NÄL-läkaren Arvin: Vården förfaller
Sjukvården i Sverige är sjuk. Nu kommer vittnesmål inifrån vården – från personal, patienter och anhöriga och de ger en skrämmande bild av en sjukvård som är i fritt fall. Det är en mörk och dyster sanning menar ortopedläkaren Arvin Yarollahi.
– Bakom fasaderna av den vårdapparat som vi alla en gång var så stolta över gömde sig en annan verklighet. En mörk och dyster sanning, säger ortopedläkaren Arvin Yarollahi, som arbetar på Näl.
– Som läkarkandidater fick vi av våra professorer och lärare höra att patienten alltid kom först. Patienten var helig. Patienten var enda anledningen till att vi alla kämpade så hårt med att bli läkare, samhällets mänskliga skyddsnät, säger läkaren Arvin Yarollahi.
Men på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, som var hans första arbetsplats, blev han snart varse att det var en bild som inte stämde överens med verkligheten.
– Jag fylldes av desperation och en känsla av svek. Det enda jag ville göra var att ställa mig upp och skrika ut mina tankar och känslor till de som inte hade en aning om vad som egentligen försiggick under ytan.
Det här skriver Arvin Yarollahi i boken Hjälp mig! – en antologi om den svenska vårdens förfall som han har skrivit tillsammans med vårdpersonal, patienter och anhöriga.
Utdrag ur radioprogrammet
Arvin Yarollahi, Ortopedläkare inom NÄL-sjukvården, om sjukvården idag. Han har samlat vittnesmål från patienter i en antologi som kom ut i slutet på förra veckan.
Det har pågått en nedmontering av sjukvården i Sverige de senaste 10 – 20 åren och vi har nu nått en punkt där missnöjet är generellt och rikstäckande, från Kiruna till Malmö.
Den basala sjukvården i Sverige håller inte längre måttet. Vi vittnar om vårdplatsbrister, om personal som går knäna, som inte längre klarar att fullfölja sina uppdrag. Vi ser nedmontering av närsjukvård i norra Sverige och riktigt sjuka patienter blir ekonomiskt lidande.
Arvin började jobba som läkare för sju år sedan och redan från början såg han patienter i sjukhuskorridorerna. Och ju mer man såg desto mer frågade man sig. Är det här normalt?
Man tvingas som läkare ta beslut som går emot etiska principer och värderingar som man lärt sig under sin utbildning, där väntetiden på akuten kan uppgå till mer än 12 timmar.
Att patienterna stod i fokus var bara en illusion visade det sig. Grundproblemet är den ansträngda ekonomin, vilket gör att de medicinska behoven får stå tillbaka. Ekonomin går före patienterna.
När patienterna blir en börda i budgeten, då blir det problem och vi skyller över ansvaret på andra, som inte heller har resurser.
För två år sedan sade Arvin upp sig från Sahlgrenska i protest. Trodde först att det var sjukhusdirektörens fel, sedan att det var landstingspolitikernas fel, Men största problemet inom sjukvården är att ingen tar ansvar. Det finns inte en enda person som kan ta ansvar för helheten.
Läkarkollegiet måste nu ta ställning; antingen erkänner man att det är ett problem som måste lösas eller också säger man att det inte är något problem – ”Arvid snackar bara blaj” – och ignorera det tills något händer.
Läkarkollegiet måste nu ta ansvar och ta ställning.
Överbeläggningar är ett problem, även på NÄL. Kirurgkliniken går på knäna, medicinkliniken går på knäna, ortopedkliniken går på knäna och saken är den att vi har näsan precis ovanför vattenytan och hela tiden höjs vattennivån.och när det kommer vågor (t.ex. kräksjukan), då drunknar vi och då hotas patientsäkerheten.
Sjukvården lever på gränsen när det gäller resurser och så snart det händer något utöver det vanliga så klarar inte vården av det. Den dåliga förankringen hos personalen och den ekonomiska situationen har lett fram till dagens situation.
Förfärliga siffror när det gäller den basala vården, vårdplatser och skador inom vården, även om spjutspetsvården håller hög klass. Vi måste satsa mer på det basala, på den grundläggande sjukvården.
Fråga: Är ni fega som jobbar inom vården? Varför är det inte fler som gör sin röst hörd?
Svar: Det kommer fler och fler. I antologin är det nu fyra läkare som säger ifrån och tidigare verksamhetschefer som sagt upp sig i protest. Så fler och fler börjar nu tala ut.
