Är sjukvården genuint intresserad av att patienter blir friska?

↓ ↓ ↓

Endast patienterna prioriterar att bli friska

Vem har intresse av att patienterna blir friska? Det framstår som om det endast är patienterna som har detta intresse!

Denna fundamentala idé, nämligen att målsättningen med sjukvården är att se till att patienten helst blir frisk är idag överspelad genom att mäktiga intressen inte alls har intresse av att idén förverkligas, eftersom de reptilhjärnelikt ständigt söker maximera sin vinst, oavsett följderna och oavsett om detta överensstämmer med det uppdrag under vilken benämning de är verksamma.

Vinstmaximering eftersträvas och uppnås genom att så många människor som möjligt diagnosticeras vara sjuka och därför måste behandlas med denna vinstmaximerande industris ”välsignelsebringande” mediciner, vilka mycket ofta, som de flesta vet, har en rad negativa biverkningar, vissa kända men andra (hittills) okända.

Läs mer … 25-40 % av vårdens kostnader beror på felbehandling

De sjukdomar som faktiskt härjar blir i många fall inte botade utan patienten blir i bästa fall av med symptomen, medan sjukdomen fortsätter att härja, eftersom sjukvårdens medicinorienterade lösningar inte angriper orsakerna. Det mest eklatanta exemplet på detta är diabetes typ 2 (åldersdiabetes). Den ständigt ökande skaran diabetiker behandlas med mediciner som endast anses påverka samvarierande (ej förorsakande) faktorer som kolesterol, blodtryck och insulinresistens. När situationen förvärrats tillräckligt mycket sätts olika former av insulininjicering in för att förhindra att blodsockret blir dödligt högt.

Man låtsas inte veta om det mest elementära

Orsaken till att blodsockret blir för högt låtsas man inte om att man vet något om, vilket ju är mycket säreget eftersom man idag och sedan länge vet att överkonsumtion av kolhydrater är det som fler och fler inte han hantera och vars blodsocker därför stiger till oroande höjder. De som inte kan hantera detta för myckna socker blir överviktiga, feta och/eller diabetiker typ2 – och detta av samma fysiologiska skäl, nämligen att insulinet (det av bukspottkörteln egenproducerade eller det injicerade) blockerar förbränning av fettet (det lagrade och/eller det förtärda). Bukspottskörteln utmattas och blodsockret fortsätter att förbli högt och diabetstillståndet är ett faktum.

Lösningen är enkel

Lösningen på problemet bör rimligtvis vara att minimera det som genererar det höga blodsockret, nämligen kolhydrater. Det är fysiologisk logik och är väl känt sedan William Bantings (1863) tid och från Linnés lappländska resa (1700-talet). Bevis föreligger för att kroppen fungerar så. Vi är hundratusentals människor som konstaterat att denna logik fungerar, bl.a. undertecknad som blivit av med såväl övervikt som diabetes (symptomfri).

Jag själv utgör ett exempel på en patient som inte är intressant för industrin. Jag och mina kollegor köper inga (dyra, för industrin mycket lönsamma) mediciner, inte heller köper vi för branschen profitabla livsmedel som är fyllda med kolhydrater och många tvivelaktiga tillsatser.

Vi köper i stället näringsrika genuina, billiga livsmedel som ägg, smör, kokosfett, räkor, bacon och annat obehandlat kött, ost, grädde och nötter. En del av oss äter ovanjordsgrönsaker, en del inte.

Vi avstår med glädje från kolhydratrikare grönsaker som rotfrukter som potatis samt från frukt av alla sorter. Eftersom kolhydrater inte är livsnödvändiga kan vi helt avstå från dem då vår lever med glädje istället tillverkar ketonkroppar som är ett idealiskt bränsle för kroppens alla funktioner, speciellt för hjärnan.

Lågt kolesterol är farligt

Det mytomspunna, men livsviktiga kolesterolet, levereras också av levern i den utsträckning som kroppen behöver, allt enligt modellen ”lite genom munnen, mer genom levern” (alltså ett självreglerande system). Högt kolesterol har i högre gard visat sig samvariera med högre ålder än lågt kolesterol. Likaledes har kunnat konstateras att hjärt- och kärlsjukdomar i högre grad förekommer hos dem med lågt kolesterol.

