Vården saknar incitament att bli bättre

.
”Incitament att utveckla vården saknas,
när det gäller kvalitetssäkring, hygien,
tillgänglighet, ekonomisk effektivitet”

Huvudproblemet är att det svenska vårdsystemet saknar en incitamentstruktur som uppmuntrar till ständiga förbättringar på områden som kvalitetssäkring, hygien, tillgänglighet och ekonomisk effektivitet, skriver fd utvecklingsdirektör Ivar Nordqvist.

Antag att någon fick i uppdrag att från grunden organisera vårdsystemet i ett land med tio miljoner invånare. Skulle vederbörande då välja en lösning där staten svarar för medicinsk forskning, utbildning och tillsyn, ett tjugotal regionala myndigheter direkt eller indirekt ansvarar för sjukhusvård och öppenvård (och bygger upp separata politiska ledningsorgan och administrativa system för ändamålet), medan några hundra lokala myndigheter ges ansvaret för äldrevården (eller den del av äldrevården som brukar kallas omsorg)? Vore inte detta att från början bygga in friktioner och oklar ansvarsfördelning i systemet?

Det var med stort intresse som jag tog del av debattartikeln i GP den 31/3 där två före detta chefläkare i det svenska sjukvårdssystemet, Ulf Ljungblad och Christer Enkvist, föreslår att ansvaret för sjukvården förs över till staten. Kanske symptomatiskt det där med före detta tänkte jag.

Själv är jag en före detta statstjänsteman med regional näringspolitik som arbetsfält. I den egenskapen har jag haft anledning att vid några tillfällen uppmärksamma vårdsektorn som en bransch – en av de allra största dessutom.

Med en sådan utgångspunkt kan man se på denna sektor med ekonomiska ögon, inte bara som ett budgetmässigt problem utan också som en sektor med tillväxtpotential, driven av en ständigt växande efterfrågan på sjukvårdstjänster.

En potential som, inom parantes sagt, är mycket större i sysselsättningshänseende än den som rimligtvis kan tillskrivas den så omhuldade läkemedels- /biotekniksektorn.

Även om vårdsektorn i huvudsak är knuten till en lokal efterfrågan kan man i framtiden se ett större internationellt utbyte av både vårdgivare och vårdtagare – en exportpotential om man så vill. Då, om inte förr, gäller det att man är effektiv och konkurrenskraftig.

Den bild av svensk sjukvård som målas upp i den nämnda artikeln är ju knappast ägnad att inge förtroende. Som jag ser det är huvudproblemet att det svenska vårdsystemet saknar en incitamentstruktur som uppmuntrar till ständiga förbättringar.

Då tänker jag inte på den mest avancerade, forskningsanknutna vården. Där finns det, vad jag förstår, ett akademiskt präglat meriteringssystem med internationell räckvidd, som garanterar att vetenskapens frontlinjer hela tiden flyttas framåt.

Men hur är det mer triviala frågor som kvalitetssäkring, hygien, tillgänglighet, ekonomisk effektivitet etc?

Incitament till ständig utveckling således – hur skapar man det? En tydlig och enkel ansvarsstruktur är en bra början. Jag delar alltså uppfattningen att den nuvarande politiska ansvarsuppdelningen i tre nivåer med oklara skärningslinjer inte är optimal.

Jag delar uppfattningen att det är landstingsnivån som är mest problematisk. Landstinget representerar en politisk nivå som har svag legitimitet hos befolkningen, svag lokal förankring och som bevisligen inte har haft förmågan att med innovativ kraft driva utvecklingen av sjukvården framåt.

Naturligtvis räcker det inte med att bara avskaffa en politisk nivå. Den medicinska utbildningen måste förmodligen reformeras med större inslag av organisation och drift av vårdinrättningar. Belöningssystem till personal i vården som föreslår/genomför förbättringar måste införas.

Marknadslösningar måste fortsätta att utvecklas som komplement till den offentliga vården, varvid effektiv upphandling och tillsyn från ansvarig offentlig myndighet – i kombination med valfrihet för den vårdsökande – bör vara ledstjärnor.