Antologin släpptes 10 maj 2013 och generellt sett är det positiva reaktioner, även om en del läkarkollegier tycker att det är väl alarmistiskt. Men det krävs att någon ringer på alarmklockan.
Det är dags för våra politiker och ledande tjänstemän att göra något åt situationen!
Kommentar
Arvin Yarollahi har rätt i sin problemanalys – sjukvården befinner sig i fritt fall och mycket snart inträder kaos. Han klargör också att ingen tar ansvar för utvecklingen och ingen greppar helheten. Han skriver också att personalen redan går på knän. Det gör boken intressant som en ögonblicksbild av det aktuella läget, beskrivet från insidan.
Men han har helt fel i sin åtgärdsanalys där han menar att sjukvården behöver mer pengar, vilket innebär att han menar att 10% av BNP (350 miljarder kronor per år) inte räcker till. Vi kan komplettera den bilden han målar upp med att alla pengar i världen räcker inte till med nuvarande upplägg. Vården lider av ett allvarligt strukturproblem och har inte brist på pengar.
Vården saknar ledning!
Vården saknar fungerande management, vilket industrin naturligtvis skickligt utnyttjat till sin fördel. Vi är alla grundlurade på både hälsa och pengar – STORA PENGAR..
Vården är sönderadministrerad – inte ”sönderrationaliserad”. Rationaliseringspotentialen inom vården är ofantligt stor, men den största effekten fås dock om man FÖREBYGGER sjukdom (idag gör man tvärtom). Den billigaste vården är den som inte behövs.
Kostnaderna för sjukvården som hittills fördubblats vart tionde år, och är nu på väg att fördubblas redan efter åtta år. Den globala incidensen av sjukdomar som Alzheimers sjukdom och cancer prognostiseras tredubblas, och diabetes fördubblas fram till år 2050. Vården kostar idag 350 miljarder kronor per år, vilket motsvarar 80.000 kronor per arbetande svensk och år (mer än var femte skattekrona).
På 50-talet fanns det 5000 läkare i Sverige och knappt några köer, medan det idag finns mer än 35.000 läkare och långa vårdköer. Livslängden har ökar, men har vi blivit friskare?
Alltså har antalet läkare ökat med 500%, medan befolkningen ökat med 35 %. Man behöver inte vara raketforskare för att inse att vi har ett mycket allvarligt strukturproblem, som hela tiden förvärras. Mer pengar skulle bara skjuta fram katastrofen en aning och skulle göra oss alla fattigare. Om vi istället löser grundproblemen så blir vi både friskare och rikare, vilket rent tekniskt är relativt enkelt (kunskaper, kompetens och erfarenheter finns redan om hur detta kan ske).
Ett sjukt folk som dignar under astronomiska sjukvårdskostnader kan inte försvara välfärden när omvärlden rycker fram, och det går fort i dagens globaliserade värld. På bara ett eller två decennier kan situationen vara helt förändrad som bland annat drabbar våra pensionärer hårt, både ekonomiskt och omsorgsmässigt. För att inte tala om våra barn och barnbarn, som får HELA notan, från vaggan till graven.
SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) räknar med att landstingsskatten behöver höjas med 13 kronor per hundralapp (!) om inget görs, bara för att upprätthålla dagens nivå, för att det fria fallet sedan ska få fortsätta som förut ett litet tag till (”business as usual”).
Här krävs ett politiskt nytänkande
Vården lider brist på management och handlingsförlamade politiker utgör ingen motkraft, varför fältet är fritt för läkemedelsindustrin att styra och ställa efter behag, bland annat genom ett avancerat forskningsfusk och infiltrering av tongivande organisationer.
Alla är vi grundlurade, på både hälsa och pengar
Hur detta avancerade affärsmässiga bedrägeri har utvecklats och går till har docent Ralf Sundberg utförligt beskrivit i sin bok ”Forskningsfusket – Så blir du lurad av kost- och läkemedelsindustrin”.
En bok ALLA svenskar borde läsa, inte minst tjänstemän inom myndigheter och vården, samt ansvariga och förtroendevalda politiker, som idag blir GRUNDLURADE på våra skattepengar, då de bringats uppfattningen att det rör sig om medicinska frågor.
Alla medborgare blir idag grundlurade, både på hälsa och pengar.
De som orkar läsa boken, vet mer om vad de pratar om och får en inblick i vart alla pengar tar vägen. Boken är skriven på ett sätt så att den kan läsas av såväl vanliga medborgare som av medicinsk skolade läsare, med behållning. Det ligger en omfattande research bakom denna bok som etablissemanget försöker tiga ihjäl (då fakta i boken är korrekt och således ej sakligt kan bestridas).