Myndigheter och auktoriteter framhärdar osanningar

Trots detta framhärdar diverse s.k. experter och andra myndighetskoryféer i att påstå att LCHF, d.v.s. minimalt antal kolhydrater och desto mer fett skulle vara farligt (med det obevisbara tillägget ”på längre sikt”).

Istället förordar man att man ska äta den mat, som man redan kunnat konstatera, förorsakar övervikt, fetma och diabetes, allt enligt modellen:

”Ät den mat ni blir sjuka av!”

Varför?

Förklaringarna är många:

Tröghet, inkompetens, status och prestige (”medge aldrig ett fel”), rädsla att förlora jobbet (s.k. experter och andra koryféer), rädsla för att många anställda kommer att förlora sitt arbete eller position (diabetessköterskor, dietister och annan vårdpersonal).

Om så skulle bli fallet anmäler sig frågan:

”Det kan väl inte vara så att patienterna är till för personalen?”

Om diabetesvården sköttes med kostomläggning istället för den sjuka omvårdnad som erbjuds idag:

”Ät vad ni vill, vi (sjukvården/skattebetalarna) ”fixar” (d.v.s. smetar över) de problem som blir resultatet av den farliga maten”.

”Att ni dör en för tidig död är inget vi kan ta ansvar för”.

.
Av industrin ”dopade” auktoriteter styr idag vården

För den som läst Docent Ralf Sundbergs utmärkta bok ”Forskningsfusket – så blir du lurad av kost- och läkemedelsindustrin”, anmäler sig lätt följande hypotes:

Rader av ledande personer i Sveriges är direkt eller indirekt beroende av resp. dopade av nämnda industrier vilka i olika lägen och med olika metoder kan påverka såväl kortsiktiga som långsiktiga beslut kring såväl kosthållning som sjukvård.

Jag använder ”dopade” av det skälet denna industris metoder är så skickligt utformade att de dopade inte förstår att de är dopade och/eller manipulerade.

Typexemplet är t.ex. hur läkemedelsindustrin lyckat få in sina köpta experter i de viktigaste policybestämmande organen med den givna agendan att gynna den industri som stått för pengarna, allt med den kända mekanismen:

”Man biter inte den hand som föder en”

Denna påverkan behöver inte vara särskilt grov, det räcker ofta med att man betalar. De flesta normalbegåvade professorer och experter inser lätt att de inte kan förorda något som kan förväntas skada det företag som håller i den börs, som stått för professuren, institutionen, forskningsprojektetet, konferensen, bjudresan, sommarhuset etc.

Problemet med helande metoder som t.ex. LCHF är att:

”ingen tjänar pengar på dessa metoder”

Det är en kommentar många av oss fått höra när vi skakar på huvudet/tar oss för pannan över att intresset för bot är närmast obefintligt resp. förtvivlat suckar när någon i det medicinska etablissemanget kläcker ur sig grodor om det farliga med en metod som visat sig förbättra hundratusentals människors liv.

Efter det att vi genomlidit ovan nämnda reaktioner frågar vi oss:

”Hur kan det vara möjligt att dessa (som man har visst skäl att anta) åtminstone normalbegåvade personer kan så ihärdigt blunda för det uppenbara. Varför saknar de helt den nyfikenhet som skulle mynna i reaktionen.”

”Hm, det där låter intressant, berätta mer!” eller t.ex. ”Ni verkar ju verkligen ha vissa poänger. Låt oss göra en stor studie med målsättningen att pröva era påståenden”.

Då inte minsta antydan till något sådant skymtat sedan LCHF började etablera sig, uppstår naturligtvis frågan ”Var är det skon klämmer?”.

