Kartellen som styr den svenska hälso- och sjukvården

.

Lagstiftning

Svensk lagstiftning upphör aldrig att förvåna. För många medborgare övergår dessvärre förvåningen i förtvivlan och en känsla av total maktlöshet när de får veta hur lagstiftning i själva verket fungerar eller rättare sagt inte alls fungerar.

Sverige är en av de få nationer i Europa där patienter inte har några som helst rättigheter förutom rätten till sekretess. I stället är det i Sverige vårdgivarna som har skyldigheter. Detta blir frustrerande för många människor som insjuknar. De inser helt plötsligt att de saknar rättigheter i ett läge då de mest av allt är i behov av sådana rättigheter som skulle medföra att de skulle kunna få sådan vård som de har störst behov av.

Riksdagspolitikerna klubbar igenom våra nationella lagar. Nu ska ni dock inte tro att en lag klubbas igenom efter det att en enskild politiker har författat en väl genomtänkt riksdagsmotion och att den därefter antas av Riksdagen. Nej, det är enbart regeringspropositioner med stora lagpaket som leder till nya lagar.

Riksdagen är nämligen så rigid till sin natur att ingen lag kan komma till eller tas bort på initiativ av någon enskild riksdagsman som insett att saker och ting måste bli bättre och hur de skulle kunna bli det. I Riksdagen gäller i stället flockbeteendets lag där alla i massan strävar efter att göra likadant och bete sig konformt.

Det återspeglas till exempel i hur riksdagsmännen klär sig – det är kavaj som gäller. Samtliga riksdagsmän förefaller ha drabbats av ”blåpansarfebern” och det finns till och med en regel som säger att män inte släpps in i kammaren utan kavaj. Observera att vi talar om det forum där lagstiftare ska rösta igenom lagar som förbjuder kränkningar och tvång.

På hälso- och sjukvårdens område är det minst sagt lika oföränderligt. Lagar stiftas och hur tokiga de än må vara så kan de leva kvar i en evighet. Ett exempel på detta är begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, ett uttryck som förtjänar en egen kolumn.

Lagstiftningen är full av uttryck som saknar definierad innebörd, men politikerna gör ingenting för att förändra den fiktion som de själva har skapat. Hälso- och sjukvårdslagstiftningen har blivit ett luftslott som innehåller instruktioner i lagtexten som baseras på orden ”bör” och ”kan”.

Om en lag som klubbats igenom skulle visa sig vara omöjlig att efterleva så kan det dock hända saker om till exempel läkarna som grupp opponerar sig genom sitt förbund. För omkring ett decennium sedan reagerade svenska läkare starkt på en ny lag. Dagen efter det att lagen trätt i kraft påpekades det vid en överläggning i Socialutskottet att lagen var omöjlig att följa varefter den dåvarande Socialministern sa ”Då struntar vi i den lagen”.

Så enkelt var det att köra över en lag! Att parlamentarism inte betydde mer än så för en minister är i sig häpnadsväckande men troligtvis inte ovanligt. Socialministern sa ju faktiskt att det inte fanns någon anledning för henne, Socialdepartementet och Regeringen att ta någon som helst hänsyn till de 349 politiker som hade röstat igenom lagen, även om hon inte uttryckte det på det sättet.

Despotism? Envälde? Det får var och en avgöra på egen hand. Av det här fallet framgår det åtminstone för mig att det klart och tydligt är så att logik och eftertanke inte är synonymt med 349 knapptryckare i Sveriges Riksdag.

Att den logiska slutledningsförmågan har brister på Helgeandsholmen bevisas till exempel genom existensen av det substanslösa uttrycket ”vetenskap och beprövad erfarenhet” som fortfarande finns inskrivet i lagen. I svensk hälso- och sjukvårdslag dominerar begreppet trots att det har över etthundratjugo år på nacken, aldrig någonsin har haft någon preciserad innebörd och för länge sedan borde ha bjudits ut till försäljning på en antikvitetsauktion eller placerats i en glasmonter på något historiskt museum.

Karteller

I Sverige är det först och främst Regeringen som styr och ställer och som dessutom har skaffat sig mandat att skapa karteller trots att sådana enligt lag är förbjudna om kartellerna påverkar och snedvrider konkurrens inom näringslivet.

En av dessa karteller är till för att påverka, styra och snedvrida konkurrensen på hälso- och sjukvårdens marknad och det borde vara något att ta upp i EU-kommissionen och Europadomstolen.

Veterinärerna anser att det är otillbörlig konkurrens att det finns statligt avlönade veterinärer som erbjuder billigare och statligt subventionerade tjänster än alla andra veterinärer som arbetar i privat regi. Det är tveksamt om EU får godkänna ett sådant upplägg. Det utgör ett handelshinder för de privata veterinärerna. Samma förhållande borde gälla vårdgivare inom hälso- och sjukvård för människor.

