Den Inre Miljön

Klipp från Facebook:

DEN INRE MILJÖN

Varje människa föds med en unik klang.
För att inte bli ostämd måste hon följa sin natur.

Livet handlar inte om att överleva. Det handlar om att leva – fullt ut. Vi kan aldrig medicinera eller vaccinera bort rädslan för döden, en rädsla som i grund och botten är en rädsla för livet, rädslan för att leva fullt ut.

Hälsa har inget med ett normalt blodtryck att göra, inget med en statistiskt säkerställd medellivslängd att göra, inget med undertryckta eller maskerade symtom att göra, den har inget med ett framtvingat försakande av njutning att göra. Hälsa mäts inte med diagram eller i gemensamma nämnare, den är individuell och i konstant rörelse och därför flyktig – som livet självt.

Hälsa handlar inte om att identifiera sig med sin diagnos eller ens att acceptera en diagnos. Hälsa handlar om att inse att det inte finns någon diagnos, att det inte existerar några kroniska eller obotliga sjukdomstillstånd. Hälsa är detsamma som välbefinnande, kreativitet, självrespekt, lust och njutning.

Sjukdom är motsatsen till hälsa – passivitet, självförakt, förlamande rädsla, ostämdhet, skuld och skam, bitterhet och andra negativa, tärande känslor som fastnat och börjat utlösa fysiska symtom som till exempel klåda med eksem, astma, reumatism, migrän, tarminflammation eller magsår.

Händelser i livet, så som trauman och präglingar, skjuter oss ibland bort från det vi egentligen är, från vår medfödda, naturliga klang, och då manifesterar vi denna för oss främmande vilsenhet genom olika symtom, olika uttryck för den ohälsa vi hamnat i. Vi passiviseras och mister självrespekten. Huden blossar upp, det svider i mellangärdet, huvudet dunkar, andningen blir andfådd, fötterna viker sig, cellerna börjar klumpa ihop sig.

Man kan säga att det är vårt immunförsvar som talar, som pockar på uppmärksamhet, som sänder ut signaler. Nonchalerar vi signalerna eller försöker trycka ner dem med kortison eller psykofarmaka börjar immunförsvaret skrika istället för att tala – i bästa fall. I värsta fall förlamas det och då har det fastnat på en lägre nivå där vi är svagare och mer utsatta, mer hjälplösa och maktlösa. Och det tillståndet kallas ibland för ”kroniskt”. Men tillståndet är bara kroniskt tills vi lyckas höja immunförsvaret igen, till en tidigare högre nivå.

Syntetiska läkemedel lägger locket på så att symtomen eller signalerna inte ska synas och höras. Det är vad vi blir präglade med idag. Vi får lära oss att sjukdom ska bekämpas med våldsamma, hämmande läkemedel (skademedel). Men när vi bekämpar sjukdom så bekämpar vi också den som är sjuk. Vi bryter ner sjukdomen, det vill säga människan som uttrycker sjukdom. Vi tvingar ner hennes eget försvar på en än lägre nivå med våld. Det är ett övergrepp på en människa som redan har gått vilse, men som i varje fall hade ett immunförsvar som förmådde tala, som förmådde signalera. Vi lyssnade dock inte. Vi startade ett krig istället.

Vi tar värktabletter för att döva och gömma värken, antidepressiva för att döva och gömma känslorna. Men orsaken (traumat, präglingen) finns förstås kvar och värken och ångesten kommer tillbaka när drogerna slutat verka.

Sömnpiller för att skapa en konstgjord sömn som bara gräver ett djupare hål av sömnlöshet. Kortison som ”trollar” bort utslag och smärta, men var tar symtomen vägen – för de går väl inte upp i rök? Psykofarmaka som omvandlar ångest och depression till kemiska impulser som låses fast i ett kemiskt status quo – och kvar står människan med sorgen, sveket, vreden, vilsenheten.

Varför gör vi så mot oss själva? Jo, just det – för att bekämpa sjukdomen. Men skulle vi någonsin få för oss att bekämpa oss själva när vi är i balans, när vi är i vår medfödda, naturliga klang? Givetvis inte.

Sjukdomen, det vill säga det att vi har gått vilse, gör oss… vilsna. Passiva. Rädda. Kanske till och med skräckslagna. Och i skräcken famlar vi, i skräcken lyssnar vi på andra som också gått vilse, i skräcken startar vi krig och det spelar ingen roll att det råkar vara ett inbördeskrig.

Det finns bara ett sätt att bryta mönstret och hitta hem igen. Och den resan börjar med att vi mobiliserar det som är kvar av självrespekten. Den börjar med att vi lyssnar på de signaler som ännu hörs genom locket vi la på för att kväva vårt immunförsvar. Den börjar med insikten om att en naturlig klang bara kan återfås med hjälp av naturen. Eftersom lika söker lika.

Och det är här som homeopatin kommer in, en läkekonst som arbetar efter lika botar lika-principen och som ordinerar rena, miljövänliga, biverkningsfria läkemedel.

Homeopatiska läkemedel maskerar inga symtom. De tystar inte ner några signaler. De trollar inte bort värk eller klåda. Istället provocerar de vårt immunförsvar till att höja sig igen. De lyfter locket av den kokande grytan och släpper ut ångan. De triggar igång den självläkning som, även om det ibland måste få ta lite tid, leder hela vägen hem.

Homeopatin är stämskruven som vi behöver för att få tillbaka vår unika klang. När klangen ljuder stillas symtomen och signalerna – inte för att de tystats ner med våld utan för att immunförsvaret inte längre behöver tala eller skrika. Det behöver inte påkalla vår uppmärksamhet. Vi är botade.

© Stefan Whilde, författare, homeopat, lärare i homeopati
Texten är hämtad ur boken ”Homeopatins fantastiska värld! Den miljövänliga läkekonsten” (release feb/mars 2020

 – – –

Länk Facebook … Stefan Whilde – Klassisk homeopat … klicka här

Kommentera