Sven Erik Nordin

Fasaden

Om man bygger ett hus på en bristfällig grund, så blir det inget bra hus. Hur mycket snickarglädje, granna färger och eleganta fasader man än kostar på, så kommer det ändå alltid att vara ett livsfarligt hus att bo i… Läs resten av det här inlägget →

.
Stundtals blir fördomar och förutfattade meningar ovanligt tydliga i forsk­ningen. Tron kan som bekant, enligt Bibeln, försätta berg. Den kan också få forskare att bli blinda för uppenbara fakta… Läs resten av det här inlägget →

Karin Boys & Anna Bratt – DN

DN:s vetenskapsredaktör, Karin Bojs, har tillsammans med kollegan Anna Bratt nyligen givit ut en bok som heter

”Vikten av gener – Hur DNA påverkar din vikt”

Författarnas position på en av Sveriges allra största dagstidningar innebär förstås en möjlighet att påverka som är högst betydande. Detta medför rimligtvis också ett motsvarande stort ansvar. DN sägs ha uppemot 900 000 läsare varje dag, och dess vetenskapsredaktion har förstås en avsevärd tyngd i debatten.

Karin Bojs skall ha all heder av sitt rakryggade agerande i kostdebatten t.ex. gentemot Livsmedelsverket och den föga verklighetsförankrade ”fetmaexperten” Claude Marcus.

Men den bok hon nu skrivit tillsammans med sin kollega riskerar tyvärr redan genom sin titel att ytterligare försena det kollektiva uppvaknande som nu äntligen tycks vara på gång, när det gäller kostens betydelse för vår hälsa. Sannolikt kommer det väl också att vara fler som ser titeln och hör talas om boken än som verkligen läser den. Och det betyder i så fall möjligen att ytterligare några överviktiga och sjuka, som kanske försökt ändra livsstil, ger upp – i tron att det inte spelar någon roll; ”det beror ju i alla fall på mina gener”…

Men även de som läser boken riskerar att bli förvirrade… På sidan 38 fastslår man t.ex. att ”…det står fullkomligt klart att fetma och övervikt till stor del hänger samman med generna”.

Åtta sidor längre fram konstaterar man däremot att ”I Sverige har fetman mer än fördubblats sedan början av 1980-talet. Det beror verkligen inte på att svenska folket har fått nya gener. Det beror på att miljön har förändrats”…

För 100 år sedan var fetma och diabetes i vårt land – liksom i resten av världen – ett tämligen sällsynt problem. I dag är ca hälften av alla svenska män överviktiga, och 1/3 av kvinnorna. Omkring 400 000 svenskar har redan diagnostiserad diabetes, och lika många beräknas ha förstadier till sjukdomen (och i åtskilliga andra länder är det ännu värre). Naturligtvis beror inte detta – vilket man alltså också konstaterar i boken – på att våra gener har förändrats drastiskt på 100 år, vilket skulle vara helt omöjligt.

Anledningen måste därför sökas på annat håll, d.v.s. i miljön. Och den viktigaste miljön är vår egen ”inre miljö”, som främst av allt förstås beror på vad vi får i oss via mat och dryck.
.

.
Den största förändringen i våra kostvanor under de senaste hundra åren torde tveklöst vara den allt större andelen snabba och processade kolhydrater i födan – plus de senaste decennierna förstås också en massa kemiska tillsatser. Ersättningen av naturliga fetter med artificiellt fett i form av olika margariner och med billiga vegetabiliska oljor ingår också i det formliga sabotage mot folkhälsan som den storskaliga livsmedelsindustrin bidragit till.

Lösningen är lika självklar som enkel: Minska intaget av kolhydrater och ersätt de kemiskt framställda fetterna med naturligt fett!

I stället inför nu författarna generna i fetmadebatten. Naturligtvis kan de genetiska förutsättningarna ha betydelse för vissa enskilda individer, men när en stor del av världens befolkning blir sjuka och dör i överviktsrelaterade sjukdomar måste det vara djupt oetiskt att leda bort intresset från huvudproblemet – hur vi formligen förgiftas av den kolhydratrika och vid industriella processer förstörda maten.

