan läkemedelsindustrin – Big Pharma – möjligtvis ha något med det yttrandet att göra?).
År 2010 tog det amerikanska försvarsdepartementet dessutom patent på ebolaviruset – så, ingen annan kan numera forska på det hur som helst. Frågan är vem som äger ebolavirusen i eboladrabbade patienter – patienterna eller det amerikanska försvarsdepartementet?
Immunförsvaret
Immunförsvarsstärkande medel finns det gott om och de kan vara av betydelse om man vill undgå att bli infekterad av olika virus inklusive ebolaviruset (trots att det är högvirulent. De mest kända immunförsvarsstärkande medlen är C‑vitamin och D‑vitamin i mycket höga doser men inte ens det går de svenska myndigheterna offentligen ut med!
Varför denna feghet?
Svenska myndigheter (Livsmedelsverket) har ju deklarerat att de vill att vår kost ska D-vitaminberikas.
Summa summarum så finns det hur som helst fyra stycken kända behandlingsmetoder/medel mot ebola och andra virus, varav två metoder är högpotenta: blodtransfusion och kolloidalt silver.
De svenska myndigheterna har dock inte skaffat sig någon gedigen kunskap på området och har inte heller någon särskilt god beredskap i händelse av en ebolaepidemi. Var och en av oss kan dock ta till sig av befintlig kunskap och skydda sig själv och sina närmaste genom att skaffa sig kolloidalt silver med en koncentration av 10 ppm, vilket man dagligen och gladeligen kan dricka 30 ml av i hela sitt liv, vilket enligt WHO:s riktlinjer är helt ofarligt (silver ingår som bekant inte i kroppens ämnesomsättning).
Vid en infektion (viral, bakteriell, mykotisk (svampinfektion) eller parasitisk sådan) kan man under en kortare period inta betydligt större mängder utan att riskera något, men ändå få en god behandlingseffekt och ett gott skydd mot infektion.
Michael Zazzio