Finns diagnosen sockerberoende?
När Carl von Linné (1733/1778) under 1700-talets första hälft drabbades av tandvärk erinrade han sig att han dessförinnan hade ätit socker. Associationen mellan socker och tandröta är kanske ingen kioskvältare för upplysta svenskar på 2000-talet, men i Linnés samtid var den högst ovanlig. Under 1700-talet betraktades socker inte bara som dyrbart sötningsmedel, utan också som eftertraktad medicin – även mot tandvärk!
Det skulle dröja ända till andra världskriget innan Linnés förmodan kunde bevisas vetenskapligt, vilket skedde i ett ökänt experiment på Vipeholms sjukhus för ”sinnesslöa”. Försökspersonerna tvångsmatades med sötsaker inför samtidens förundrade allmänhet som blev varse hur sockret bokstavligt fick tänderna att ruttna sönder (Bommenel 2006).
Även om Linné, som en i raden av flera enskilda läkare från 1600-talet och framåt (jfr Hart 1633; Collett 1935), hade satt socker i samband med olika sjukdomar, var det i Sverige först 1981 som Livsmedelsverket mer systematiskt började avråda från en alltför hög sockerkonsumtion – med hänvisning till andra risker än karies (Bruce 1981). I de kostrekommendationer som gällde från 1963 och fram till 1970-talet beskrevs socker ännu som en naturlig del av en svensk ”välbalanserad kost” (Westin och Wretlind 1963).
Sockerberoende
Denna fördröjning gäller även en diagnos som sockerberoende, vilken under senare år blivit föremål för en vetenskaplig kontrovers.
Att sockerberoende är ”kontroversiellt” betyder i detta sammanhang att det blivit en stridbar fråga som splittrar forskarsamhället och vars eventuella lösning engagerar såväl vetenskapliga, sociala, politiska som ekonomiska intressen.
Hypotesen om sockerberoende presenterades åtminstone för hundra år sedan (t.ex. Ouédraogo 2001), men läkare och forskare är alltså än idag djupt oeniga om huruvida sockerberoende kan betraktas som en meningsfull diagnos.
Ger socker verkligen upphov till en negativ spiral av förlorad aptitkontroll, ökande sötsug, belöningshormoner och abstinensbesvär, i paritet med till exempel alkohol och tobak?
Vissa forskare har hävdat att socker ger upphov till ett (minst) lika starkt beroende som kokain (Erlanson-Albertsson 2005).
Andra menar att socker, kolhydraternas renaste form, är livsnödvändigt och att ett överätande snarare ska ses som en ätstörning, där individen hamnat i ett ensidigt kostmönster, men i vilket själva sockret skulle kunna bytas ut mot något annat (Franck 2005).
Faktoider
Jag ska i denna krönika inte gå in på alla trätostenar som omgärdar begreppet sockerberoende – i vilket avseende socker är, eller inte är, aptitstimulerande, dopaminbelönande, abstinensskapande och bulimi-triggande.
Istället ska jag mot bakgrund av resultat som jag kommit fram till i min idéhistoriska forskning om socker som födoämne, njutningsmedel och masskonsumtionsprodukt (Petrov 2012; 2010a; 2010b) särskåda två argument som kontinuerligt förs fram i den allmänna debatten för att undergräva en förutsättningslös diskussion om sockerberoende.
Jag ska försöka visa att argumenten kan ses som myter eller faktoider. En faktoid är en allmänt försanthållen föreställning som i grunden är felaktig, men vilken under historiens gång tagit sig gestalten av ett ”faktum”, och som börjat leva sitt eget liv utan att den kunnat bekräftas av erfarenhet.
”Mega-size”
Om vi går till vår anekdotiska erfarenhetsvärld ledsagade av vår intuition framstår det närmast som en ovedersäglig sanning att vi idag måste konsumera mer socker än för bara några decennier sedan. Nya glamourösa och statushöjande institutioner som latte-drickande och cupcakes-bakande har på mycket kort tid närmast blivit var svensks egendom.
Mejeridiskens utbud av smaksatt (och därmed alltid sötad) yoghurt och filmjölk tycks inte känna några gränser, vilket är en bjärt kontrast till hur det såg ut före 1997, då filmjölk endast gick att inhandla i naturell variant.