Att notera är att det, såvitt vi vet, aldrig från LCHF-motståndarnas sida sagts:

”Ni har fel. Det ni påstår saknar vetenskaplig logik.
Resultaten bekräftar inte hypotesen”

Istället har man ägnat sig åt tarvliga påhopp på ledande personligheter inom LCHF-rörelsen. Professor Rössner kallade t.ex. LCHF-pionjären Annika Dahlqvist för ”falsk profetissa. Sådana kommer ju och går under historiens gång” Respektfullt, sakligt och vittnande om stor sakkunskap inom området!!

Folkhälsoinstitutets chef Gunnar Johansson ägnade ett helt brev åt att ifrågasätta huruvida LCHF-pionjären Lars-Erik Litsfeldt över huvudtaget hade någon kompetens inom området (Litsfeldt är författare till de kanske mest lästa böckerna kring kroppens metabolism: ”Fettskrämd” resp. ”Diabetes. Inte” och ”Diabetes? Nej tack!”).

Standardsvar: ”Långtidsstudier saknas”

När LCHF-rörelsen framför hypoteser som bevisats av hundratusentals användare är etablissemanget standardsvar:

”Ni har inga långtidsstudier
som styrker vad ni påstår”

Detta yttrande fälls av ett etablissemang som i årtionde trumpetat kostråd som aldrig blivit föremål för någon studie.

Tvärtom grundar sig dessa kostråd på ett amerikanskt forskningsfalsarium från 1953, ett politiskt beslut i den amerikanska senaten 1977 (under häftiga protester från vetenskapssamhället) där allierade länder och vi andra lydigt traskat patrullo ända till idag och detta trots att Socialstyrelsen 2008 förklarat LCHF är förenligt med ”Vetenskap och beprövad erfarenhet” samt att SBU (Statens institut för medicinsk utvärdering) i sin rapport maj 2010 fastslagit att det vetenskapliga underlaget för de hittillsvarande kostråden ”är bräckligt”.

.
Så agerar en enligt min mening en människofientlig statsapparat med sin diktatoriskt styrda sjukvård, som ju år 2012 borde kallas hälsovård för att markera en modern inställning till det de håller på med.

Historien upprepar sig

Man kommer osökt att tänka på den österrikiske läkarens, Ignaz Semmelweiss mer än 40-åriga kamp för att få det medicinska etablissemanget att begripa att handtvätt var det bästa sättet att undvika överföring av bakterier från patient till patient. Argumenten mot hans upptäckt liknar på ett otäckt sätt dagens mot LCHF.

LCHF är helt enkelt för enkelt för att professorer, experter och medicineminenser ska kunna acceptera det. Miljoner måste kastas ut på forskning som redan är gjord för en bråkdel av miljoner.

De som skulle ha ledningen inom detta område, Socialdepartementet och Socialstyrelsen har helt tappat greppet om sjukvården. Man går helt i experternas ledband, som i sin tur antingen är dopade, mutade eller manipulerade av läkemedelsindustrin, vilken har lyckats framställa sin viktighet på området så framgångsrikt att ingen, inte ens våra ministrar vågar sätta sig upp mot dess intressen.

Man har länge talat om den starka staten. Dagens stat är svag, undfallande och underfinansierad för att kunna leda den medicinska forskningen, vilken istället huvudsakligen finansieras av en industri vars enda intresse är vinstmaximering, inte befolkningens hälsa.

Livsmedelsindustrin bryr sig inte heller om befolkningens hälsa. Deras uppgift är ju ”att till rimliga priser tillhanda hålla de livsmedel som efterfrågas”. Det är inte vår sak att föreskriva vad som är nyttigt eller hälsosamt. Vi bara levererar vad folk vill ha”.

OK, men priskravet har tillåtit denna industri att hitta och införa billiga råvaror i de produkter som de utan att rodna erbjuder de inte ont anande konsumenterna.

Staten och dess inkompetenta och undfallande myndigheter, t.ex. Livsmedelsverket tiger i bästa samförstånd med industrin. Konsumenterna får ta de följder som kompetenta forskare lätt kunde identifiera och avråda från. Strålande exempel på statens inkompetens och impotens är den rikliga användningen av majssirap (HFCS) i praktisk taget alla industritillverkade livsmedel och i läskedrycker.

