Är sjukvården genuint intresserad av att patienter blir friska?

14:25, 28 juli 2012 in Okategoriserad by Mats Wiman

↓ ↓ ↓

Endast patienterna prioriterar att bli friska

Vem har intresse av att patienterna blir friska? Det framstår som om det endast är patienterna som har detta intresse!

Denna fundamentala idé, nämligen att målsättningen med sjukvården är att se till att patienten helst blir frisk är idag överspelad genom att mäktiga intressen inte alls har intresse av att idén förverkligas, eftersom de reptilhjärnelikt ständigt söker maximera sin vinst, oavsett följderna och oavsett om detta överensstämmer med det uppdrag under vilken benämning de är verksamma.

Vinstmaximering eftersträvas och uppnås genom att så många människor som möjligt diagnosticeras vara sjuka och därför måste behandlas med denna vinstmaximerande industris ”välsignelsebringande” mediciner, vilka mycket ofta, som de flesta vet, har en rad negativa biverkningar, vissa kända men andra (hittills) okända.

Läs mer … 25-40 % av vårdens kostnader beror på felbehandling

De sjukdomar som faktiskt härjar blir i många fall inte botade utan patienten blir i bästa fall av med symptomen, medan sjukdomen fortsätter att härja, eftersom sjukvårdens medicinorienterade lösningar inte angriper orsakerna. Det mest eklatanta exemplet på detta är diabetes typ 2 (åldersdiabetes). Den ständigt ökande skaran diabetiker behandlas med mediciner som endast anses påverka samvarierande (ej förorsakande) faktorer som kolesterol, blodtryck och insulinresistens. När situationen förvärrats tillräckligt mycket sätts olika former av insulininjicering in för att förhindra att blodsockret blir dödligt högt.

Man låtsas inte veta om det mest elementära

Orsaken till att blodsockret blir för högt låtsas man inte om att man vet något om, vilket ju är mycket säreget eftersom man idag och sedan länge vet att överkonsumtion av kolhydrater är det som fler och fler inte han hantera och vars blodsocker därför stiger till oroande höjder. De som inte kan hantera detta för myckna socker blir överviktiga, feta och/eller diabetiker typ2 – och detta av samma fysiologiska skäl, nämligen att insulinet (det av bukspottkörteln egenproducerade eller det injicerade) blockerar förbränning av fettet (det lagrade och/eller det förtärda). Bukspottskörteln utmattas och blodsockret fortsätter att förbli högt och diabetstillståndet är ett faktum.

Lösningen är enkel

Lösningen på problemet bör rimligtvis vara att minimera det som genererar det höga blodsockret, nämligen kolhydrater. Det är fysiologisk logik och är väl känt sedan William Bantings (1863) tid och från Linnés lappländska resa (1700-talet). Bevis föreligger för att kroppen fungerar så. Vi är hundratusentals människor som konstaterat att denna logik fungerar, bl.a. undertecknad som blivit av med såväl övervikt som diabetes (symptomfri).

Jag själv utgör ett exempel på en patient som inte är intressant för industrin. Jag och mina kollegor köper inga (dyra, för industrin mycket lönsamma) mediciner, inte heller köper vi för branschen profitabla livsmedel som är fyllda med kolhydrater och många tvivelaktiga tillsatser.

Vi köper i stället näringsrika genuina, billiga livsmedel som ägg, smör, kokosfett, räkor, bacon och annat obehandlat kött, ost, grädde och nötter. En del av oss äter ovanjordsgrönsaker, en del inte.

Vi avstår med glädje från kolhydratrikare grönsaker som rotfrukter som potatis samt från frukt av alla sorter. Eftersom kolhydrater inte är livsnödvändiga kan vi helt avstå från dem då vår lever med glädje istället tillverkar ketonkroppar som är ett idealiskt bränsle för kroppens alla funktioner, speciellt för hjärnan.

Lågt kolesterol är farligt

Det mytomspunna, men livsviktiga kolesterolet, levereras också av levern i den utsträckning som kroppen behöver, allt enligt modellen ”lite genom munnen, mer genom levern” (alltså ett självreglerande system). Högt kolesterol har i högre gard visat sig samvariera med högre ålder än lågt kolesterol. Likaledes har kunnat konstateras att hjärt- och kärlsjukdomar i högre grad förekommer hos dem med lågt kolesterol.