Det är också avsevärt enklare att göra impulsköp av tomma kalorier i dygnet runt-öppna småbutiker och bensinmackar. Snacks på bio och på olika idrottsevenemang, serverade i ”mega-” eller ”bamse-size”, har blivit en oskiljaktig del av själva attraktionen.
För den som var med på 1970-talet och det tidiga 1980-talet, och över disk stammande bad kioskbiträdet om enstaka nappar, sega råttor och klubbor, vilka stoppades ned i pyttesmå papperspåsar (som maximalt rymde 170 gram), måste dagens generösa självplockgodispåsar (som rymmer upp till fyra kilo) framstå som groteska – om de överhuvudtaget kan jämföras. Samma hisnande skillnad råder mellan coca-colas klassiska 25-centilitersflaska och dagens standardmässiga 2-literspetflaska.
En förmodad konsumtionsökning av socker tycks också avspeglas i statistik över godiskonsumtionen. Under de senaste 30 åren har den svenska konsumtionen av godis ökat med mer än 50 procent. Svenskar äter idag mest godis i världen, vilket utslaget på befolkningen motsvarar 17 kilo per person och år.
Detta är dubbelt så mycket som EU-genomsnittet (Hedlund & Persson 2009). Denna exponentiella utveckling gäller kanske i ännu högre grad konsumtionen av läsk, energidrycker och ”vitamindrycker” (det sistnämnda har av någon träffande beskrivits som ”Red Bull” förpackad i en form som ska tilltala hälsomedvetna kvinnor).
Märklig konsensus
Ändå hävdas närmast unisont att vi inte har ökat vår sockerkonsumtion. Hur kan detta komma sig?
Svaret på frågan är viktigt eftersom ett ökat sockerintag skulle kunna kopplas till den parallella fetmaepidemin och inte minst utgöra ett stöd för hypotesen om att socker är beroendeskapande.
Men det är inte bara talespersoner för tillverkningsindustrin av socker och sockerrika produkter som påstår att svenskar inte äter mer socker idag jämfört med för 20, 40, 70 eller till och med 80 (!) år sedan (se t.ex. Salomonsson 2003; Munck 2010; Sveriges Bryggerier 2000–2010).
Påståendet tas märkligt nog för en självklar sanning, om än mindre entusiastiskt, och något mer konfunderat, även inom det folkhälsopolitiska etablissemanget, det vetenskapliga samfundet och bland självutnämnda kostexperter (t.ex. Kristiansson 2011; SLV 2012; Palmgren 2005; Gustafsson 2010; Fettoklubben 2008). I den mån socker är en bov i dramat, verkar man här resonera, så är det kanske för att vi idag konsumerar socker i en annan form än förr, nämligen som flytande kalorier, som kanske inte är lika mättande.
Stämmer då detta? Mitt svar är nej. Visserligen är det nog riktigt att den direkta användningen av socker i lagad husmanskost (krämer, saftsoppor, ”tedricka”, puddingar, kompotter, syltade bär och konserverade grönsaker) har minskat. Men kan verkligen denna relativa minskning av strösockerkonsumtionen stå i proportion till den lavinartade ökningen av fabrikstillsatt socker i läsk- och godiskonsumtionen, av det alltmer frekventa småätandet av snacks och skräpmat samt, kan man tillägga, den allt starkare förkärleken för den sockerstinna thaimaten (vid sidan av den redan sirapsdrypande kinamaten)?
Trots att påståendet om oförändrat sockerintag tycks bryta mot allt vad sunt förnuft heter upprepas den till leda i den allmänna debatten, så som ett självklart faktum. Vad har det då för grund? Som stöd åberopas till synes ovedersäglig statistik från Jordbruksverket (se SJV 2012), som jag strax ska komma närmare in på.
”Sockerfri” är inte fri från socker
Under senare år har det blivit allt vanligare att livsmedelsindustrin använder alternativa sockerarter i sina produkter för att söta dem och fylla dem med billig energi. Dessa kan snabbköpskunderna inte plocka ned i sin matkorg från hyllan där strösockret står.
Men tittar man i närapå valfri innehållsförteckning, för glass, skinka, färdigköttbullar, godis och läsk, det vill säga de former som vi konsumerar ”socker” av idag (till skillnad från äldre tiders hemlagade efterrätter), så upptäcker man snabbt att socker (sackaros) görs sällskap av glukos, dextros, glukossirap, majssirap, stärkelsesirap, fruktos, fruktossirap, glukos-fruktossirap, isoglukos, maltos, maltodextrin, laktos, och så vidare.