Ett ännu värre exempel  är statens hantering av GMO-frågan. Här tycks total inkompetens om GMO-grödornas fruktansvärda inverkan på gener och fortplantning härska. Undfallenheten mot USA förefaller vara den bestämmande faktorn.

Sammanfattning

Summa summarum skall detta inlägg inte uppfattas som ett angrepp på de människor som är satta att hantera den svåra materian kost-hälsa-välmående. De sitter i en ofta fruktansvärd klämma speciellt under de senaste tio åren. Mest utsatta är naturligtvis läkarna, diabetessköterskorna och dietisterna.

Många läkare fick t.ex. undervisning i näringslära under endast en vecka (!!) av sin utbildning.

Därtill kom att kostens betydelse för hälsan var ett föga bekant ämne med mycket låg status. Det var inte ”fint” att ägna sig åt kostfrågor. Detta kom bl.a. till uttryck genom att man skapade (de lägre stående) ersättningsfunktionerna diabetessköterskor och dietister. Dessa är uppenbart otillräckligt utbildade, särskilt som utbildningsmaterialet utformats av experter starkt knutna till sockerindustrin.

De har därför en särskilt svår sits då de ofta ifrågasätts av oss som vet bättre. Dessutom kan de ofta med förvåning konstatera att de patienter som gör tvärtemot deras råd är de som förbättrar sin hälsa, medan de som följer dem endast blir sjukare.

Samma sak gäller många läkare. Som min egen vårdcentralsläkare år 2008 sa till mig när jag uppvisade ett så lågt långtidsblodsocker att min diabetesstatus kunde elimineras:

”Hur i Herrans namn har det här gått till?”

Mitt svar (”genom att jag eliminerat kolhydraterna”) följdes av tystnad. Pinsamt.

Eländet inom övervikts- fetma- och diabetesområdet är sammanfattningsvis ett resultat av ett strukturfel: Staten har inte egna pengar nog, utan låter sig mutas av industrin resp. är för svag för att påverka den.

Den större delen av den personal som är anställd inom sjukvården är handlingsförlamad p.g.a. av bristande information och dessutom inte genuint intresserad av att antalet sjuka minskar, vilket skulle göra många arbetsplatser onödiga.

En funktion/institution/person med verklig auktoritet inom sjuk-/hälsovårdsområdet saknas, d.v.s. det finns ingen som har makt att genomdriva en attitydförändring inom sjukvården, allra minst ministrarna Hägglund och Larsson som endast gömmer sig bakom de s.k. experter vars arbetsmetoder borde moderniseras och ledas in i nya banor. Själva har de flera gånger visat att de saknar kompetens inom detta sitt viktiga ansvarsområde.

Det är begripligt att en minister inte kan vara expert på alla sina ansvarsområden. De båda socialministrarna har rader av sociala frågor att hantera, t.ex. hela transfereringsområdet, ersättningsfrågor till ekonomiskt svaga, ersättning till barnhemsbarn mm sociala frågor.

Sjuk- och hälsovården är i sig ett gigantiskt område som lämpligen inte borde sammanblandas med de många sociala frågor som huvudsakligen är politiska. Därför talar mycket för att sjuk-/hälsoområdet borde få en mera framskjuten och oberoende ställning i samhället genom att hälso- och sjukvårdsfrågorna samlas under ett eget departement, lämpligen döpt till hälsodepartementet.

Hälsan/sjukligheten kostar idag samhället 300 miljarder PER ÅR. Det är sannolikt att femsiffriga miljardbelopp per år skulle kunna sparas genom att människorna stimulerades att äta mat som tjänar människan istället för att förstöra henne.

Ett ofta hört motargument är att ”patienterna ändå aldrig gör som de blir tillsagda” och att det därför är naivt att tro att de skulle komma att göra det med den av oss föreslagna kosten.

Svaret på detta är enkelt:

De råd de får idag kräver en noggrannhet(kaloriräkning, vägning) och själsstyrka (i att uthärda den hunger som förorsakas av de nuvarande kostråden) vilket knappast kan förväntas av patienter som ofta just visat ett de är i avsaknad av sådana egenskaper.