Ivar Nordqvist
före detta biträdande utvecklingsdirektör vid Länsstyrelsen i Stockholms län

Källa: GP

Kommentar

Vårdens styrs idag idag av särintressen, vilket gör att den långsamt, men säkert, sänker folkhälsan och landets ekonomi. I kläm kommer medborgarna, som får stå för notan.

Motkraften till mäktiga särintressen är vanliga medborgare, politiker, som inte har som profession att leda komplexa verksamheter. Det gör att exploateringen av ohälsa och av skattemedel kan fortgå i stort sett ostört. Det är t.o.m. tillåtet att skära sönder mage och tarmar för att överviktiga patienter ska gå ner i vikt (läs mer…), till en vårdkostnad på 3.000 miljoner kronor per år, utan att ansvariga sjukvårdspolitiker förmår stoppa detta vansinne.

”3.000 miljoner skattevårdkronor per år,
spenderas på att skära sönder mage &
tarmar (frisk vävnad). Vilket SÄNKER
livskvalitén för drabbade patienter.”

”Metoden LCHF som ger bättre resultat utan
biverkningar, bortser vården ifrån.
LCHF ger ju inga pengar.”

I snitt varje timma skär vården sönder magen på en överviktig patient, dygnet runt, året runt. Först efteråt förstår patienten vidden av ingreppet och vilka konsekvenser som det innebär. Studier har visat att självmordsfrekvensen ökar med 5 – 10 gånger (läs mer…)!

Denna brutala inre stympning sker på bräcklig vetenskaplig grund och resultatet är en katastrof. Det är en medicinsk och politisk skandal av stora mått som är under uppsegling. En svag motkraft gör det möjligt för särintressen att fortsätta Gastric Bypass operera 10.000 medborgare per år, ännu en tid. När räkningen kommer blir det mycket dyrt, där narkolepsi skandalen i jämförelse kan betraktas som en västanfläkt.

LAGBROTT. Sedan 16 januari 2008 är det ett lagbrott att viktoperera utan att informera om LCHF och utan att erbjuda patienterna denna möjlighet!

Således sker Gastric Bypassoperation under skadeståndsansvar om patienten är oinformerad om alternativet LCHF, den enda kost som Socialstyrelsen funnit uppfylla kravet på ”vetenskap och beprövad erfarenhet” för behandling av diabetes och övervikt.
.

.
Hur mycket pengar som än skjuts till, så kommer de inte att räcka till. Vården lider brist på management, inte brist på pengar (de har aldrig tidigare haft så mycket pengar). År 1950 fanns de 5.000 läkare och idag 35.000 läkare, på samma tid har befolkning ökat med 35 %. Moderna sjukdomar ökar epidemiskt. Borde vi inte bli friskare med all forskning, alla läkemedel, alla utrustning och alla läkare?

Denna ohälsoutveckling är ingen slump, det är resultatet av en styrd utveckling, som särintressen tjänar på. Dags att ta över rodret och styra så att utvecklingen istället gynnar medborgare och samhället.

Nu senaste är det Karolinska universitetssjukhuset som beräknas gå back 330 miljoner kronor under 2012 (läs mer…). Förra året gick landets landsting tillsammans back med 2.160 miljoner kronor (läs mer…). Detta är bara början.

Vårdnotan i Sverige växer kraftigt  för varje år. Runt 13 kronor mer i skatt per hundralapp eller kraftigt höjda avgifter kan bli nödvändigt för att klara behoven, enligt ekonomer. Men de som ska fatta besluten väjer för att ta ställning (läs mer…).

Exempel på tidigare inlägg:

Vad göra?

Kunskapen om hur denna Gordiska knut skall lösas upp finns redan.

Det som måste ske är att ansvarsfulla politiker tar befälet!
Gärna innan det gått för långt.

Det är ju politikerna som bestämmer, de bestämmer över våra skattemedel, de bestämmer över cirka 300.000 miljoner kronor, sedan tillkommer kommunernas äldreomsorg med cirka 150.000 miljoner kronor. Att bara dela ut skattepengar enligt tjänstemännens direktiv duger inte!

Det är inte tjänstemän och industrin som skall bestämma vårdpolitiken.

Dags för ”politikerstyre” – istället för ingen styrning alls.

.
Team KOSTDEMOKRATI

Kommentera