Sjukvårdens kostnadsutveckling är en politisk fråga och det handlar främst om business och inte om hälsa.
Industrin har dragit undan mattan för sig själva – av girighet
Genom sin girighet har kost- och läkemedelsindustrin nu dragit undan mattan för sig själva. När systemet brakar samman avslöjas att det i själva verket handlar om rå skrupelfri business och mindre om att hjälpa medborgare på bästa sätt, tvärtom skulle en frisk befolkning innebära färre patienter och mindre intäkter.
Aldrig förr har vården haft större resurser och aldrig förr har de presterat sämre. Vad beror det på?
Vårdens problem beror grovt sett på tre orsaker:
- Dagens extrema högkolhydratkost som Livsmedelsverket (SLV) rekommenderar producerar nya patienter på löpande band, fler än vad vården mäktar med.
- Sedan SLV hittade på nyckelhålsmärkningen 1989 har diabetes trefaldigas (!) och övervikt/fetma har fördubblats (!). Kostråden styrs av industrin där SLV agerar ”postkontor” (de stämplar OK och vidarebefordrar till landets kostchefer och dietister).
- Den politiska lösningen är synnerligen enkel. Befria SLV från uppdraget att utfärda kostråd.
Vården tillämpar inte de bästa behandlingsmetoderna för t.ex. diabetiker och överviktiga, vilket gör att vården håller kvar patienterna inom systemet , när de istället skulle kunnat bli friska. Detta gäller t.ex. diabetesbehandling. Detta är både helsjukt och ett lagbrott.
– SBU: För mycket medicin?
– SBU: Dagens kostråd för diabetiker strider mot vetenskap.
.[SBU Statens beredning för medicinsk utvärdering – kunskapscentrum för hälso- och sjukvården].
Vården skriver också ut läkemedel som har den effekten att patienterna blir sjukare, istället för friskare. Det gäller t.ex. kolesterolsänkande mediciner till 850.000 svenskar för en miljard kronor per år, till patienter som i stort sett bara får allvarliga biverkningar, som kräver fler läkemedel.
Varför? För att statiner är världens mest lönsamma läkemedel! Denna skattemiljard skulle kunna användas på ett bättre sätt.
Även viktoperationer (Gastric Bypass) är baserat på forskningsfusk (SOS-studien) som bara i Sverige utvecklats till en tremiljardersindustri med en ökande kö av kunder (som förvägras en kostnadseffektiv kostbehandling, som fungerar mycket bättre). Även förebyggande aktiviteter lyser med sin frånvaro, för annars skulle ju antalet patienter minska och därmed intäkterna.
Vården saknar fungerande management med helhetsansvar, varför produktiviteten är under alla kritik. Även på denna punkt har Arvin Yarollahi fel. Rationaliseringspotentialen är enorm inom vården och även personalen skulle må mycket bättre om saker och ting fungerar som det ska, om det blir ”flyt” på jobbet.
Punkterna ett och två är enkelt att åtgärda snabbt, medan punkt tre kräver lite mer jobb. Rent tekniskt är det enkelt att lösa sjukvårdens problem, vilket skulle SÄNKA kostnaderna OCH höja kvalitén. Svårigheten ligger i att dagens ledare inom vården och myndigheter värnar sina upphöjda samhällspositioner och att ansvariga politiker är alltför passiva.
Den största problemet ligger dock i att kost- och läkemedelsindustrin inte alls är intresserade av att sänka sin lönsamhet, och det är ju de som bestämmer.. Här ligger det största hindret och endast ansvariga politiker kan ändra på detta.
Väljarna måste ta reda på vad de röstar på
Väljarna måste börja titta på stat, kommun och landsting separat och inte slentrianmässigt rösta på samma parti i samtliga val. Rösta på dem som gör ett bra jobb, oberoende av ”vilken partikeps de har på huvudet”. Efter din egen analys kan det mycket väl bli så att du röstar på ett parti till riksdagen, ett annat i kommunen och ett tredje i landstinget.
Partibeteckning är ingen kvalitetsstämpel, det är personerna under ”partikepsarna” som gör skillnad och självfallet betyder RESULTATET av förd politik mycket (prata kan ju alla politiker).
Om inte vi själva tar ansvar för våra och våra barns liv, så gör ingen annan det heller.
Det gäller framtiden för våra oss själva, våra äldre och för våra barn och barnbarn. Om vi inte gör oss besväret att själva sätta oss in i styret hotas hela vår framtid. Då tar ekonomiska särintressen över våra liv.