Tvärtom har det ju visat sig att ”patienterna” inte har särskilt stora svårigheter att hålla en strikt kost och detta av flera skäl. Reglerna är nämligen enkla:

1. Uteslut kolhydrater i möjligaste mån vilket oftast är detsamma som att utesluta vissa varugrupper som t.ex. bröd, pasta, potatis, ris, godis i nästan alla former, öl, läskedrycker, lättmjölk och andra lightprodukter. Läs näringsdeklarationen för resp. produkt!

2. Ät bara när du är hungrig. Ju fetare mat desto längre kvarstår mättnaden. Undertecknad äter t.ex. bara frukost och kvällsvard och känner aldrig hunger däremellan.

Att hålla en strikt diet är inte svårt när man kan konstatera att den medför viktminskning, resp. förhindrar viktuppgång, sänker och stabiliserar blodsockret, ökar välmåendet och eliminerar värk och inflammationer. När man därtill kan göra sig av med dyra mediciner med negativa biverkningar blir det ännu lättare att avstå från skadliga produkter, hur goda de än tedde sig i ens tidigare liv.

Om man dessutom informerats om den mänskliga metabolismen och därmed förstått hur kroppen påverkas av den mat man äter blir saken ännu enklare.
.

.
Vi är några hundratusen som själva kunnat konstatera att en strikt lågkolhydrat kost som LCHF faktiskt medför de ovan nämnda hälsovinsterna (plus många fler).

 

Mats Wiman
frisk diabetiker typ 2

9 svar på ”Är sjukvården genuint intresserad av att patienter blir friska?”

  1. Mats,

    Återigen ett bra och intressant inlägg. Har du eller någon annan försökt intressera våra politiker för detta område? Det vore ju intressant om dom kunde finansiera en kost studie så att vi en gång för alla kunde få slut på motståndarnas invändningar.

    /Stefan

  2. Hej Stefan och Rolf,

    Vi på KOSTDEMOKRATI för sedan en tid samtal med politiker och makthavare inom vården.

    Själv var jag aktiv under årets Almedalsvecka och träffade flera ledande makthavare. Jag hann också med ett tjugotal seminarier som bland annat handlade om diabetes, IBD (Inflammatory bowel disease) och demens, tre allvarliga folksjukdomar, som alla är kostrelaterade. Det finns inga läkemedel som botar, de lindrar enbart symptomen och när det gäller demens verkar de accelerera förloppet.

    DIABETES är ett kapitel för sig. Det en femteklassare begriper efter ett par lektioner begriper inte professorer och läkare vars lön och karriär vilar på att de inte begriper. Diabetes har trefaldigats sedan 1989 när Livsmedelsverket införde sin nyckelhålsmärkning – ett talande resultat. 400.000 diabetiker och lika många prediabetiker kostar vården drygt 40.000 miljoner kronor per år. Det hindrar dock inte Livsmedelsverket och Socialstyrelsen att fortsätta med att prångla ut kostråd som ytterligare spär på förloppet. Diabetiker bör undvika socker/kolhydrater, det begriper ju även femteklassare.

    UC OCH CROHNS.
    En procent av befolkningen lider av IBD (Ulcerös kolit eller Crohns sjukdom) och vi står inför en fyrtioprocentig ökning, en mycket allvarlig sjukdom som även drabbar barn och ungdom. Sedan 1950-talet ha dessa sjukdomar sjufaldigats och det beror främst på sämre kostvanor, initierade av våra myndigheter. Vi har skrivit en hel del om dessa sjukdomar, hur de kan förebyggas och lindras (man kan t.o.m. bli helt symptomfri) … http://www.kostdemokrati.se/links/2011/08/04/en-bok-om-att-bli-frisk-fran-ulceros-kolit/

    DEMENS. 150.000 svenskar lider redan idag av demens (främst Alzheimer) som kan debutera redan i 55-årsålderna och var tredje 85-åring är drabbad. Kostar samhället 60.000 miljoner kronor per år (förutom ett stort mänskligt lidande), en kostnad som framför allt drabbar kommunerna. Den kraftiga ökningen av antalet äldre kommer att knäcka demensvården, om inget görs. Hur man förebygger och lindrar demens finns beskrivet här … http://www.kostdemokrati.se/optimal/2012/07/24/ny-kronikor-optimal-forlag/

    Är sjukvården genuint intresserad av att patienter blir friska? Med få undantag är svaret NEJ.