Myndigheter och auktoriteter framhärdar osanningar

Trots detta framhärdar diverse s.k. experter och andra myndighetskoryféer i att påstå att LCHF, d.v.s. minimalt antal kolhydrater och desto mer fett skulle vara farligt (med det obevisbara tillägget ”på längre sikt”).

Istället förordar man att man ska äta den mat, som man redan kunnat konstatera, förorsakar övervikt, fetma och diabetes, allt enligt modellen:

”Ät den mat ni blir sjuka av!”

Varför?

Förklaringarna är många:

Tröghet, inkompetens, status och prestige (”medge aldrig ett fel”), rädsla att förlora jobbet (s.k. experter och andra koryféer), rädsla för att många anställda kommer att förlora sitt arbete eller position (diabetessköterskor, dietister och annan vårdpersonal).

Om så skulle bli fallet anmäler sig frågan:

”Det kan väl inte vara så att patienterna är till för personalen?”

Om diabetesvården sköttes med kostomläggning istället för den sjuka omvårdnad som erbjuds idag:

”Ät vad ni vill, vi (sjukvården/skattebetalarna) ”fixar” (d.v.s. smetar över) de problem som blir resultatet av den farliga maten”.

”Att ni dör en för tidig död är inget vi kan ta ansvar för”.

.
Av industrin ”dopade” auktoriteter styr idag vården

För den som läst Docent Ralf Sundbergs utmärkta bok ”Forskningsfusket – så blir du lurad av kost- och läkemedelsindustrin”, anmäler sig lätt följande hypotes:

Rader av ledande personer i Sveriges är direkt eller indirekt beroende av resp. dopade av nämnda industrier vilka i olika lägen och med olika metoder kan påverka såväl kortsiktiga som långsiktiga beslut kring såväl kosthållning som sjukvård.

Jag använder ”dopade” av det skälet denna industris metoder är så skickligt utformade att de dopade inte förstår att de är dopade och/eller manipulerade.

Typexemplet är t.ex. hur läkemedelsindustrin lyckat få in sina köpta experter i de viktigaste policybestämmande organen med den givna agendan att gynna den industri som stått för pengarna, allt med den kända mekanismen:

”Man biter inte den hand som föder en”

Denna påverkan behöver inte vara särskilt grov, det räcker ofta med att man betalar. De flesta normalbegåvade professorer och experter inser lätt att de inte kan förorda något som kan förväntas skada det företag som håller i den börs, som stått för professuren, institutionen, forskningsprojektetet, konferensen, bjudresan, sommarhuset etc.

Problemet med helande metoder som t.ex. LCHF är att:

”ingen tjänar pengar på dessa metoder”

Det är en kommentar många av oss fått höra när vi skakar på huvudet/tar oss för pannan över att intresset för bot är närmast obefintligt resp. förtvivlat suckar när någon i det medicinska etablissemanget kläcker ur sig grodor om det farliga med en metod som visat sig förbättra hundratusentals människors liv.

Efter det att vi genomlidit ovan nämnda reaktioner frågar vi oss:

”Hur kan det vara möjligt att dessa (som man har visst skäl att anta) åtminstone normalbegåvade personer kan så ihärdigt blunda för det uppenbara. Varför saknar de helt den nyfikenhet som skulle mynna i reaktionen.”

”Hm, det där låter intressant, berätta mer!” eller t.ex. ”Ni verkar ju verkligen ha vissa poänger. Låt oss göra en stor studie med målsättningen att pröva era påståenden”.

Då inte minsta antydan till något sådant skymtat sedan LCHF började etablera sig, uppstår naturligtvis frågan ”Var är det skon klämmer?”.

Att notera är att det, såvitt vi vet, aldrig från LCHF-motståndarnas sida sagts:

”Ni har fel. Det ni påstår saknar vetenskaplig logik.
Resultaten bekräftar inte hypotesen”

Istället har man ägnat sig åt tarvliga påhopp på ledande personligheter inom LCHF-rörelsen. Professor Rössner kallade t.ex. LCHF-pionjären Annika Dahlqvist för ”falsk profetissa. Sådana kommer ju och går under historiens gång” Respektfullt, sakligt och vittnande om stor sakkunskap inom området!!

Folkhälsoinstitutets chef Gunnar Johansson ägnade ett helt brev åt att ifrågasätta huruvida LCHF-pionjären Lars-Erik Litsfeldt över huvudtaget hade någon kompetens inom området (Litsfeldt är författare till de kanske mest lästa böckerna kring kroppens metabolism: ”Fettskrämd” resp. ”Diabetes. Inte” och ”Diabetes? Nej tack!”).

