Riskkapitalister har avslöjat ineffektiviteten

Mitt inlägg i DAGENS MEDICIN 2012-12-05

Riskkapitalister har avslöjat ineffektiviteten.

Kritisera inte riskkapitalisterna som med sina vinster egentligen avslöjat en ineffektiv offentlig vård och omsorg, skriver Ulf Ljungblad.

Privata vinster inom välfärdssektorn har debatterats i medierna sedan den så kallade Carema-skandalen. Det har framkommit att det sannolikt finns lika stora problem i den offentliga vården och omsorgen, bland annat att personal utövat fysiskt våld mot dementa patienter.

Därefter har problemen lyfts fram med stora vinster som genererats i de risk­kapitalbolag som driver privata företag inom vård- och omsorgs­sektorn. Miljarder av skattebetalarnas pengar har flyttats till ”skatteparadis” och därmed kunnat undkomma svensk företagsbeskattning.

Politikerna har förfasat sig över dessa så kallade ”övervinster”.

Många har framfört åsikten att alla vinster borde återinvesteras och att vinster i vård och omsorg borde förbjudas.

Varför man som entreprenör då skulle vara intresserad av att starta vård- och omsorgsföretag har inte de som tycker att vinster i välfärden är oetiskt kunnat förklara.

Upphandling av vård och omsorg görs för att effektivisera dessa och för att skapa ökad valfrihet för patienterna, inte för att skapa stora vinster i risk­kapitalbolagen.

Vem har då ansvar för att det har blivit så här? Jo, det har givetvis politikerna själva. Trots att vården och omsorgen blivit billigare än om landstingen och kommunerna drivit den, har riskkapitalbolagen lyckats skapa vinster i miljardklassen.

Vi vet inte vem som driver den kvalitetsmässigt bästa vården och omsorgen eftersom kontrakten är så dåligt utformade att nästan ingenting följs upp. Någon kvalitetsuppföljning av den egna verksamheten görs inte heller av landsting och kommuner. Så vi kan med säkerhet inte säga att de privata entreprenörerna tjänat pengar bara genom att erbjuda vårdtagarna en lägre kvalitet i vård och omsorg.

“Kontrakten är så dåligt utformade
att nästan ingenting följs upp.”

Inte heller Sveriges Kommuner och Landsting kan svära sig fria från hur det ser ut. Man hade kunnat ta fram förslag till kontrakt om hur kvaliteten skulle följas upp. Till skillnad från vad många politiker hävdar är det verkligen ingen garanti att kvaliteten i välfärden är bättre bara för att den är offentligt driven. Det finns alltför många bevis på motsatsen.

“Någon kvalitetsuppföljning av den egna verksamheten
görs inte heller av landsting och kommuner.”

Och i debatten glömmer vi bort att det finns privata entreprenörer som driver en högklassig verksamhet med moderata vinster där vinsterna inte hamnar i ”skatteparadis”.

Så kritisera inte risk-kapitalisterna som genom att skapa dessa vinster egentligen avslöjat en ineffektiv offentlig vård och omsorg.

Kritisera i stället politiker och tjänstemän som genom att teckna erbarmligt dåliga kontrakt inte värnat om patienterna och skattebetalarnas pengar.

Det som egentligen dessa vinster avslöjar är att det finns en stor ineffektivitet i den offentliga vård- och omsorgssektorn. En ytterligare privatisering skulle sannolikt skapa ett effektivare utnyttjande av skattemedel och kanske en bättre vård och omsorg.

“Det finns en stor ineffektivitet i den
offentliga vård- och omsorgssektorn”

Jag efterlyser en fristående granskning värd namnet av kvaliteten i vård och omsorg. En granskning av både den privata och den offentliga vården. Detta för att vårdtagarna och deras anhöriga ska kunna känna sig trygga. För det gör inte alla i dag.

.
Ulf Ljungblad

Bloggkatalog ... www.kostdemokrati.se/ulfljungblad/

.
Artikel: DAGENS MEDICIN

4 svar på ”Riskkapitalister har avslöjat ineffektiviteten”

  1. Jag har under ett decennium ingående studerar vården utifrån ett kvalitets- och produktivitetsperspektiv.

    Jag har offererat projekt som garanterat skulle dubblat tillgängligheten inom psykiatrin, inom sjukgymnastiken och som skulle öka tillgängligheten inom ortopedin med upptill 50 %. Men det fanns inget intresse inom vården att utveckla vården. Många av mina tidigare kollegor har gjort liknande erfarenheter.

    Då ”hann” psykologerna med att träffa patienter mindre än två timmar per dag, medan köerna av desperata patienter kraftigt ökade. Lösningen var högljudda krav på mer resurser.

    En verksamhet som kostar 10 % av BNP, 350 miljarder per år eller 80.000 kronor per förvärvsarbetare och år, den saknar management, den saknar uppföljning och feedback, den saknar kvalitetssäkring. Detta är inget mindre än skandal.

    Med detta upplägg skulle en verksamhet inom den konkurrensutsatta sektorn inte överleva länge, då de är beroende av intäkter från nöjda kunder. Men sjukvården har kunnat köra på i gamla hjulspår och skattepengarna har kommit med ett klockverks precision oberoende av hur uselt man har presterat. De patienter man inte har hunnit med har fått köa.