“Sockerfritt; men med glukos, dextros, glukossirap, majssirap, stärkelsesirap, fruktos, fruktossirap, glukos-fruktossirap, isoglukos, maltos, maltodextrin, laktos, och så vidare.”
Flera av dessa enkla eller sammansatta sockerarter är billiga att utvinna och har enskilt eller i kombination med varandra likvärdiga eller liknande egenskaper jämfört med vanligt socker när det gäller smak och konsistens och hur de tas upp av och påverkar kroppen. Möjligen är vissa av dem, så som fruktos, till och med ohälsosammare än sackaros eftersom de lättare kan ge upphov till höga blodfetter och till och med fettlever (Bray m.fl. 2004).
Lågfettglass utan socker
Det är dock inte bara priset som gör att industrin alltmer eftertraktar de nya sockerarterna. Genom att vid sidan av artificiella icke-energigivande sötningsmedel använda ”maltodextrin” och ”fruktos” har 7-Eleven i flera år kunnat sälja yoghurtglass under den bedrägliga rubriken ”No Sugar!” (Eriksson 2011), utan att Livsmedelsverket verkar ha haft några invändningar.
”Druvsocker” och ”fruktsocker” låter i de senaste energidryckerna dessutom nyttigare och mer naturliga än ”socker”. Upplysta konsumenter vet också att huvudingrediensen listas först i innehållsdeklarationen. Om det står ”socker” som förstaingrediens är risken större att den medvetne konsumenten väljer ett annat märke av en likvärdig produkt som har en större mängd av övriga traditionella huvudingredienser.
Genom att mångfaldiga antalet sockerarter riskerar inget av dem att enskilt framstå som den största ingrediensen, och glassproducenten kan lugnt stoltsera med ”skummjölk” som förstaingrediens, följt av ”socker” och ”glukossirap” som skilda poster, en skvätt grädde (eller i billigare fall ”vegetabiliskt fett”) och så raddan av alla E-nummerförsedda tillsatser. Utan kvalificerade förkunskaper i kemi verkar det alltså som att glassen har en relativt låg sockerhalt.
Det bristfälliga ”vitsockervärdet”
Nästan alla hänvisningar till hur sockerkonsumtionen förändrats (eller inte förändrats) under de senaste decennierna görs alltså till Jordbruksverkets statistik. Enligt Jordbruksverket äter svenskar idag mindre direkt socker än vad de gjorde 1960. Om man räknar med den indirekta sockerkonsumtionen av konfektyrer och läsk, som däremot har ökat, så går det på ett ut (SJV 2012).
Vad många inte vet (1), är emellertid att statistiken endast mäter ett så kallat ”vitsockervärde”, det vill säga den sålda mängden sackaros som framställts från sockerrör eller sockerbetor, men däremot inte andra sockerarter som t.ex. utvinns ur majs.
Jordbruksverket mäter alltså inte konsumtionen av andra sockerarter än sackaros, trots att till exempel sirap av glukos eller fruktos är på väg att konkurrera ut sackaros som huvudsötningsmedel i majoriteten av alla godis- och läsksorter. Ändå säger våra myndigheter att den sammantagna sockerkonsumtionen är oförändrad. I vetenskapliga sammanhang kallas detta för bristande validitet. Man mäter inte det man tror sig mäta!
Genom att åberopa Jordbruksverkets i detta fall bristfälliga förbrukningsstatistik – som tyder på en oförändrad konsumtion – kan tillverkare av sockerrika produkter enkelt slå ifrån sig beskyllningar om att sockret skulle ha något med den galopperande fetmaepidemin att göra eller att det ger upphov till den typ av ”toleransutveckling” som är kännetecknande för vedertagna kemiska drogberoenden.
Eftersom sockerkonsumtionen inte tycks öka kan sockernäringens representanter enkelt vidmakthålla (den ytterst tveksamma) hypotesen om att roten till alla vällevnadssjukdomar är att ”vi rör oss för lite” (t.ex. Munck 2010; Perspektiv 2011).
Att hänvisa till nuvarande vitsockervärde är emellertid inget hållbart argument mot förekomsten av sockerberoende. Ett sockervärde som hade inkluderat fler sockerarter skulle förmodligen indikera det som den europeiska historien alltsedan 1700-talet visat, nämligen att efterfrågan tycks ha följt den ökande tillgången (Petrov 2012; jfr Rönnbäck 2007).