Många tusen människor bara i Sverige har de senaste åren gått ner dramatiskt i vikt och/eller minskat sina diabetessymtom – några i så hög grad att de kunnat sluta med att ta insulin – genom att kraftigt reducera sitt intag av kolhydrater.

Karin Bojs och Anna Bratt kan omöjligt ha missat den överväldigande ”anekdotiska evidens” som visar detta, men genom att de så envist håller fast vid ”Vetenskapen” – d.v.s. endast fäster avseende vid det som publicerats i ”ansedda vetenskapliga skrifter” – kan de kanske inte riktigt infoga denna uppenbara kunskap i sitt vetande.

Möjligen är de också okunniga om hur urvalet av de publicerade artiklarna sker, vilket kanske delvis kan bero på deras egen privilegierade ställning, som gör att de utan problem kan publicera vad de själva prioriterar i DN.

Men för forskare som t.ex. vill visa något läkemedels biverkningar, eller annat som går ”Big Pharma” emot, kan det vara näst intill omöjligt att få sina forskningsresultat publicerade i någon ”ansedd medicinsk tidskrift” – hur väl belagda de än är. Därmed får man en avsevärd felkälla i ”vetenskapen” – förutom det kända förhållandet att nästan alla stora studier inom det här området bekostas av läkemedels- och/eller livsmedelsindustrin, som naturligtvis bara vill forska på sådant som kan ge framtida inkomster, varför de självklart inte är intresserade av att publicera resultat som hotar att förstöra deras egen marknad.

Som ett illustrativt exempel kan t.ex. nämnas det uppenbara förhållandet, att en diabetiker som blir frisk (t.ex. genom att övergå till kolhydratsnål kost) är en lika stor katastrof för läkemedelsföretagen som en avliden. I båda fallen mister man en kund.

Karin Bojs och Anna Bratt nämner inte heller i sin bok något om att kunskapen om den kolhydratsnåla kostens fördelar faktiskt är gammal… Redan innan det fanns ”ansedda vetenskapliga tidskrifter” får man väl för övrigt anta att det fanns kunskaper. Kanske då – hur gräsligt det än kan låta – i avgörande grad baserade på ”anekdotisk evidens”…

Den engelske begravningsentreprenören William Banting, som givit upphov till själva begreppet för att gå ner i vikt, ”banta”, var ingen svältkonstnär. Då han i mitten av 1800-talet kunde gå ner till normalvikt och dramatiskt förbättra sitt hälsotillstånd, så gjorde han det inte genom att räkna kalorier, utan genom att DRA NER PÅ KOLHYDRATERNA – och äta mycket fett. I princip alltså LCHF – som många i dag kallar för en ”ny och extrem kost” (Han skrev boken ”A letter on Corpulence” redan år 1864, och den blev en framgång över hela världen).

I Sverige kunde man också 1886 läsa följande i boken ”Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter”: ”För personer som lida av fetma rekommenderas en inskränkning af kolhydraten, sålunda inskränkes brödmängden för dagen till 80, högst 100 gram; potatis, socker och sötsaker af alla slag förbjudas helt och hållet; deremot äro ägghvitrerika grönsaker, såsom sparris, skidfrukter (leguminoser), spenat och allt slags kål tillåtna. Alla sorters kött kunna förtäras, och långt ifrån att uppmana personen akta sig för fett, tillrådes tvärt om feta köttsorter som svin- och fårstek, fet skinka o.s.v.- samt om intet annat fett finnes tillrådes att sätta benmärg till soppan; feta såser samt grönsaker anrättade med smör rekommenderas äfven”

Tveklöst är en förändring av kolhydratintaget – t.ex. genom GI-diet eller LCHF-kost – det som mest kraftfullt och omedelbart kunde förbättra vår folkhälsa vad gäller övervikt och diabetes. Vi skulle på det sättet kunna undvika en massa onödigt lidande, enorma sjukvårdskostnader – liksom den fasansfulla skandal alla Gastric Bypass-operationer innebär.