Forskning

Svenska forskningsbidrag inom det medicinska området betalas i störst utsträckning ut av läkemedelsföretagen som genomför kliniska studier på landets sjukhus och universitetskliniker. Det är pengarna som styr forskningens inriktning.

Statliga forskningsmedel fördelas via Vetenskapsrådet och ges endast till forskare som redan har disputerat och som sysslar med grundläggande forskning. Medlen går alltså till de stora universitetssjukhusen eftersom det är där som nästan alla forskande docenter och professorer arbetar. Ingen annan medicinsk forskare kan få del av de 800.000.000 kronor som Vetenskapsrådet årligen fördelar.

Landstingen har egna forskningspengar som fördelas bland de anställda som bedriver forskningsprojekt inom sitt eget landsting. Det är mindre än en tusendel av den samlade landstingsbudgeten som går till sådan forskning.

De övriga forskningsmedel som finns att tillgå är sådana som delas ut via stiftelser, fonder, donationer etcetera. Även de medlen delas i stort sett enbart ut till de stora universiteten. Det är auktoritetstilltron som styr vem som ska få ta del av anslagen. Det är inte bra idéer på forskningsområdet som vinner kampen om bidragen utan i stället professorstitlar och institutionstillhörighet. Fristående forskare har inget att hämta i forsknings-Sverige.

Vetenskapsrådet innehar myndighetsstatus och i rådet sitter företrädare för Socialstyrelsen, SBU, Statens skolinspektion, Patentbesvärsrätten, läkemedelsföretaget Sanofi-Aventis, bioteknikföretaget Dr, Arthur D. Little AB, privatsjukhuset Carlanderska, beläget i Göteborg (innehar vårdavtal med landstinget Västra Götaland), Karolinska institutet samt universitetssjukhusen i Umeå, Uppsala, Örebro, Linköping, Göteborg och Lund.

SBU är den myndighet i Sverige som utvärderar olika sjukvårdsmetoder och bedömer vilken grad av evidens som de ska tilldelas. SBU levererar två typer av rapporter och de skapas i SBU Alert och i SBU:s nämnd. De slutliga rapporterna fastställs av SBU:s råd.

SBU Alert består av företrädare från: Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Stockholms läns landsting, S:t Görans sjukhus, Capio (som har ett vårdavtal med SLL), Malmö högskola samt universitetssjukhusen i Umeå, Örebro, Linköping, Göteborg och Lund.

SBU:s nämnd består av företrädare från: Läkemedelsverket, Tekniska högskolan i Karlskrona, Malmö högskola, Karolinska institutet samt universitetssjukhusen i Umeå, Uppsala, Örebro, Linköping, Göteborg och Lund.

SBU:s råd är sammansatt av företrädare från: Socialstyrelsen, arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting, Läkarsällskapet, Sveriges Läkarförbund, Vårdförbundet, Karolinska institutet samt universitetssjukhusen i Uppsala, Örebro och Göteborg.

Det finns tre personer som sitter på dubbla stolar i SBU och Vetenskapsrådet. Socialstyrelsen och de svenska universiteten är representerade på båda myndigheterna och det privata näringslivet i form av läkemedelsbolag och bioteknikföretag tillåts påverka hur svenska forskningsmedel fördelas. På de båda myndigheterna finner man inte en enda fristående forskare.

I sammanhanget är det intressant att konstatera att en svensk arbetsgivarorganisation tillåts att sitta och besluta vad som ska anses ha evidens. Detta innebär i praktiken att Sveriges kommuner och landsting själva beslutar om statens riktlinjer för den vård som kommuner och landsting ska utföra i Sverige.

För övrigt kan man notera att Socialstyrelsen både avgör vad som är evidensbaserat och samtidigt beslutar om hur forskningsmedel ska fördelas. Detta gör Socialstyrelsen tillsammans med de svenska universiteten. Det framgår klart och tydligt att det föreligger delikatessjäv mellan Socialstyrelsens tjänstemän och de som arbetar på medicinska fakulteter på svenska universitet.

Socialstyrelsens vetenskapliga råd rekryteras i huvudsak från de universiteten samtidigt som Socialstyrelsens uppgift är att utöva tillsyn över den svenska hälso- och sjukvården. Räcker det inte med att Socialstyrelsen utövar tillsyn? Måste myndighetens tjänstemän vara med och bestämma överallt? Snart sitter de väl som nämndemän i HSAN där legitimationsärenden prövas och i förvaltningsdomstolarna där överklagandena avgörs.

