En tillbakablick och ett av dagens problem – miljögifter

Hej,

Välkomna tillbaka efter juluppehållet! Och god fortsättning på det nya året! Hälsan kommer att stå i centrum liksom tidigare i mina brev. Men även frågor om framtiden, resurser, energi, miljö m m kommer att behandlas.

Klicka här och se filmen (före 5 februari 2012)

En av de viktigaste händelserna under 2011 var Stefan Jarls film ”Underkastelsen”. Där redovisas hur en blivande mammas blod är fyllt av en lång rad miljögifter som överförs till fostret genom navelsträngen.

En lång rad internationella forskare uttrycker sin oro och sina misstankar att många hälsoproblem hos våra barn idag beror på samverkan av dessa miljögifter på låga nivåer. Långt under eventuella gränsvärden, i de fall sådana förekommer.

Det kan gälla ADHD och andra beteendestörningar, allergier, cancer samt reproduktionsstörningar etc. senare i livet. Den generation som läser detta var inte exponerad för denna ”kemikaliecocktail” och vi vet ännu inte vad som väntar våra barn som nu växer upp.

Det återstår nu att utreda hur dessa miljögifter hamnar i blodet? Vi vet att troligen alla dessa gifter samlas effektivt upp i avloppsslammet från avfallsupplag, industrier, biltvättar osv osv och sprids i livsmedelsproduktionen. Vi vet att miljögifter och läkemedelsrester som finns i åkerjorden tas upp i växterna.

Slamspridningen måste upphöra omgående. Det vore en stor olycka för det svenska jordbruket om det visar sig att man avsiktligt förorenar vår mat genom att inte lyssna på alla slamkritiska röster – t. ex. Livsmedelsverket, Kemikalieinspektionen, Naturskyddsföreningen, Läkare för Miljön m. fl.

Läs mer … Ren Åker Ren Mat

I vilka svensktillverkade livsmedel finns miljögifter? Är det lägre halter i importerade livsmedel? Det kommer att bli ett spännande år för vår miljö och hälsa!

Detta första brev för året innehåller bara en liten berättelse från min barndom i Norrland.

– – –

En älg, en häst och hungriga barn

Denna historia gjorde ett starkt intryck på mig när jag var liten. Min far var kantor i Fors kyrka, som ligger efter den vackra Indalsälven, inte långt från Ragunda och Döda Fallet. Men han var också lärare vid folkskolan nära kyrkan. Även min mor var lärare där.

Under dessa år på fyrtio- och femtitalet var fattigdom tydlig. I själva samhällena, exempelvis i Bispgården, såg man inte så mycket av detta mer än i klädsel och vid inköp av endast livets nödtorft i Konsum. Man cyklade och åkte sparkstötting på vintern. Längre från samhällena fanns små byar där fattigdomen var desto mer påtaglig. Två sådana byar hette Lötan och Kilen. I fattigdomens spår fanns olika sociala problem, arbetslöshet, alkoholmissbruk, undermåliga bostäder, misshandel m m.

När jag gick i småskolan kom flera av klasskamraterna från dessa fattiga hem. Saken blev inte bättre av att man samtidigt byggde tre kraftverk inom samma område (dvs dåvarande socken). Stadsforsen, Hölleforsen och Svarthålsforsen. Ett kraftverksproletariat – s k ”kraftverksrallare” – inhystes i de mest olämpliga byggnader – kallt och i många fall i avsaknad av ens lägsta sanitära standard.

Vi bodde i en del av skolhuset och jag minns hur det en morgon stod en lång rad barnstövlar utanför ytterdörren. Alla var så utslitna att själva sulan nästan var borta med hål stora som ett armbandsur. Mammorna hade klippt inlägg av tidningspapper som naturligtvis blöttes upp och försvann. Far och mor och de andra lärarna hade för egna pengar köpt nya stövlar till dessa behövande barn.

En annan gång satt en ensam pojke på en bänk vid vår ytterdörr tidigt på morgonen. Han grät. Under natten hade det skjul där familjen bodde brunnit upp och föräldrarna hade sagt åt honom mitt i natten att gå till skolan och vänta där. Dessa bränder var inte ovanliga då familjerna bodde i dessa eländiga vedbodar och skjul och försökte hålla upp värmen med elkaminer, som matades med skarvade strykjärnssladdar från något avlägset eluttag.