Standardsvar: ”Långtidsstudier saknas”

När LCHF-rörelsen framför hypoteser som bevisats av hundratusentals användare är etablissemanget standardsvar:

”Ni har inga långtidsstudier
som styrker vad ni påstår”

Detta yttrande fälls av ett etablissemang som i årtionde trumpetat kostråd som aldrig blivit föremål för någon studie.

Tvärtom grundar sig dessa kostråd på ett amerikanskt forskningsfalsarium från 1953, ett politiskt beslut i den amerikanska senaten 1977 (under häftiga protester från vetenskapssamhället) där allierade länder och vi andra lydigt traskat patrullo ända till idag och detta trots att Socialstyrelsen 2008 förklarat LCHF är förenligt med ”Vetenskap och beprövad erfarenhet” samt att SBU (Statens institut för medicinsk utvärdering) i sin rapport maj 2010 fastslagit att det vetenskapliga underlaget för de hittillsvarande kostråden ”är bräckligt”.

.
Så agerar en enligt min mening en människofientlig statsapparat med sin diktatoriskt styrda sjukvård, som ju år 2012 borde kallas hälsovård för att markera en modern inställning till det de håller på med.

Historien upprepar sig

Man kommer osökt att tänka på den österrikiske läkarens, Ignaz Semmelweiss mer än 40-åriga kamp för att få det medicinska etablissemanget att begripa att handtvätt var det bästa sättet att undvika överföring av bakterier från patient till patient. Argumenten mot hans upptäckt liknar på ett otäckt sätt dagens mot LCHF.

LCHF är helt enkelt för enkelt för att professorer, experter och medicineminenser ska kunna acceptera det. Miljoner måste kastas ut på forskning som redan är gjord för en bråkdel av miljoner.

De som skulle ha ledningen inom detta område, Socialdepartementet och Socialstyrelsen har helt tappat greppet om sjukvården. Man går helt i experternas ledband, som i sin tur antingen är dopade, mutade eller manipulerade av läkemedelsindustrin, vilken har lyckats framställa sin viktighet på området så framgångsrikt att ingen, inte ens våra ministrar vågar sätta sig upp mot dess intressen.

Man har länge talat om den starka staten. Dagens stat är svag, undfallande och underfinansierad för att kunna leda den medicinska forskningen, vilken istället huvudsakligen finansieras av en industri vars enda intresse är vinstmaximering, inte befolkningens hälsa.

Livsmedelsindustrin bryr sig inte heller om befolkningens hälsa. Deras uppgift är ju ”att till rimliga priser tillhanda hålla de livsmedel som efterfrågas”. Det är inte vår sak att föreskriva vad som är nyttigt eller hälsosamt. Vi bara levererar vad folk vill ha”.

OK, men priskravet har tillåtit denna industri att hitta och införa billiga råvaror i de produkter som de utan att rodna erbjuder de inte ont anande konsumenterna.

Staten och dess inkompetenta och undfallande myndigheter, t.ex. Livsmedelsverket tiger i bästa samförstånd med industrin. Konsumenterna får ta de följder som kompetenta forskare lätt kunde identifiera och avråda från. Strålande exempel på statens inkompetens och impotens är den rikliga användningen av majssirap (HFCS) i praktisk taget alla industritillverkade livsmedel och i läskedrycker.

Ett ännu värre exempel  är statens hantering av GMO-frågan. Här tycks total inkompetens om GMO-grödornas fruktansvärda inverkan på gener och fortplantning härska. Undfallenheten mot USA förefaller vara den bestämmande faktorn.

Sammanfattning

Summa summarum skall detta inlägg inte uppfattas som ett angrepp på de människor som är satta att hantera den svåra materian kost-hälsa-välmående. De sitter i en ofta fruktansvärd klämma speciellt under de senaste tio åren. Mest utsatta är naturligtvis läkarna, diabetessköterskorna och dietisterna.

Många läkare fick t.ex. undervisning i näringslära under endast en vecka (!!) av sin utbildning.

Därtill kom att kostens betydelse för hälsan var ett föga bekant ämne med mycket låg status. Det var inte ”fint” att ägna sig åt kostfrågor. Detta kom bl.a. till uttryck genom att man skapade (de lägre stående) ersättningsfunktionerna diabetessköterskor och dietister. Dessa är uppenbart otillräckligt utbildade, särskilt som utbildningsmaterialet utformats av experter starkt knutna till sockerindustrin.