Kolhydrater är också, till skillnad mot fett, icke essentiella makronutrienter, alltså något vi människor faktiskt kan överleva utan. Dagens fettsnåla (och kolhydratrika) kost är en katastrof för folkhälsan – och att den blivit så etablerad beror till stor del förstås på att Livsmedelsverket utan vetenskapligt stöd sedan länge förordar just en hög andel kolhydrater i kosten. Dessvärre rekommenderar man också margariner och andra tveksamma former av fett i stället för nyttiga, naturliga fetter.

Naturligtvis känner Karin Bojs och Anna Bratt också till vad som är den huvudsakliga anledningen till dagens epidemi av fetma och diabetes – vilket de ju även skriver i sin bok.

Men det hade kanske varit både logiskt och positivt för folkhälsan, om man betonat just detta i stället för att lägga fokus på genetiken. Det torde också, för att uttrycka sig milt, vara betydligt enklare att förändra sin kost än att ändra på sitt genom. Om man ville raljera, så skulle man dessutom kunna säga, att boken riskerar ge intrycket att en begravningsentreprenör i mitten av 1800-talet var mer kunnig på området fetma än vad de mest framträdande representanterna för vetenskapsredaktionen på DN är i dag!

Slutligen behandlar författarna Gastric Bypass-operationerna ganska kortfattat och obegripligt positivt. De skriver att ”kirurgi är effektivast mot svår övervikt”. Därefter framgår, häpnadsväckande nog, att metoden då jämförs med ”konventionell behandling” – d.v.s. att ”äta fettsnålt” och ”vardagsmotionera”.

Man har alltså inte tittat på hur metoden står sig gentemot en kraftfull reducering av kolhydrater i kosten! Fullständigt obegripligt – särskilt mot bakgrunden att Socialstyrelsen faktiskt redan 2008 godkände LCHF som behandling mot övervikt och diabetes. Såväl kostnader som risker för allvarliga biverkningar torde skilja sig åt dramatiskt – till LCHF:s fördel!

Det kanske är onödigt drastiskt, men som beteendevetare associerar jag också omedelbart Gastric Bypass till det ovedersägliga förhållandet att dödsstraff är den effektivaste metoden mot återfall i kriminalitet. Och om man väljer att se extrem övervikt som följden av en sorts ”beteendestörning” (d.v.s. en ”felätning”, framprovocerad av ett skadligt livsmedelsutbud och felaktiga kostråd), så får man väl kon­statera, att det kanske är första gången sedan lobotomins dagar som man väljer att ”bota” en sådan störning med ett kirurgiskt ingrepp.

Möjligen kommer reaktionen mot dagens Gastric Bypass-kirurgi om några år också att bli lika kraftfull som den mot gårdagens lobotomeringar. I båda fallen gäller ju också att ingreppet är irre­versibelt och ej går att återställa

Det finns numera kanske upp emot en halv miljon svenskar som upplevt en avsevärd höjning av sin livskvalitet genom att minska andelen kolhydrater i sin kost. Naturligtvis kommer detta snart att bli en vedertagen uppfattning även inom ”vetenskapen”, men det är tragiskt om Karin Bojs och Anna Bratt, trots sin avsevärda kunskap på området, skall agera bromsklossar i den processen

Sven Erik Nordin

Livsmedelsverket (SLV)

Livsmedelsverket har under flera decennier fört en kompakt desinformationskampanj för att övertyga oss om det mättade fettets farlighet, När forskare som varit insatta i denna problematik ifrågasatte deras tes blev svaret ofta att det rådde konsensus bland världens forskare i denna fråga (en uppenbar lögn), eller att det fanns ”tusentals studier” som visade det mättade fettets farlighet. Läs resten av det här inlägget →

Till och med hästen tar skada av för mycket kolhydrater!

Det medicinska etablissemanget, samt våra myndigheter Livsmedelsverket och Socialstyrelsen tycks sakna elementär kunskap om födans betydelse för vår hälsa – vilket förstås inte är någon nyhet för den som åtminstone har basala kunskaper på området och följt debatten.