    Vårdens ledande representanter pratar om mer pengar till forskning, läkemedel, vacciner och operationer. Redan idag går var femte skattekrona till vården, mer än tio procent av BNP. Inga pengar i världen kommer att räcka, då det är management vården lider brist på. Att i dessa kretsar prata kost är att tillföra en obekant variabel. Kost går inte att patentera och ger inga pengar, det bara förebygger och botar till en låg kostnad. Som att svära i kyrkan.

    Som managementkonsult är jag förvånad över hur oprofessionellt vården styrs och agerar och över den passivitet som ansvariga politiker uppvisar. Inom flera vitala områden verkar okunskapen vara total.

    På 50-talet fanns det 5000 läkare, knappt några köer och många av dagens folksjukdomar var sällsynta.

    Idag finns det 35.000 läkare (befolkningen har bara ökat med 35 %), nya folksjukdomar ökar epidemiskt och köer inom vården har vi tillräckligt. Sedan 50-talet har vi haft en mycket positiv BNP-utveckling och skattetrycket har mer än fördubblats. Då hade vi råd att slösa bort pengar, det har vi inte idag.

    Min bedömning är att sjukvården och omsorgen redan inom ett decennium kommer att krascha (om inget görs) och det kommer inte medborgarna att acceptera. Då öppnas dörren för olika typer av missnöjespartier, som inte heller har lösningen. Vården kommer att tvingas till omorganisationer och kraftiga nedskärningar.

    Dags för dagens makthavare att agera, att göra sitt jobb helt enkelt.

    1. Leif,
      Tack för ditt inlägg. PÅ något sätt måste vi få alla politiker och läkare att förstå både ekonomi och patienternas välbefinnande. För mig är det helt omöjligt att förstå att man inte ser till att patienter som kan ”botas” med bra kost inte rekommenderas detta. Det skulle spara många miljarder varje år som skulle kunna användas till andra mer behövande vårdinsatser. Annars kommer vi inom 20 år att tvingas höja skatten väldigt mycket för att ha råd med vården eller helt ta bort högkostnadsskyddet och det tror jag ingen vill. Då skulle patienterna som verkligen är sjuka bli ännu sjukare.

      Jag är stolt som drar mitt strå till stacken genom att inte längre behöva mätstickor, kanyler, insulin, blodtrycksmedicin mm. Min diabetes behöver inte medicineras längre. Tidigare tog jag ca 60 enheter insulin per dag! Jag har nu ett perfekt HBA1C och perfekta kolesterol värden

  3. Underbara brandtal – av er båda två, Mats och Stefan!

    Detta är inte någon konspirationsteori. Det hela ligger allför nära verkligheten.
    Dock – att peka på det s. k. ”Etablissemanget” och hoppas på förändringar därifrån ger inget resultat – annat än att befolkningen får syn på vad det handlar om. Där är det generationsväxling som gäller och även den riskerar att bli styrd. Ni beskriver båda vad vi har att vänta av framtiden.
    Den kraft som behövs för att tippa de enorma kraftanhopningar som finns i bl. a. läkemedelsindustrin eller Livsmedelsindustrin (och fega myndigheter) finns endast i ett folkuppror. Det behöver inte vara revolution på gatan som sker många länder. Det räcker med att en miljon eller två av medborgarna låter varor som inte behövs (80% av vad livsmedelskedjorna bjuder ut) stå kvar i butikshyllorna. Samt att kunskapen om sakernas förhållande görs levande i befolkningen, ungefär så som det nu går till om än tidsödande det också. Potensen finns alltså i hög vakenhet hos befolkningen samt selekterade inköp. Varor som inte ger vinst kommer inte att produceras. Varor som efterfrågas kommer att levereras (med vinst, förstås!!)

