Om läkarnas ovilja mot ny kunskap – och gammal!

Sven Erik Nordin har delat en länk

Om läkarnas ovilja mot ny kunskap – och gammal!

De flesta tycks i dag lita fullkomligt på sina läkare – och se dem som ofelbara företrädare för det senaste inom den medicinska vetenskapen. Sanningen är att läkarkåren historiskt har varit oerhört konservativ – och in i det sista vägrat ta till sig nya kunskaper (eller erkänna gamla).

Den inställningen skördar fortfarande offer varje dag! Och om man själv botar en sjukdom som cancer med vitaminer, mineraler, kolloidalt silver och sedan hundra år kända botemedel, så blir man bemött med hån och förakt. Läkarna VET att det inte kan fungera – så även om man efter fem år vid uppföljning efter sin ”dödsdom” dyker upp livs levande och cancerfri, så kan läkarna påstå att det är omöjligt!

Följande historiskt korrekta berättelse kan kanske åtminstone vara en tankeställare:

För några århundraden sedan var det inte ovanligt att långvariga marina expeditioner – militära eller civila – blev riktiga tragedier, eftersom hela fartygsbesättningar kunde dö i skörbjugg. Mellan åren 1600 och 1800 förlorade bara det brittiska imperiet mer än en miljon (!) sjömän i denna sjukdom.

Frans I av Frankrike sände 1534 ut Jaques Cartier (1491 – 1557) för att söka efter guld och finna en västlig sjöväg till Indien. Vintern 1535 blev Cartiers fartyg infruset i Saint Lawrencefloden i Canada. Efter en tid hade 25 av fartygets 110 besättningsmän dött av skörbjugg, och av de övriga var många så sjuka att man inte trodde att de skulle överleva. En av Irokesindianerna som höll till i närheten kom då med en brygd som framställts av tujaträdets bark – och inom kort var samtliga besättningsmän friska.

Cartier förde förstås loggbok enligt flottans reglemente och antecknade noggrant vad som hade hänt. När han sedan kom tillbaka till Europa överlämnade han sina detaljerade anteckningar till de medicinska auktoriteterna inom marinen och räknade med att den franska flottan därefter skulle ha löst det gigantiska problemet med skörbjugg…

Men ”höga vederbörande” fann det helt uteslutet att några ”primitiva vildar” i Kanada skulle vara i besittning av medicinska kunskaper, som var bättre än deras egna, så man bortsåg helt från Cartiers information och gjorde inte några som helst försök att följa upp den information de fått…

Botemedlet mot skörbjugg (C-vitamin) var alltså känt – och rapporterat till de europeiska myndigheterna – redan 1535, men på grund av de franska läkarnas arrogans och brist på intresse, så kom det att ta ytterligare mer än 200 år innan kunskapen började tillämpas! Och under tiden fortsatte denna sjukdom att skörda hundratusentals sjömäns liv världen över!

År 1747 upptäckte sedan den skotske läkaren James Lind (1716 – 1794), att citroner och apelsiner kunde förebygga skörbjugg. Han gjorde ett riktigt ”vetenskapligt försök” (fast etiskt tveksamt) och gav halva besättningen på ett fartyg citrusfrukter – medan den andra halvan fick den vanliga kosten, utan tillskott av färsk frukt. Resultatet var dramatiskt. Alla som fått citrusfrukter klarade sig utan symtom på skörbjugg – medan skörbjugg tog den sedvanliga tributen av de övriga.

Han rekommenderade nu flottan att vid proviantering ta med dessa frukter. Men det medicinska etablissemanget ansåg att skörbjugg var en sorts förruttnelseprocess i kroppen, som endast kunde botas med vitriol (sulfathydrater), örtdekokter och andra ”uppiggande” ämnen. De kunde inte acceptera någon annan syn på problemet och ansåg Linds väl genomförda försök med citroner och apelsiner som enbart ”anekdotisk evidens” utan vetenskapligt värde (situationen och uttrycken känns igen från dagens debatt t.ex. om LCHF, kolloidalt silver och dietbehandling mot cancer!).

På grund av det här kom det alltså att ta ytterligare 48 år innan man började använda detta enkla förebyggande medel mot skörbjugg, och under den tiden hann förstås ytterligare tusentals sjömän dö i sjukdomen.

Det blev ändå till sist James Lind som fick äran av att ha funnit botemedlet mot denna fruktade sjukdom. Jaques Cartier fick däremot varken ära eller annan belöning för sin upptäckt – och ännu mindre förstås den kanadensiske Irokesindian som gav honom botemedlet.

Än i dag (2019) är läkarna tämligen skeptiska till C-vitamin och har uppenbarligen inte förstått detta vitamins grundläggande betydelse för alla däggdjur. Och man riskerar att bli utskrattad, om man antyder att C-vitamin kan ha betydelse för att förebygga eller t.o.m. bota cancer. Många tycks inte ens känna till, att människan är ett av få däggdjur, som inte själv kan framställa C-vitamin, utan är helt beroende av att få i sig detta via födan.

Mer om detta magiska vitamin kan man läsa här:

  • Nobelpristagaren Linus Paulings magiska vitamin … Svara doktorn

.

Sven Erik Nordin

Läkarna känner inte till lagen ... klicka här
Blogg-arkiv på Kostdemokrati ... klicka här
"Svara doktorn" ... klicka här

Kommentera