Ministerstyre kontra tjänstemannastyre och vad säger lagen

Dagens ledare i GP och gårdagens debattartikel i DN handlar om Saudiaffären där regeringens kontra Totalförsvarets forskningsinstituts (FOI) befogenheter och ansvar belyses.

En fråga som är högst aktuell också när det gäller hälso- och sjukvården.

Hur styrs de myndigheter som ansvarar för kostråden och hur styrs sjukvården? Hur styrs livsmedelsverket, Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen?

Vad säger lagen?

Utan en fungerande ledning räcker inte alla pengar i världen till och resultat uteblir!

Citat GP:

Förbudet mot ministerstyre luckras upp till informellt ministerstyre över skenbart självständiga myndigheter.

Svårigheten att få ett enkelt svar på en enkel fråga, vem bär ansvaret, blottar en fundamental svaghet i svensk statsförvaltning, hävdar Richard Murray, f d chefsekonom på Statskontoret, i en synnerligen läsvärd artikel på DN Debatt i går.

Till skillnad från många andra länder har Sverige inte ministerstyre. Regeringen styr, men via självständiga myndigheter. Regeringen bestämmer vad myndigheten skall uppnå, myndigheten fattar självständiga beslut på vägen dit. Ingen minister får bestämma i enskilda myndighetsärenden. Detta regleras i regeringsformen. Regeringen/ministern är ansvarig för formella regeringsbeslut och myndigheten/myndighetschefen för hur dessa tillämpas.

Men ”en sak är att bestämma och en annan att informera”, konstaterar Murray och skriver: ”Regeringen är inte förhindrad att informera myndigheten om hur den bör besluta.”

Förbudet mot ministerstyre har efter 1974 luckrats upp i den praktiska tillämpningen och ersatts av principen att regeringen och dess företrädare kan styra myndigheterna ”precis så bestämt och i den omfattning som regeringen finner lämpligt i varje situation”, hävdar Murray med ett citat ur 1981 års förvaltningsutredning.

Att politiskt ansvariga ministrar lägger sig i hur myndigheter förverkligar regeringsbeslut är både ofrånkomligt och nödvändigt. Men det blir fel om resultatet är suddiga beslut med oklart ansvar.

Men det räcker inte. Richard Murray föreslår att förvaltningsminister Stefan Attefall (KD) tar initiativet för att klarlägga ”reglerna för regeringens allt mer omfattande informella styrning av de statliga myndigheterna”. Det är ett bra förslag.

Systemet med självständiga myndigheter har stora fördelar. Det bör inte ersättas med informellt ministerstyre. Det måste gå att få ett enkelt och sanningsenligt svar på en enkel fråga: Vem bär ansvaret?

Citat DN:

Men affären blixtbelyser också en annan fråga. Det gäller en fundamental svaghet i den svenska statsförvaltningen, så som den utvecklats sedan vi fick en ny grundlag 1974. Svagheten gäller ansvarsutkrävandet.

Svårigheten att utkräva ansvar är en följd av att ”informell styrning” blivit allt vanligare i statsförvaltningen. Och att den informella styrningen inte reglerats på ett tydligt sätt.

Tidigare principer – före 1974 – om att statsråd och departementstjänstemän inte fick styra myndigheterna i enskilda ärenden har ersatts av principen att regeringen och dess företrädare kan styra myndigheterna ”precis så bestämt och i den omfattning som regeringen finner lämpligt i varje situation”. Detta slogs fast av Förvaltningsutredningen 1981.

Tidigare kallades det för ministerstyre, till exempel när dåvarande försvarsministern Roine Carlsson uttalade sig kritiskt om ”sjöofficerare på sina stora plåtschabrak”. Numera är det tämligen accepterat att statsråd, statssekreterare och även lägre departementstjänstemän kan uttala sig om myndighetens verksamhet, komma med förslag, be om upplysningar med mera.

En så kallad resultatdialog har institutionaliserats, vid vilken statsrådet eller dennes företrädare årligen går igenom myndighetens hela verksamhet.