De har därför en särskilt svår sits då de ofta ifrågasätts av oss som vet bättre. Dessutom kan de ofta med förvåning konstatera att de patienter som gör tvärtemot deras råd är de som förbättrar sin hälsa, medan de som följer dem endast blir sjukare.

Samma sak gäller många läkare. Som min egen vårdcentralsläkare år 2008 sa till mig när jag uppvisade ett så lågt långtidsblodsocker att min diabetesstatus kunde elimineras:

”Hur i Herrans namn har det här gått till?”

Mitt svar (”genom att jag eliminerat kolhydraterna”) följdes av tystnad. Pinsamt.

Eländet inom övervikts- fetma- och diabetesområdet är sammanfattningsvis ett resultat av ett strukturfel: Staten har inte egna pengar nog, utan låter sig mutas av industrin resp. är för svag för att påverka den.

Den större delen av den personal som är anställd inom sjukvården är handlingsförlamad p.g.a. av bristande information och dessutom inte genuint intresserad av att antalet sjuka minskar, vilket skulle göra många arbetsplatser onödiga.

En funktion/institution/person med verklig auktoritet inom sjuk-/hälsovårdsområdet saknas, d.v.s. det finns ingen som har makt att genomdriva en attitydförändring inom sjukvården, allra minst ministrarna Hägglund och Larsson som endast gömmer sig bakom de s.k. experter vars arbetsmetoder borde moderniseras och ledas in i nya banor. Själva har de flera gånger visat att de saknar kompetens inom detta sitt viktiga ansvarsområde.

Det är begripligt att en minister inte kan vara expert på alla sina ansvarsområden. De båda socialministrarna har rader av sociala frågor att hantera, t.ex. hela transfereringsområdet, ersättningsfrågor till ekonomiskt svaga, ersättning till barnhemsbarn mm sociala frågor.

Sjuk- och hälsovården är i sig ett gigantiskt område som lämpligen inte borde sammanblandas med de många sociala frågor som huvudsakligen är politiska. Därför talar mycket för att sjuk-/hälsoområdet borde få en mera framskjuten och oberoende ställning i samhället genom att hälso- och sjukvårdsfrågorna samlas under ett eget departement, lämpligen döpt till hälsodepartementet.

Hälsan/sjukligheten kostar idag samhället 300 miljarder PER ÅR. Det är sannolikt att femsiffriga miljardbelopp per år skulle kunna sparas genom att människorna stimulerades att äta mat som tjänar människan istället för att förstöra henne.

Ett ofta hört motargument är att ”patienterna ändå aldrig gör som de blir tillsagda” och att det därför är naivt att tro att de skulle komma att göra det med den av oss föreslagna kosten.

Svaret på detta är enkelt:

De råd de får idag kräver en noggrannhet(kaloriräkning, vägning) och själsstyrka (i att uthärda den hunger som förorsakas av de nuvarande kostråden) vilket knappast kan förväntas av patienter som ofta just visat ett de är i avsaknad av sådana egenskaper.

Tvärtom har det ju visat sig att ”patienterna” inte har särskilt stora svårigheter att hålla en strikt kost och detta av flera skäl. Reglerna är nämligen enkla:

1. Uteslut kolhydrater i möjligaste mån vilket oftast är detsamma som att utesluta vissa varugrupper som t.ex. bröd, pasta, potatis, ris, godis i nästan alla former, öl, läskedrycker, lättmjölk och andra lightprodukter. Läs näringsdeklarationen för resp. produkt!

2. Ät bara när du är hungrig. Ju fetare mat desto längre kvarstår mättnaden. Undertecknad äter t.ex. bara frukost och kvällsvard och känner aldrig hunger däremellan.

Att hålla en strikt diet är inte svårt när man kan konstatera att den medför viktminskning, resp. förhindrar viktuppgång, sänker och stabiliserar blodsockret, ökar välmåendet och eliminerar värk och inflammationer. När man därtill kan göra sig av med dyra mediciner med negativa biverkningar blir det ännu lättare att avstå från skadliga produkter, hur goda de än tedde sig i ens tidigare liv.

Om man dessutom informerats om den mänskliga metabolismen och därmed förstått hur kroppen påverkas av den mat man äter blir saken ännu enklare.
.

.
Vi är några hundratusen som själva kunnat konstatera att en strikt lågkolhydrat kost som LCHF faktiskt medför de ovan nämnda hälsovinsterna (plus många fler).

 

Mats Wiman
frisk diabetiker typ 2