Det är således en politisk fråga och det är folkets ansvar att välja politiker som är uppgiften mogen.
Jobbskatteavdraget
Genom att fler kommit i arbete har skatterna kunnat sänkas med 180 miljarder kronor per år OCH sjukvården har fått ökade resurser. Men detta sticker många i ögonen och så även på Arvin Yarollahi, som menar att de bör tillföras vården. Således räcker inte 350 mdr, utan vården fiskar nu efter ytterligare 180 mdr – dina pengar.
Har du råd med det?
Sverigetåget – när loken stannar så stannar också vagnarna (även vården)
Det är idag 360.000 fler i jobb jämfört med första kvartalet 2005 och varje medborgare i arbete, jämfört med att vara bidragsförsörjd, innebär en skillnad på cirka 400.000 kronor per år och per person. Det gör totalt cirka 150 miljarder kronor per år för samhället och lägg därtill ökade skatteintäkter från andra källor.
Där ligger hela hemligheten, varför det går bra för Sverige, det är därför våra statsfinanser är i balans. Men det gäller att inte vila på gamla lagrar, för det svänger snabbt i den globala ekonomin.
Ett utmärk facit när politiker påstår att arbetslösheten har minskat eller ökat. Förvånansvärt många politiker pratar i nattmössan, inte minst har det skett upprepade gånger under den gångna Almedalsveckan.
När facit saknas kan politiker och andra fabulera fritt på det sätt som passar syftet. Men troligen är de felinformerade, för inte försöker väl våra politiker medvetet förleda sina väljare, heller?
PS.
Äntligen börja läkarna reagera och inte för så länge sedan reagerade vårdfacket på orimliga arbetsvillkor och lärarna skrev på protestlistor. Nu väntar vi på att ansvariga politiker ska vakna och agera, helt enkelt göra det jobb de har fått medborgarnas förtroende att utföra.
Att fortsätta med att ”stoppa huvudet i sanden” är inget framgångskoncept, det är detsamma som att lämna walkover till missnöjespartier (som dock inte heller har någon lösning). Men att missnöjesrösta är många medborgares sätt att protestera mot det som inte fungerar och en ojämlik vård är något inga medborgare accepterar.
Vi kan trösta ansvariga politiker med att det är relativt ”enkelt” (kunskaper och erfarenheter finns redan) och det enda som krävs är en smula kunskaper, engagemang och mod för att inte ”göra som alla andra”. Det krävs också förmåga att tänka nytt. Alla de egenskaper vi borde kräva av våra politiker.
Att även fortsättningsvis låta vården styras av läkemedelsindustrin skulle tränga undan andra behov, utan att folkhälsan förbättras, tvärtom. Det kan liknas med att göda en gökunge i boet, skickligt maskerad till något som sätter folkhälsan först.
APPENDIX
Detta uppror för en bättre sjukvård har jag längtat efter ända sedan jag tog initiativ till bildandet av Sjukvårdspartiet i Västra Götalandsregionen. Partiet var främst en reaktion mot den alltmer industrialiserade stordriften inom sjukvården.
De gamla partierna ställde i utsikt en mycket bättre sjukvård om de bara fick bilda en västsvensk region som omfattar Västergötland, Bohuslän och Dalsland.
Tyvärr blev det tvärtom när 17 självständiga sjukhus slog samman till 4 administrativa enheter. Och en uppdelning av kroppen på olika sjukhus. Inom t ex NU-sjukvården skall övre delen av kroppen behandlas i Uddevalla och överdelen på Norra Älvsborgs lasarett i trollhättan. Det innebär en sjukhuskorridor på tre mil där ambulanserna går i skytteltrafik.
Både i regionstyrelsen och i dåvarande Hälso- och sjukvårdsstyrelsen såg jag hur man tappade greppet om de stora enheterna. Desperata omorganisationer gjorde saken ännu värre och bidrog till en aldrig skådad byråkratisering.
Regionbildningen blev främst en källa till kraftigt ökade partistöd, feta arvoden och ett eldorado för högavlönade chefer och tjänstemän.
Jag har länge undrat hur länge läkare och annan sjukvårdspersonal står ut med den förda politiken. Äntligen tar de bladet från munnen och jag kan bara till fullo instämma i uppropet.
Här ett inledande citat ur uppropet:
”Svenska läkare spenderar minst tid i Europa på sina patienter. Det beror delvis på att vårt sjukvårdssystem är uppbyggt på ekonomi och produktion istället för på patientens behov. För att redovisa vår produktivitet åläggs vi en enorm administrativ börda som tar tid från våra patienter.”
Rune Lanestrand