    Det här med tid och utdraget lidande är det mest otäcka i denna utveckling. Det är här man ser tragiken med vad som hänt och händer på kostområdet – det område som ansetts för mindre intressant i bl. a. läkarnas utbildning, som Mats skriver.

    Julihälsnignar
    Rolf Aronsson

  4. Mats!
    Det är en lysande och synnerligen belysande text Du skrivit.
    Det är tyvärr så att din fråga i rubriken är relevant. Vi måste ta ansvar för vår egen hälsa.
    Det tillhör livets mysterier att representanter för vår mest välutbildade elit kan sätta upp intellektuella barriärer för det mest uppenbara. De har tydligen bestämt sig för hur världen ser ut och anser sig inte behöva lyssna. Den medicinska vetenskapen liknar mer och mer en religion. Man uppträder dogmatiskt som gamla tiders prästerskap och anser att det bara finns en sanning. Den som har tillgång till en sanning behöver inte belägga den eller diskutera den.
    Ibland tar man sig ibland även rätten att båda raljera och kränka patienten om hen råkar ha en annan åsikt.
    Politikerna sviker. Även politiker är människor som måste äta, har barn och familj. De kanske själva eller kanske har någon närstående som har diabetes.Funderar de aldrig över samband?
    Medierna sviker. Det verkar intressant att skriva om kost om det handlar om polarisering av olika kostskolor. Det är klart att pressen skall belysa båda sidor men man upplever att det är själva motsättningen som är intressant och som skall ge rubriker. Men att seriöst diskutera kosten. Ställa de stora frågorna om ekonomiska intressen om jäv om politik. Har någon gammelmedia tagit upp Ralf Sundbergs bok Forskningsfusket?
    Media verkar ha beröringsskräck för sanningen – eller är det hänsynen till annonsörerna som gäller.
    Följande tycker jag är väldigt signifikant för den industristyrda medicinen När Du går till Din vårdcentral får Du ofta ditt kolesterolvärde mätt utan att Du begärt det. Men vill Du ha Din D- vitamin nivå mätt så åstadkommer Du en massa ståhej på vårdcentralen, du blir ifrågasatt och får betala 400kr för provet.
    Mats, det Du och andra kloka personer skriver och berättar som kommer att påverka till slut. Därför att vi känner igen det. det stämmer andras erfarenhet.

    Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world. Indeed, it’s the only thing that ever has.
    Margaret Mead
    ( Detta skrevs före Internet!)

  5. Tack Margareta!
    Uppskattande kommentarer är nästan aldrig skadliga. Mig livar de mycket!.
    Din kommentar är innehållsrik och belysande.
    Mina egna erfarenheter överensstämmer med vad du säger: Icke tillfrågad slår de en med kolesterolklubban (världen största medicinska bedrägeri) och blir jättesura när man vägrar statiner
    (jag frågade mig alltid om de fick kickbackprovision). D-vitaminprov vadå??.
    Jag fick åka till Akdemiska i Uppsala för att få det gjort och sedan i nåder få värdet av min vårdcentral (”Vi kan ju inte lämna patientens lab-värde till patienten direkt förstår du väl!”).
    Din fråga ”eller är det hänsynen till annonsörerna som gäller?” är hyperrelevant och ger mig ett uppslag till nästa artikel ”Vilka hänsyn tar medierna före eller vid redaktionsmötena?”
    Du anar kanske vad svaret blir men mera därom senare.

  6. Fick tips om Rolf Aronssons hemsida där jag fann en bra sammanfattning om spelet bakom kulisserna, som han kallar sin ”otrevliga sida”.

    På Rolf Aronssons hemsida kan man läsa om vad margarin är för något, som i de flesta kommuner påtvingas våra skolbarn. Annars finns det en bra skoluppsats som beskriver Margarin som miljöhot.

