Byråkraters och politikers roll i Sovjetstaten – sjukvården (del 5).

.
En hög vårddirektör var på tjänstebesök på en vårdcentral i södra delarna av landstinget där jag arbetade som landstingsöverläkare. En av distriktssköterskorna på vårdcentralen passade då på att upplysa honom om att det där ni beslutar om däruppe i landstingshuset bryr vi oss inte ett dugg om, vi vet inte ens vad ni håller på med.

Tur är väl det, tänkte direktören och log för sig själv. Denna historia ur verkligheten är en god illustration till byråkratins ställning och roll i dagens sjukvård. Byråkrater och politiker lever sitt eget liv, och en krönika om dessa aktörer i Sovjetstaten blir därför av lite annat slag än om de andra.

”Slutsatsen är att administrationen
inte har någon större betydelse.
Byråkrater och politiker
lever sitt eget liv”


.
Fotfolket i vårdvardagen bryr sig inte så mycket utan jobbar på med vården av de sjuka och vet ofta inte ens vad politiker och administratörer gör. Av detta får man dock inte dra slutsatsen att administrationen inte har någon betydelse. En viss administration är självklart nödvändig.

Men annars hittar byråkraterna på sina egna regler, projekt och arbetsvillkor och oftast spelar dessa inte någon större roll för dem som arbetar på golvet, men inte sällan stör de avsevärt det dagliga arbetet. Påhittet att man skall mäta midjemått på vissa patientkategorier som ett slags värdering av hur det förhåller sig med fetman i området är en sådan störning.

Parkinsons lag [*]

All omorganisation initieras också vanligtvis från politisk/byråkratisk nivå och är i högsta grad en störning, som mestadels försvårar arbetet och försämrar. Under senare decennier har man till exempel fått för sig att ha s.k. beställar– och utförarmodell. En del politiker ”beställer” av andra politiker ( båda med ett stort antal tjänstemän till sitt förfogande) vilken vård och hur mycket som skall utföras.

En ren lek, men syftet är att kunna ”styra” vården. Det får dock inte gå så långt och bli så allvarligt som på Sahlgrenska Sjukhuset där en kirurgiprofessor för något år sedan slutade utföra en viss operation när ”beställningen” var uppfylld.

”Så var det väl inte riktigt tänkt ”.

Vill man jämföra med Sovjetstaten, så är det en av gångerna jag fick en reprimand från min uppdragsgivare när jag öppet under en förhandling med utföraren sade att jag inte riktigt trodde på detta med beställare och utförare, särskilt inte eftersom man så noga förhandlade med varandra före ”beställningen”. Det är som om jag går in till en BMW-försäljare och frågar vilket bilmärke han tycker att jag borde köpa. Sedan finns också ”ägare” men vad dessa egentligen gjorde och hade för funktioner blev jag aldrig klar över och inte heller många andra med mig.

”Politikerna beskylls ofta i medier och bland allmänhet
för än det ena än det andra, men egentligen är de ganska
harmlösa, utan någon utbildning alls i vårdfrågor.”

På tal om Sovjetstat och uppläxad, så blev jag om inte uppläxad så i alla fall tillsagd vid två ytterligare tillfällen under min byråkrattid. Ena gången hade jag skrivit i DN om en klinik där alltför många läkare forskade och alltför få ägnade sig åt patientvård och det andra var när jag i samma tidning skrev om en studie som talade för att man eventuellt kunde bli fet av frukt;

”Så får man inte skriva, alla vet vad man blir fet av och dessutom är vi en grupp här som jobbar med frågan”.

Politikerna beskylls ofta i medier och bland allmänhet för än det ena än det andra, men egentligen är de ganska harmlösa, utan någon utbildning alls i vårdfrågor.

Professor Jerzy Einhorn berättade en gång hur det gick till när han satt i socialutskottet. Man hade på ett möte i timmar diskuterat hur man skulle göra med amalgamet och om svenska folket skulle få det bortborrat på skattebetalarnas bekostnad.