Just Socialstyrelsen har i dagarna demonstrerat en total förvirring på området genom att påstå att ”det finns vetenskapligt stöd för” fyra olika kostalternativ – där även den fettsnåla kost som under flera decennier förstört livet för tusentals diabetiker finns med.

Den kost som man för ett par år sedan godkände som behandling mot diabetes och fetma (LCHF) nämns däremot inte som ett seriöst alternativ! Uppenbarligen anser man i alla fall att den enskilde diabetikern är mer kompetent att avgöra vilken kost som är bäst vid diabetes än alla specialister på Socialstyrelsen.

Visserligen tycks detta vara sant, men det är ändå en smula anmärkningsvärt att ett statligt verk så totalt underkänner sin egen förmåga till vägledning. Fördelen för verket är förstås, att ingen diabetiker längre kan skylla på Socialstyrelsen, om han väljer en kost som han blir sjukare av. Det är förstås hans eget fel, om han valt orätt alternativ…

Uppenbarligen får man aldrig upphöra att förundra sig över den häpnadsväckande inkompetens, inkonsekvens och brist på logik Socialstyrelsen så frekvent visar prov på. Den enda alternativa förklaringen är annars att man är så uppbunden av sina relationer till läkemedels- och livsmedelsföretag att man medvetet åsidosätter sina kunskaper för att genom helt felaktiga rekommendationer öka dessa företags inkomster på försäljning av medicinska preparat och hälsovådliga matvaror.

Jag vet egentligen inte vilket alternativ som är värst…  Men att denna verksamhet förekommer på ett verk som skall ”värna hälsa och välstånd” och finansieras med skattepengar är minst sagt stötande!

Att många läkare, som borde ha tillräckliga kunskaper i biokemi och fysiologi för att veta bättre, okritiskt tycks anamma Socialstyrelsens riktlinjer och tillämpa dem i sin praktiska yrkesutövning är fullkomligt häpnadsväckande!

Möjligen kan man nu tydligen hoppas mer på den veterinärmedicinska sakkunska­pen – åtmin­stone när det gäller kolhydraternas inverkan på metabolismen och insulinets för­måga att åstadkomma fettinlagring. I nr 11 av tidningen ”Apoteket” kan man läsa följande:

”Just sockerinnehållet i hästars foder är mycket viktigt för hästens reglering av blodsockret. Sedan länge är det känt, att hästar som utfodras med foder som har hög halt av socker eller stärkelse löper ökad risk att få nedsatt insulinkänslighet, det vill säga sämre möjlighet att omsätta sockret i kroppen. Det i sin tur ökar risken för onormal inlagring av fett, bland annat under mankammen och för sjukdomen fång”.

Kan man inte be några kunniga veterinärer att ordna en kurs för sina kollegor inom humanmedicinen – och starta en internutbildning i detta ämne för de s.k. ”specialister” på Socialstyrelsen som ideligen demonstrerar sin okunnighet!”

Hälsn.
Sven Erik

Livsmedelsverket skriver fortfarande i sina kostråd, att vi skall minimera intaget av mättat fett (skolbarn rekommenderas dricka vatten eller lättmjölk!). Även till förskolebarn rekommenderas ”flytande margariner”! Läs resten av det här inlägget →

Man har ofta anledning att förundra sig över vilket kort minne vi människor som kollektiv har.

Ett exempel på sådan ”glömska” är de flestas (inkl. läkares och dietisters) aningslösa häpnad och förfäran över att den fettrika lågkolhydratkosten vinner framsteg – och ofta dramatiskt förbättrar människors hälsa. Under drygt ett halvt sekel har vi ju också ständigt matats med auktoriteternas (des-) information om att man skall minimera intaget av fett, för att inte bli överviktig och drabbas av allehanda hälsoproblem. Framför allt har man påstått att mättat fett skulle innebära allvarliga risker för bland annat hjärt- och kärlproblem. Läs resten av det här inlägget →