    Med en högskoleexamen borde kravet på kommunernas kostchefer vara elementär kostkunskap och egen tankeförmåga. Det behövs ingen examen eller kunskap för att ta rygg på Livsmedelsverket, bara rädsla för att avvika. Att man därigenom sviker kommunens barn och gamla verkar inte bekomma dessa kostchefer.

    Ett talande exempel … Sponsrat Bregott stoppat i skola i Bollnäs kommun. Att kommunens demokrati och ekonomi därmed undermineras förstår inte politikerna (då hade de agerat).

    Ansvaret vilar därmed på kommuninnevånarna i Bollnäs som måste agera för sina barn och gamla. Byt ut förtroendevalda politiker nästa val, och kräv en kostchef som kan något själv och som verkar i medborgarnas och kommunens intresse.

    Rolf Aronson bekräftar att det INTE är en konspirationsteori – det är en verklighetsbeskrivning av ett fenomen som sakta med säkert sänker det svenska samhället, med två ”torpeder” (med inskriptionerna OHÄLSA respektive KOSTNADER):

    Ohälsa

    1. OHÄLSA. Ett sjukt folk kan inte försvara välfärden, som just bestäms av ALLA medborgares bidrag. Hur kreativa är medborgare som redan i skolan får problem på grund av kosten (problem som även hämmar kunskapsinhämtning), medborgare som i arbetslivet besväras av magproblem, diabetes, ledvärk, muskelproblem, astma, allergier, hjärtproblem och övervikt (det är t.o.m. jobbigt att gå upp på morgonen).

    Vi skall konkurrera med kineser och indier som tjänar en tiondel så mycket, som är minst lika välutbildade och smarta som vi, som hungrar efter ökar välstånd. Den kampen förlorar ett sjukt folk och då stannar hela Sverige. När loken stannar – stannar även vagnarna – vilket jag belyst med SVERIGETÅGET.

    KOSTNADER

    2. KOSTNADER. Vårdkostnaderna och samhällskostnader i form av omsorg och pensioner p.g.a. självförvållad ohälsa äter andra viktiga medborgarbehov ur boet. Det finns snart inga pengar till pensioner, skola, vård, omsorg, kommunikationer eller till administration och politisk ledning av kommuner, landsting och stat – alltmer går till sjukvården som ändå inte klarar sin uppgift.

    Idag kostar hälso- och sjukvården 10 % av BNP i Sverige vilket är 350.000 miljoner kronor per år, vilket motsvarar 85.000 kronor per förvärvsarbetare och år. Vården har aldrig i historien haft så mycket pengar, ändå klarar de inte sitt jobb och gapar efter mer.

    Vården lider inte brist på pengar – de lider brist på management
    och då räcker inga pengar i världen – en omättlig gökunge som blir så stor vi tillåter. Även personalen inom vården mår dåligt av att ledningen inte fungerar och många går redan på knäna både psykiskt och fysiskt. Mer medel utan att lösa grundproblemet konserverar problemet som förvärras för varje år (och tid har vi ont om).

    Som managementkonsult ser jag klart och tydligt vad som behöver göras och vad som händer om vi fortsätter som idag (och det senare är ingen trevlig vision). Egentligen är det relativt ”enkelt” att lösa problemet och t.o.m. vända det till en möjlighet för Sverige – men inte så länge våra politiker duckar.

    Managementbrist - INTE penningbrist
    … Idag: Vården konsumerar 85.000 kronor per arbetare och år

    Vad förtroendevalda politiker
    ännu inte insett är att utvecklingen undergräver deras egen position. Det är bara en tidsfråga tills folket gör revolt på svenskars vis – knyter näven i fickan och röstar på missnöjespartier (som inte heller har någon lösning).

    Sedan fortsätter välfärdens förfall och jobben blir färre i Sverige. Det blir därefter enormt jobbigt att komma tillbaka igen på en global jobbmarknad med mördande konkurrens. Det är lättare att göra något NU när vi fortfarande har handlingsutrymme.

    Leif Lundberg
    Civilingenjör/Managementkonsult/Samhällsinnovatör

Kommentera