Vi äter mer socker idag!
Utbudet av sockerrika produkter idag ser knappast ut att bli mindre. Även om det finns exempel på överproduktion under 1900-talet fortsätter den globala sockerproduktionen generellt att öka. Genom EU:s subventioner till den europeiska sockerbetsindustrin, samt därtill svenska sockerskattelättnader från 1991 och framåt, har såväl produktionsvolymen av socker och sockerrika helfabrikat som köpkraften av desamma kunnat hållas på höga nivåer.
Priset på plockgodis har stått stilla i förhållande till konsumentprisindex sedan 1985 (Hedlund & Persson 2009), vilket är unikt. Hektopriset ligger fortfarande på runt sex kronor – i kontrast till vuxnas och barns inkomst- och veckopengsökning under de senaste 30 åren.
Regeringens nuvarande satsning via Exportrådet (2010) på att etablera svenskt godis och andra sockerrika produkter på världsmarknaden, under devisen ”Sweets from Sweden”, vittnar om att den merkantila och tidigmoderna idén om den inhemska sockerförädlingsindustrin som vägen till nationell suveränitet och konkurrenskraft (jfr Mintz 1986), fortfarande är styrande.
Den internationella lanseringen av svenskt snask väger i detta sammanhang ironiskt nog tyngre än andra myndigheters tafatta försök att på hemmaplan rekommendera en lägre sockerkonsumtion (t.ex. Socialstyrelsen 2011).
Min slutsats är sammantaget att vi äter betydligt mer socker idag än för 30 år sedan och att förnekarna av förekomsten av sockerberoende därmed åberopar en ytterst bristfällig statistik.
En fråga som väcks är vem som kan, och vågar, mäta hur stor den verkliga ökningen är, och vad ett sådant resultat skulle få för konsekvenser (2).
Vågar vi verkligen se oss själva i spegeln?
I nästa krönika ska jag skärskåda ett annat argument som används för att förneka existensen av sockerberoende, nämligen att människor inte har någon preferens för att äta rent socker.
Kristian Petrov
Filosofie doktor i idé- och lärdomshistoria
Referenser
- Bommenel, Elin 2006, Sockerförsöket: Kariesexperimenten 1943–1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa, Lund: Arkiv.
- Bray, George A. 2004, ”Consumption of high-fructose corn syrup in beverages may play a role in the epidemic of obesity”, i American Journal of Clinical Nutrition, vol. 79, nr 4.
- Bruce, Åke 1981, ”Svenska näringsrekommendationer (1:a upplagan)”, i Vår Föda, vol. 33, nr 8–9.
- Collett, Arthur 1934, ”Tannråten: Vår mest utbredte folkesygdom og det medisinske fakultet”, i Munnpleien, vol. 103, nr 3.
- Eriksson, Henrik 2011, 7-Elevens sockerfria glass – inte så hälsosam, Nyheter24.
- Erlansson-Albertsson, Charlotte 2004, Vad blir vi feta av? Fett eller socker?, 1.6-miljonerklubben: Hälsa och livskvalitet för alla kvinnor.
- Erlanson-Albertsson, Charlotte 2005, ”Socker triggar våra belöningssystem”, i Läkartidningen, vol. 102, nr 21.
- Exportrådet 2010, Godisgata banar väg för ökad export.
- Fernholm, Ann 2012, Ett sötare blod: Om hälsoeffekterna av ett sekel med socker, Stockholm: Natur och kultur.
- Fettoklubben 2008, Mat utan näring.
- Forshee, Richard A. m.fl. 2007, ”A critical examination of the evidence relating high fructose corn syrup and weight gain”, i Critical Reviews in Food Science and Nutrition, nr 47.
- Franck, Johan 2005, ”Skilj på ätstörning och beroende – även om biologiska mekanismer är lika!”, i Läkartidningen, vol. 102, nr 21.
- Gustafsson, Susanne 2010, Frågor om kost och näring: Socker, socker, socker.
- Hart, Iames 1633, Klinike, or The diet of the diseased, London: Iohn Beale.
- Hedlund, Thomas & André Persson 2009, Godis åt folket: En bok om hur svenskarna blev sockerslavar i karamellkungens rike, Stockholm: Anderson Pocket AB.
- Kristiansson, Nille 2011, Socker, godis och läsk, Vårdguiden: Stockholms läns landsting.