Kontentan av det ovan redovisade är att det på den svenska hälso- och sjukvårdens marknad finns en kartell där staten är huvudman och samtidigt idkar socialt umgänge med kommuner och landsting. Det är staten som på eget initiativ har samlat kartellens medlemmar, precis som kung Arthur samlade riddarna vid det runda bordet. Staten har blivit en paraplyorganisation för mäktiga intressenter på hälso- och sjukvårdens marknad.
.

.
Det finns även andra institutioner som ingår i kartellen och en nästan fullständig förteckning över intressenterna har jag efter moget övervägande sammanställt här och de är:

  • Socialstyrelsen
  • Vetenskapsrådet
  • Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU)
  • De olika landstingen
  • universitet och högskolor
  • privatsjukhus och kliniker som har med vårdavtal med minst ett landsting
  • arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting
  • Läkemedelsverket
  • läkemedelsföretag
  • bioteknikföretag
  • medicinteknikföretag
  • Riksdagen
  • Regeringen
  • Kammarkollegiet
  • Statens institutionsstyrelse
  • Länsstyrelserna
  • Skatteverket
  • Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)
  • Förvaltningsdomstolarna
  • Landstingens ömsesidiga, försäkringsbolag (LÖF)
  • Patientskaderegleringen
  • Patientorganisationer
  • Vårdförbundet (sjuksköterskorna)
  • Läkarförbundet
  • Svenska Läkarsällskapet
  • Försäkringskassan
  • Försäkringsbolag
  • Polisen
  • Åklagarmyndigheten
  • Domstolsväsendet
  • Justitieombudsmannen (JO)
  • Justitiekanslern (JK).

Utrymmet tillåter nog inte att jag går in på varför de ingår i kartellen, utan jag tar mig friheten att redogöra för det på mina föreläsningar i ämnet.

Hursomhelst, så är det här en riktig ”sörja”. Alla sitter i knäet på varandra och har på något sätt en direkt eller indirekt anknytning till staten och gemensamt verkar de för att utöva gemensam makt över hälso- och sjukvårdsområdet i vårt land.

De skapar företräde för sig själva i diverse olika frågor och angelägenheter och de skaffar sig tolkningsföreträde när det gäller hälso- och sjukvårdslagstiftningen och tillsynen över den. Förlorarna på kartellens existens är de som står utanför kartellen: de svenska patienterna, privata vårdgivare och kliniker som saknar vårdavtal med landstingen.
.

Förlorare: Patienter, skattebetalare & samhället i stort.

Hälso- och sjukvården i Sverige har successivt blivit mer och mer teknokratisk. I och med det ökar risken för att marknadens intressenter styr lagstiftningen vilken med åren har blivit alltmer komplex. Det är i grunden inte längre politikerna som bestämmer, de fattar bara sådana beslut som de har uppmanats att fatta.

De lider, liksom de flesta, av en etablerad auktoritetstilltro. Det förefaller mig som om de är indoktrinerade, inte för att de är så särdeles kompetenta att fatta beslut i hälso- och sjukvårdsfrågor. Ingen av dem kan utifrån lagstiftningen definiera begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet” och vad det i klartext betyder. Fråga dem så får ni se. Svarar de så begär av dem ett bevis som i klartext verifierar det som de påstår.

Att välja endera av de båda grupperna – dagens politiker eller teknokraterna – är som att välja mellan pest och kolera. Oavsett vilket val man gör så är man en uppenbar förlorare.

Det måste finnas bättre tillvägagångssätt att konstituera beslutsfattande grupper än vad vi i dag använder oss av. Det måste finnas möjligheter att skapa en hälso- och sjukvårdslagstiftning som bättre tillvaratar patienternas behov av mångfacetterad vård än vad som i dag står till buds.

Det måste finnas bra vägar att gå för att kunna skapa förutsättningar för att vårdgivare i större utsträckning än nu ska kunna utveckla den nationella sjukvården, antingen genom att importera och kanske även utveckla metoder som redan används i andra länder.

Människor är olika. Patienter har olika behov av undersöknings- och behandlingsmetoder men staten har en agenda för att rationalisera vården. Det som inte finns i Sverige existerar inte.

Forskning som har utförts i andra länder klassas i chauvinismens Sverige inte som lika gedigen och trovärdig som svensk forskning. Rysk medicinsk forskning tittar de flesta svenska professorer inte ens på trots att rysk (egentligen östeuropeisk) medicinsk forskning på många områden ligger ljusår före västeuropeisk och nordamerikansk pillertrillning och skalpellens gyllene snitt. Nästan alla tillstår att ”det är den internationella medicinen som är gällande” men i själva verket är det bara en fras som många har övat in för att undgå risken att bli kallade forskningsrasister.

