Jorden vi ärvde – kan den räddas? Lär av Namibia!

15:15, 26 augusti 2012 in Okategoriserade by Frank Nilsson

Både miljö, människor och djur skulle må bra mycket bättre om vi åt vår artriktiga föda. Lokala lantbruk skulle gynnas och världens matproduktionen skulle kunna öka då gräs växer där annat vägrar att växa. Det skulle ge ett hållbart jordbruk.

Haken är att det är svårt att tjäna stora pengar på småskalig produktion av animalisk mat och det ger inte global makt över livsmedelsproduktionen.

.
↓ ↓ ↓
.

Vi använder våra kor för att hela vår jord

”Varför äta djur som fötts upp på spannmål, när vi i stället skulle kunna äta grödorna direkt och mätta fler människor? Så ställs ofta frågan.

Vad vi kanske glömmer bort är att på många håll i världen är köttuppfödning ett miljö- och resursmässigt bättre alternativ än odling.

Ungefär två tredjedelar av världens jordbruksmark används för bete till djur och det finns skäl till det. Merparten av marken går helt enkelt inte att odla på, den är för mager, för brant, för torr, för blöt eller för kall (tänk på vår renskötsel). Däremot växer gräs.”
.

.
Så skriver Naturskyddsföreningen på sin blogg. Där tar man fram erfarenheter från Namibia, där vattentillgången ofta är för liten för odling, men räcker för att gräset ska växa. Kreaturen får sitt vatten via borrade brunnar, som ger tillräckligt för deras behov, men som inte skulle räcka till konstbevattning.

Läs hela den spännande artikeln, som ställer vegetarianers och veganers resonemang om  resurser och mattillgång på huvudet och som visar på hur man med enkla metoder kan slippa ur det strypgrepp som multinationella företag, med produktionsmetoder baserade på olja, konstgödsel, gifter och genmanipulerade utsäden, försöker pracka på jordbruket världen över.

Sverige har mycket att lära av exemplet Namibia. Även här finns väldiga arealer som bäst lämpar sig för produktion av animalier via betesdrift och som ger födoämnen lämpade för människor, till skillnad från den soja, majs och annat som importeras.

Idag importerar Sverige hälften av all mat vi äter.

♣ ♣ ♣

En ekobonde, Anders Bergman,

har på Naturskydsföreningens blogg en insiktsfull kommentar, som är värd att lyftas fram:

Hej Ann-Helen och Gunnar!

Jag heter Anders Bergman och är ekologisk köttbonde i norra Västergötland.

Jag tycker det verkar väldigt intressant det här med att utnyttja betande djur på ett mycket bättre sätt än vad som görs idag. Och i en mycket större omfattning – i alla fall här i Sverige. För snart tio år sedan avverkade jag några hektar skog och lade om den marken till beteshagar. Jag ser hur bra det fungerar, hur mycket foder de här hagarna nu börjar producera, och hur mycket trevligare det är med hagmark än granskog. Jag har grävt dammar för djuren att dricka ur, och börjat hamla små grupper av lövträd.

När jag går i mina nyanlagda hagar funderar jag på vad det skulle innebära att göra så här i mycket större skala. Vad jag förstår finns det mer skog i Sverige idag än det nånsin funnits tidigare. Samtidigt importerar vi hälften av det nötkött som vi konsumerar. Jag har inga siffror på arealer, djurantal eller konsumtion – men:

Säg att vi avverkar en stor andel av vår skogsmark i Sverige. Timret vi får använder vi till att bygga långvariga konstruktioner, som byggnadsstommar, inredning och möbler – för att hålla borta kolet i virket från atmosfären så länge som möjligt. Övrigt spill från avverkningen, grenar, kvistar och stubbar vore bäst om det gick att tillverka grillkol av – som sedan myllas ner i odlingsmark, för att öka bördigheten, men framförallt för att binda kol till marken långvarigt.

Sedan anlägger vi betesmark på alla hyggena (nu låter detta som skövlingen av regnskog i Amazonas, men vänta på fortsättningen…), vi gräver dammar, täcker över berghällar, gräver ner stora stenar, planterar hassel, lind, kastanj, bok, lönn, ask och ek – och sår en betesfröblandning.

Betesdjuren får nu sätta igång att arbeta, sköta floran, gödsla och binda ner mer kol till marken. Det är märkligt, men en betesmark fortsätter år efter år att binda ner mer kol i marken. Jag har läst om flerhundraåriga hagmarker där inlagringen av kol inte minskar – snarare tvärtom.

Nu kommer vi till grädden på moset. Alla dessa träd och buskar vi planterar i våra nya hagar, ca 100 st per hektar, ska hamlas eller avverkas i 5 till 7-åriga cykler. Löven blir foder, och grenar, kvistar och stammar tillverkar vi kol av som myllas ner i betesmarkerna. Stora mängder koldioxid flyttas på detta vis från atmosfären till marken, samtidigt som bördigheten förbättras – och vi är inne i en god spiral.

Med denna nya betesareal kommer vi att kunna föda upp mångdubbelt mer naturbeteskött. Det kommer då att krävas betydligt större mängder vinterfoder som måste odlas på åkermark.

Jag inser att det kan uppkomma vissa logistikproblem som måste lösas. Vinterfodret kommer ju framförallt att odlas i slättbygderna medan merparten av djuren kommer att befinna sig i mer kuperade områden. Det kommer även att behövas en större mängd människor att sköta alla dessa djur. Vi kanske kan lösa arbetsmarknadsproblemen samtidigt!

På den åkermark som inte behövs till foderproduktion vore det nog klokt att odla frukt och bär och grönsaker i betydligt större omfattning än vad vi gör idag.

Spannmål är ju egentligen inget som varken vi eller djuren mår särskilt bra av. Även här kommer det i så fall att behövas betydligt fler människor, det kanske blir brist på arbetskraft…

För att detta ska kunna bli verklighet måste naturligtvis EU-stöden till jordbruket förändras på lämpligt sätt.

Jag inbillar mig att vi med denna modell skulle kunna:

  • Bli självförsörjande på mat i Sverige – förmodligen skulle vi även kunna exportera ganska stora mängder.
  • Göra Sverige till ett land som binder mer klimatgaser än vi producerar.
  • Drastiskt minska eller helt eliminera konsumtionen av spannmål, både bland människor och djur.
  • Komma tillrätta med många välfärdskrämpor som hjärtkärlsjukdomar, diabetes och övervikt mm.
  • Få ut fler människor på landsbygden, minska arbetslösheten och avfolkningsproblemen.

Det skulle vara jätteintressant om någon med kunskap och resurser tittade lite närmare på detta…

Nej, nu måste jag ut och flytta kossorna till ett nytt bete, och sen ska jag försöka hinna med att slå lite av ängen med lien innan regnet kommer.

Ha en fin höst!

Vänligen

Anders

.

Anders har en egen hemsida, Humlebäck