- Linné, Carl von 1733/1958, Diæta naturalis: Linnés tankar om ett naturenligt levnadssätt, Uppsala: Almqvist & Wiksell.
- Munck, Anders 2010, ”Håkan Björklund, Chokofa: ’Sockerskatt är ett trubbigt instrument’”, i Aftonbladet, 2/4.
- Ouédraogo, Arouna P. 2001, ”Food and the Purification of Society: Dr Paul Carton and Vegetarianism in Interwar France”, i Social History of Medicine, vol. 14, nr 2.
- Palmgren, Josefin 2005, ”Läsk – flytande kalorier”, kandidatuppsats, Malmö högskola.
- Perspektiv 2011, Myter och fakta om socker, Perspektiv: Tidskrift om socker och näring.
- Petrov, Kristian 2010a, ”Söta drömmar och diaboliska frestelser”, i Drömmar: En vänbok till Ingemar Nilsson, red. Mats Andrén m.fl., Göteborg: Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet.
- Petrov, Kristian 2010b, ”Socker – livsfarligt eller livsnödvändigt? Idéhistoriska ledtrådar till en medicinsk gåta”, i Röster från Humanisten 2010, red. Karin Johansson, Göteborg: Humanistiska fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet.
- Petrov, Kristian 2012, ”Från blodbesudlat kolonialsocker till livsviktigt blodsocker: Svensk-europeiska teman i sockrets globala kulturhistoria”, i RIG – Kulturhistorisk tidskrift, nr 3.
- Rönnbäck, Klas 2007, ”From Extreme Luxury to Everyday Commodity: Sugar in Sweden, 17th to 20th Centuries”, i Göteborg Papers in Economic History, nr 11: Ekonomisk-historiska institutionen, Göteborgs universitet.
- Salomonsson, Ingrid 2003, ”Sockerkonsumtion – brutto och netto”, i Perspektiv: Tidskrift om socker och näring, nr 3.
- SJV 2012, Livsmedelskonsumtion och näringsinnehåll: Uppgifter t.o.m. år 2010, Statistikrapport 2012:01, Jönköping: Statens Jordbruksverk.
- SLV 2012, Riksmaten – vuxna 2010–11: Vad äter svenskarna? Livsmedels- och näringsintag bland vuxna i Sverige, Uppsala.
- Sveriges Bryggerier 2000–2010, Sockerkonsumtion.
- Socialstyrelsen 2011, Nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder 2011, Västerås: Socialstyrelsen.
- Westin, S.I. & Arvid Wretlind 1963, ”Kostinformation med sju födoämnesgrupper”, i Vår Föda, nr 7.
Slutnoter
(1) Det finns några få undantag. Se t.ex. Erlanson-Albertsson (2004) och, framförallt, Fernholm (2012).
(2) En ledtråd till den verkliga svenska sockerkonsumtionen kan vara att titta på konsumtionsmönster i USA. HFCS, High Fructose Corn Syrup, slog igenom på den amerikanska marknaden i mitten av 1980-talet. Under de senaste decennierna har förekomsten av HFCS ökat lavinartat medan sötning med sackaros blivit mindre vanligt förekommande (men trots den relativa minskningen hör USA fortfarande till de nationer som konsumerar mest sackaros i världen). Konsumtionsnivåerna av HFCS och sackaros har därmed närmat sig varandra och den sammantagna konsumtionen av olika HFCS-varianter tycks idag ligga på samma höga nivå som sackaroskonsumtionen (se Forshee m.fl. 2007: 576).
Om samma andelsökning kan antas gälla för Sverige (om vi utgår från varianter av ”glukossirap” istället för HFCS), så skulle vi i Sverige under samma period ha ökat vår totala sockerkonsumtion med 50%!
Mitt antagande styrks av Fernholm (2012:45) som föreslår att den svenska totala sockerkonsumtionen idag åtminstone skulle kunna ligga på runt 60 kg per person och år (och inte 40 kg som är den allmänna bilden), om man inkluderar andra sockerarter än sackaros, men hon betonar samtidigt att de preliminära uppgifter som hon fått från Jordbruksverket är osäkra och långtifrån heltäckande.
APPENDIX
Exempel på en ingrediensförteckning, en chokladkaka med 103 ingredienser, där det vimlar av ”sockeringredienser” och processad stärkelse (som blir till socker i magsäcken).