Chauvinismen talar dock sitt tydliga språk. Landstingsföreträdarna agerar för att muta in sina revir och motverka konkurrens. Läkemedelsbolagen liksom de stora privatsjukhusen är aktiebolagsdrivna och där är det främst de ekonomiska vinsterna som är drivkraften för bolagens verksamheter. Mitt i detta sammelsurium står de enskilda politikerna handlingsförlamade i en slentrianmässig och stimulansfattig miljö och vad värre är – utan kontakt med verkligheten.

Någon filosof lär ha sagt att det är valmöjligheten som skiljer människan från djuren. Jag håller inte alls med om att det skulle förhålla sig på det sättet. Jag tycker dock att det är viktigt att vi som människor och medborgare väljer att inhämta nödvändig kunskap, engagera oss och aktivt delta i diskussioner som rör samhällets styrning och politiska utveckling av vår gemensamma hälso- och sjukvård.

Den dag som vi inte längre bryr oss om oss själva och vår egen hälsa – den dagen bryr sig inte heller någon annan om oss.

Michael Zazzio
föreläsare, privatpraktiserande kliniker samt forskare inom audiologi/otologi

3 svar på ”Kartellen som styr den svenska hälso- och sjukvården”

  1. Du skriver om ”sörjan” och jag tycker ordet verkligen är väl valt. Det jag vill kommentera av vad Du skriver är hur alla sitter i knät på varandra och det som berört mig mest är hur myndigheten SBU numera inte är den ”uppstickarmyndighet” som jag en gång uppfattade den och som jag själv hade förmånen att få vara med i och som jag vet att en av instiftarna av myndigheten, framlidne professor Lars Werkö hade för avsikt att den skulle vara. Numera har den sakta men säkert hamnat i knät på alla möjliga både myndigheter och enskilda företrädare för både forskning, landsting och föreningar. Alla rapporter i stort sett avslutas nu med orden: ”det behövs mer forsknin…”. Men det värsta är ju att nu samarbetar flera myndigheter om rapporterna varför (stockholms-) maffian styr det mesta oavsett vilken stol de sitter på. ”Det är väl onödigt att flera gör samma jobb…” är ofta den sorgliga och insiktslösa motiveringen. Skall en myndighet som SBU kunna fungera som en verklig kritisk granskare behövs också en mycket stark person i dess ledning. Annars tar de egna intressenterna över i de olika rapporterna och det är nog mycket av vad som skett. För övrigt håller jag i princip med Dig om vad Du säger om de andra i ”röran” och skulle kunna ha många synpunkter på allt det andra Du säger, men det leder för långt här och nu.. Christer Enkvist

  2. Jag föreläste i slutet av mars i Göteborg om just kartellbildningen på hälso- och sjukårdens marknad. Det som denna krönika inte ger utrymme för är de socialpsykologiska mekanismer som styr individer i grupp och i interindividuella i möten och hur de agerar utifrån just förväntningar (såväl upplevda men outtalade som faktiska och uttalade). Det socialpsykologiska ämnet är enormt stor och komplicerat och kräver noggrann analys. En föreläsning om kartellbildningen och de mekanismer som styr gruppmedlemmarna kräver minst 4, helst 6 timmar. Efter en sådan dag finns det ingen återvändo. Då är allting tillrättalagt och väl beskrivet och definnierat och insikten om hur systemet fungerar uppenbaras för de flesta som lyssnar på ett sådant föredrag.

    Jag hörde ett inslag med dina kommentarer om Pandemrix och det tryck som sjukvården med flera utsattes för i och med att vaccinet köptes in och gavs till patienter. Jag var själv ute i kolumnerna och på debattsidorna i dagspressen och varnade för vaccinet. Inga kommentarer gjordes utan artiklarna fick stå obesudlade till skillnad från Annika Dahlkvist som gjorde samma sak som jag. I och med att jag hörde din kommentar om detta i radion så insåg jag att du har förstått hur mekanismerna ofta styr individerna och jag tror att vi skulle få ut mycket av att samtala om detta och om hur sjukvården både fungerar och inte fungerar.

  3. Christer!
    ”Skall en myndighet som SBU kunna fungera som en verklig kritisk granskare behövs också en mycket stark person i dess ledning.”
    Naturligtvis är det så. Dessutom har väl uppraget inte definierats tillräckligt klart och/eller så struntar man helt enkelt i uppdraget.
    Medicinsk utvärdering bör ju knapapst mynna i att inga slutstser dras/inga beslut tas.
    SBU och diabetes är ju en bankruttförklaring för vad en myndighet har att göra.

Kommentera