Försvarsstyrningsutredningen (SOU 2005:92) påpekade att kontakterna mellan försvarsdepartementet och försvarsmyndigheterna var så täta att gränsen mellan myndighet och departement knappast gick att urskilja.

Det är således en helt ny situation. Och något som gjort ansvarsutkrävandet svårare.

Den enda begränsningen i regeringens styrning är regeringsformens förbud: ”Ingen myndighet, ej heller riksdag eller kommunens beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.” Det gäller också regeringen.

En sak är att bestämma och en annan att informera. Regeringen är inte förhindrad att informera myndigheten om hur den bör besluta. Det kanske regeringen har gjort när det gäller bulvanföretaget och andra frågor rörande den saudiska fabriken. Men det är inte något som vi kan veta med säkerhet, eftersom det inte bygger på något regeringsbeslut.

Den informella styrningen skiljer sig från den formella genom att inte bygga på regeringsbeslut. Vid den informella styrningen talar statsråd, statssekreterare eller andra departementstjänstemän med myndighetens ledning och informerar om regeringens syn på olika frågor, önskemål beträffande verksamheten med mera.

Så långt är det inte fel med informell styrning. Men det blir fel om man inte är absolut glasklar när det gäller ansvarsutkrävandet.

Regeringen (kollektivt, inklusive försvarsministern) är bara formellt ansvarig för sina beslut. I Saudiaffären måste alltså FOI kunna hänvisa till ett regeringsbeslut för att kunna svära sig fri från ansvar. ”Vi har gjort det vi blivit ålagda!”

Finns inte något regeringsbeslut eller har myndigheten tolkat regeringsbeslutet på ett sätt som beslutet inte ger stöd för är ansvaret odelat myndighetens eget.

Således: om det inte finns regeringsbeslut på att FOI skulle skapa ett bulvanföretag för att hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik så är FOI odelat ansvarigt. Och detta även om departementet varit informerat och även om statsrådet skulle ha föreslagit eller uppmanat FOI att göra det. Utan regeringsbeslut är ansvaret myndighetens och då enkannerligen myndighetschefens.

Sådan är förvaltningsrätten, men så tolkas och praktiseras den inte, vilket den förvirrade debatten om FOI visar.

Detta finns det anledning för myndighetschefer att begrunda. Tjänstvilligheten hos generaldirektörer (som i dag sitter mycket lösare än tidigare) att tillmötesgå regeringens, ett enskilt statsråds eller enskilda departementstjänstemäns önskningar har ökat. Inget fel i det. Bara de inser att ansvaret är deras eget så länge det inte finns ett regeringsbeslut.

Ansvarsutkrävandet har inte på allvar berörts i någon av de många förvaltningsutredningarna. Ej heller att generaldirektörerna kanske blivit alltför tjänstvilliga i stället för att ”speak truth to power”, vilket enligt Aaron Wildavsky är förvaltningens uppgift. Förvaltningsminister Stefan Attefall bör ta initiativ för att klarlägga detta samt reglerna för regeringens allt mer omfattande informella styrning av de statliga myndigheterna.

Grundlagen: Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform (källa: LAGEN.NU)

1 kap. Statsskickets grunder

9 § Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Lag (2010:1408).

Patientsäkerhetslag (2010:659) – Källa: notisum.se

6 kap. Skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal m.fl.

Allmänna skyldigheter

7 § När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient medverka till att patienten ges möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar.

Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient ska medverka till att en patient med livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada får en förnyad medicinsk bedömning, om det medicinska ställningstagandet kan innebära särskilda risker för patienten eller har stor betydelse för dennes framtida livskvalitet.

Denna paragraf omfattar inte tandvård enligt tandvårdslagen (1985:125).

Kommentar:

Socialstyrelsen finner 16 januari 2008 att lågkolhydratkost uppfyller kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet vid behandling av övervikt och diabetes, efter två års grundlig utredning. Den enda kost som uppfyller detta krav. Läs mer…

Men Socialstyrelsen rekommenderar själva fettsnål högkolhydratkost vid behandling av diabetes och den kost som har bäst effekt används bara om patienterna själva kräver det.