Men eländet fanns också hos många i den övriga befolkningen. Just områden som låg högre upp utanför själva älvdalen hade ett bistrare klimat och jordbruket var mer svårhanterligt med tidig frost m m.

Under en period under slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet bildades de stora skogsbolagen som köpte upp skog av dessa fattiga jordbrukare. Men här fanns mycket omoral och många skogsbönder blev mer eller mindre lurade. Detta kallas ”baggböleri”. Inte nog med att man förlorade denna inkomstkälla och tillgång till ved/energi/värme, man tappade sin jakträtt. Många av bönderna hade inte förutsett vad detta innebar.

Att jaga på den tiden var en viktig del av matförsörjningen och var nödvändig för att hålla svälten borta. Men de stora skogsbolagen, exempelvis SCA och Wivstavarv, var noga med att bevaka sin jakträtt. Vid den årliga älgjakten kom direktörer från Stockholm till Bispgården. De hade glansputsade vapen och hattar med olika guldmärken och färggranna fjädrar. De talade med självklar auktoritet – det var de som bestämde. De fattiga bönderna som mist sina skogar fick nu tjäna som drevkarlar åt direktörerna i sin ”egen” skog. Detta upplevde jag som förnedrande så liten jag var.

En del f d skogsägare såg det omoraliska i sin nya roll och en del tjuvjakt ägde rum. Jag minns hur man på en bensinmack ibland utanför jakttiden kunde se en släpvagn med omsorgsfullt surrad presenning över, men där man kunde se skymten av ett skjutet djur. Detta ledde till att en landsfiskal Forsberg och fjärdingsman Kristersson gjorde stora ansträngningar att avslöja tjuvjakt.

Jag minns hur jag som liten pojke flera gånger av dessa herrar uppmanades att höra av mig så fort jag hittade någon illegal slaktplats i skogen där det låg benrester, djurhud, kranier osv. Huruvida dessa ambitiösa herrar hade kommenderats till Bispgården efter initiativ från skogbolagen eller om just denna övervakning skulle ha en framträdande plats i arbetet vet jag ej.

Under en plågsam vinter hände följande. I en fattig eländig stuga ute i skogen fanns en familj med en oföretagsam pappa, en hårt strävande mamma och kanske åtta barn. Huset hade timmerväggar, invändigt med mossa i skarvarna. Det fanns frost på dessa innerväggar.

När bristen på mat blev akut, beslöt sig den desperate fadern i huset att försöka jaga och skjuta en älg. Han hade ingen erfarenhet av detta – än mindre något vapen, licens eller jaktmark. Det var inte jakttid för älg. Han tillverkade dock ett primitivt vapen och gav sig ut i skogen runt knuten.

Han hade verkligen tur, för plötsligt uppenbarade sig en stor älgtjur. Han träffade och tjuren sjönk ihop. Men i själva verket var det en häst som drog ett timmerlass och bonden på lasset fick förbluffad höra ett gevärsskott och se sin häst ramla ihop och dö.

Detta ledde naturligtvis till ett rättsligt efterspel. Efter en tid kommer landsfiskalen med handräckning i form av två medhjälpare och knackar på i den eländiga stugan. De skall hämta brottslingen. De går in och möts av följande syn.

Mannen står förfärad medan mamman, som var utmärglad liksom de många barnen, var nära ett sammanbrott. Hur skulle hon klara familjen om mannen hamnade i fängelse. Alla stirrade skräckslagna på besökarna med stora ihåliga ögon.

Landsfiskal Forsberg lär ha stått stilla i 5 minuter – inte ett ord hördes från någon. Troligen insåg landsfiskalen hela den förtvivlade situationen, hur bristen på mat hade drivit denne desperate man till en handling i ”nödvärn”. Om någon tjuvjakt var berättigad så var det denna, även om den slutade illa.

Efter denna långa tystnad vände Forsberg sig helt om och lämnade familjen. Sedan den dagen lär inte landsfiskalen tagit frågan om tjuvjakt på samma allvar som tidigare. Och de förståndiga norrlänningarna utnyttjade inte detta, utan tjuvjagade bara för att fylla ett berättigat ”husbehov” likt många generationer tidigare.

Gunnar Lindgren

 

 

665 svar på ”En tillbakablick och ett av dagens problem – miljögifter”

Kommentera