    Men nu har verkligheten hunnit ikapp även sjukvården. De får inga mer pengar och de klarar inte av sitt jobb. Nu kommer politikerna att tvingas ta tag i denna ”heta potatis” om de inte vill sätta sig själva på avbytarbänken, då missnöjespartier ger sig in i kampen om väljarna. Inga väljare accepterar en OJÄMLIK VÅRD eller att ens föräldrar blir lämnade i sticket på livets höst.

    Brist på management gör också att personalen blir lidande, många ”går på knän” och har mer eller mindre gett upp tanken på att kunna erbjuda den vård man skulle vilja. Eller som någon inom vården nyligen resignerat sade till mig; ”jag får åtminstone fortfarande lön”.

    Lyckligtvis går det relativt enkelt att reda upp denna situation, då det huvudsakligen är en managementfråga.

    Men för detta krävs det lite framåtanda och insikter hos makthavarna, hos de som borde leda verksamheten. Att stoppa huvudet i sanden och höja skatterna, det fungerar inte längre.

  2. Ulf Ljungblad skriver : ”Till skillnad från vad många politiker hävdar är det verkligen ingen garanti att kvaliteten i välfärden är bättre bara för att den är offentligt driven. Det finns alltför många bevis på motsatsen.”

    Det kan jag verkligen skriva under på!

    När vården drivs i privat regi då kan kommunen som beställare göra en kravspecifikation, kontrollera att kraven uppfylls och avbeställa tjänsten om man inte är nöjd. I alla fall i den bästa av världar.

    Patienter, anhöriga, personal har en instans ovanför den privata utföraren att vända sig till om man inte ar nöjd.

    När beställare och utförare är samma person som i den offentliga vården, och när man tillämpar egenkontroll. Vart vänder man sig då om man inte är nöjd?

    Om man skulle klaga och det finns ofta anledning till det, så sluter sig leden och man står ensam mot en hel kommun.

    En privat vårdgivare kan välja sin personal. En offentlig vårdgivare kan använda arbetsmarknadspolitiska skäl vid tillsättandet av tjänster. Det är inte alltid rätt person på rätt plats.

    En detalj i det hela är att man lyckats få människor så upprörda över att man väger blöjor. Det kan ju vara ett sätt att hitta rätt blöja till den enskilda patienten. Både för patienten bästa och för att förhindra resursslöseri borde inte det vara negativt om det inte drivs in absurdum och skadar patienten.

    Då är materialslöseriet i den offentliga vården mycket mera upprörande.

    Vi behöver både kommunala och privata alternativ men vi behöver framför allt politiker som ställer krav och följer upp.

    1. Instämmer i att man måste följa upp och ställa krav, annars famlar man i mörker, vilket självfallet ekonomiska särintressen utnyttjar (lättförtjänta pengar).

      Det optimala vore om kommuner och landsting utvecklade optimala verksamheter i egen regi, med en frekvent uppföljning av nyckelfaktorer. Då skulle man uppnå två fördelar:

      1. Vinster skulle stanna kvar och gungor skulle kunna balansera ut karuseller. När Skåne sålde ut stora delar av sin psykiatriverksamhet var det främst de lönsammare delarna som privata aktörer var intresserade av (där den psykiska hälsan var relativt bra) och kvar satt regionen med de delar som ingen ville ha. Vinsterna hamnade någon annanstans, medan förlusterna var kvar i offentlig regi.

      2. Man skulle i egen regi få fram bra nyckeltal att använda vid förhandling med privata aktörer, man skulle kunna ställa krav och följa upp, man skulle veta hur det ska se ut när det fungerar bra.

      Problemet är att man inte verkar kunna få till det goda exemplet i egen regi – trots att det egentligen inte finns några sakliga skäl till varför man inte skulle kunna lyckas med det.

      Problemet ligger snarare i motivation och kompetens. Privata sektorn söker extern hjälp när kompetensen inte finns internt, men det gör inte det offentliga, då motivation att åstadkomma RESULTAT saknas (det mäts ju inte ens).

      Detta verkar gälla all offentlig verksamhet, inte bara hälso- och sjukvård. Ett annat parallellexempel är rättsväsendet (polis, domstolar och kriminalvård), som kommer att krascha ungefär samtidigt som vården. De har heller ingen aning om vad de håller på med, mer än vad det kostar, som följs upp kvartalsvis. Nytänkandet och kreativiteten är nära noll trots att det är uppenbart att det de gör idag inte fungerar, precis som alltför stora delar av vården.

      Inom det privata innebär uteblivet resultat att kunder och intäkter hamnar någon annanstans, därför är motivationen hög att åstadkomma resultat (ens jobb hänger på det). Därför mäter man frekvent verksamheten så att den går att styra mot väsentliga mål som tillgänglighet, leveransprecision, korta ledtider, kvalitet och kostnadseffektivitet. Man är också mån om sina medarbetare, väl medveten och att de är den viktigaste resursen. Chefer som uppnått sin inkompetensnivå byts ut, då verksamheter far illa om inte management fungerar.

      Det som gäller inom den privata sektorn borde även vara en självklarhet inom offentliga verksamheter.

Kommentera