Han begärde då ordet och försökte säga att det ju inte fanns några vetenskapliga bevis alls för att amalgam är farligt varvid han åthutades av ordföranden i utskottet:

”Jerzy, vi har bestämt oss för att amalgam är farligt. Ur en politisk synvinkel är amalgam farligt och sedan struntar vi i vetenskapen”.

Politiker har en annan värdegrund för sina beslut än vad vården har och får sina uppslag och idéer från byråkraterna eller så är de framhetsade av journalisterna/opinionen.

Några råd från medicinska företrädare vill de egentligen inte ha, i alla fall inte om de bryter av alltför mycket från vad man får tycka och tänka i samhället vid tillfället ifråga. Inte desto mindre vill politiker ibland synas och verka kraftfulla och beslutsamma.

När jag skriver detta får jag exempelvis reda på att nu skall de ge sig ut på torgmöten och berätta och förklara om vården. En och annan sjukvårdsarbetare kommer nog att gå förbi och le åt spektaklet. Politiker har dock att se till att det hela tiden sparas respektive fylls på pengar i systemet.

Mest på grund av dåligt utvärderade nyheter från läkarna/forskarna som hela tiden vill införa nyheter i vården eller ”utveckla” det ena eller andra. Så kommer det att fortsätta under överskådlig tid och jag vågar inte tänka tanken när det blir aktuellt att börja operera bort alla tatueringar på de ännu ganska unga människor, som idag är tatuerade i stor skala. För att inte tala om när man, fortare än vi anar, måste försöka börja rätta till vad man ställt till hos alla de tusentals människor man opererat och stympat i unga år för att de är för feta.

”Förundras över hur mycket man stoppar in
och hur litet som kommer ut.”

Jag vill nu avsluta denna lilla serie om sjukvården som den sista Sovjetstaten med att berätta en illustrativ anekdot ur en mycket läsvärd bok: Effectiveness and Efficiency, Random Reflections on Helth Services” av Sir Archie Cochrane.

Sir Archie gör ett studiebesök på ett krematorium och står bredvid mannen som kör in kropparna med kistor och allt i ugnarna. Han säger i förbigående till Sir Archie att han under alla år förundrats över hur mycket man stoppar in och hur litet som kommer ut. Då tänker Sir Archie stillsamt för sig själv: ”Då skulle han bara veta hur det är med sjukvården”

 Christer Enkvist

Administrationsbyggnad

Not [*]: Enligt Parkinsons lag växer en organisation genom att varje chef vill ha fler underlydande, vilka i sin tur vill ha fler underlydande och så vidare. Hur mycket arbete alla dessa människor har att utföra är nödvändigtvis inte avgörande för hur stor organisationen blir. Parallellt med Parkinsons lag finns Peters Princip som stipulerar att alla människor tenderar att bli befordrade till en nivå där de inte längre klarar sin uppgift.

Tidigare inlägg i debattserien om vården – den sista Sovjetstaten:

  • Introduktion. Läs mer…
  • Läkarnas roll i Sovjetstaten – sjukvården (del 1). Läs mer…
  • Forskarnas roll i Sovjetstaten – sjukvården (del 2). Läs mer…
  • Läkemedelsindustrins roll i Sovjetstaten – sjukvården (del 3). Läs mer…
  • Patienten i Sovjetstaten – sjukvården (del 4). Läs mer…

Ett svar på ”Byråkraters och politikers roll i Sovjetstaten – sjukvården (del 5).”

  1. Parkinsons andra lag är också intressant: Man gör alltid av med minst lika mycket pengar man blir tilldelad.

    Det är därför vården går med underskott. Men att ge chefen order att ”Håll budget och lös problemet!” får inte förekomma.

    Politikerna har alltför många gånger sådan lust till detaljstyrning att all kreativitet och effektivitet stryps effektivt. Därmed går vården miste om all form av positiv utvecklingspotential.

    Så därför så får klinikerna order om att spara 4 % av budgeten där personalkostnaderna uppgår till endast 42 % av totalkostnaderna. Resultatet blir förutsägbart: Personalen överansträngs och man struntar i att dra in på allt det andra där det finns en stor potential till besparingar.

Kommentera