Ett stort myndighetssteg togs när de inte längre förbjuder den metod som har bäst effekt, men anmärkningsvärt att de i första hand rekommenderar den kost som gör diabetikerna allt sjukare, som leder in i ”naturalförloppet”. Logik och omsorg om patienternas bästa verkar saknas!

Slutsatsen är att myndighetschefen är ansvarig om det inte föreligger ett regeringsbeslut. Problemet är att detta ansvar mest existerar på pappret, det utkrävs inte.

Vårdens personal är skyldiga att informera om och medverka till att patienterna skall kunna välja bland behandlingsalternativ som uppfyller kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet. Men det struntar de i när det gäller diabetes och övervikt.

Istället för att med hjälp av LCHF stödja gravt överviktiga så att de skulle kunna gå ner i vikt utan biverkningar, så viktopereras på löpande band med fruktansvärda biverkningar, utan ett hållbart vetenskapligt stöd. Hur kan detta tillåtas ske?

Vården har visat att de inte själva kan reda ut sin ledningsproblematik och regeringen får inte bestämma. Ett moment 22? En lösning är att regeringen utser ledande tjänstemän som klarar jobbet och att stödja dem i deras gärning.

Myndigheter och vården bryter dagligen mot lagen när de inte informerar diabetiker och överviktiga om att alternativet lågkolhydratkost finns, men det föranleder ingen konsekvens. Uppenbarligen gäller inte ovanstående lagparagrafer alla, vilket är ytterligare ett lagbrott.

Livsmedelsverket far fram med osanningar som de inte vetenskapligt kan styrka, som t.ex. att animaliskt mättat fett orsakar hjärt- och kärlsjukdomar och de svänger sig med påhittade siffror som om det vore sann vetenskap, som t.ex. att mättat fett bör understiga tio energiprocent.

Detta har de fått göra ostraffat under decennier och resultatet är katastrofalt. Diabetes har trefaldigats under tjugo år och övervikt/fetma har fördubblats, sedan SLV började propagera får fettsnål mat.

Det innebär att SLV ansvarar för att vi har fått en halv miljon fler diabetiker/prediabetiker och två miljoner fler överviktiga, som nu överbelastar sjukvården och belastar våra trygghetssystem. Förutom det lidande som medborgarna utsätts för i form sjukdom och övervikt, av sänkt livskvalité.

Utkrävs detta ansvar? Svar: NEJ. Desinformation åtgärdas inte ens.

Vi lever i en herrelös hierarki, därför rasar folkhälsan och vårdkostnaderna rusar.

Ett exempel på vad som händer när ledning saknas är att Livsmedelsverket (SLV) och Folkhälsoinstitutet (FHI) kan fortsätta med att förvärra folkhälsan, år ut och år in.

När koncerner och företag får problem som de inte själva mäktar med, anlitar de extern professionell hjälp, annars går de i konkurs.

Offentliga sektor kan däremot fungera hur dåligt som helst, de har sina intäkter garanterade via skattemedel och kunderna får helt enkelt köa upp. Detta kan fortgå ända tills systemet kraschar och vi börjar närma oss denna punkt inom sjukvården.

DAGS FÖR ANSVARIGA POLITIKER ATT TA BEFÄLET!

REGERINGEN MÅSTE AGERA OCH UTKRÄVA ANSVAR NU!

Team KOSTDEMOKRATI

Ett svar på ”Ministerstyre kontra tjänstemannastyre och vad säger lagen”

  1. Författningsdomstol kan vara lösningen.

    Ministrar beslutar allt mer om både lagar och deras tillämpning i Sverige. Samtidigt får inte ministrar detaljstyra myndigheter. Det leder till både otydlighet i ansvarsfrågor och tappat förtroende hos medborgarna. En författningsdomstol hade kunnat lösa många knutar, skriver Jan Rejdnell, tankesmedjan Liberalerna.

    Läs mer …. GP … http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.896646-nej-tack-till-ministerstyre

Kommentera