Patienten i Sovjetstaten – sjukvården (del 4).

En 19-åring blir aggressiv och börjar skälla på en sjuksköterska i telefon för att han inte får komma omedelbart till vårdcentralen utan måste vänta till eftermiddagen med sina axlar som han fått värk i när han blåst håret på morgonen.

Två äldre kvinnor satt på bussen och diskuterade om de skulle gå till Åhlens idag eller om de skulle välja vårdcentralen.

En morgon kommer ett yngre par till akuten och kräver att få ett EKG taget på mannen. Han har inga symtom på någonting men ”det har vi rätt till” enligt deras granne som är sjukvårdspolitiker.

På samma sätt väcks en jourhavande distriktsläkare en morgon kl 5 av en yngling som vill visa upp en tå han haft ont i en längre tid ”för säkerhets skull”.

Ambulans, för att inte nämna ambulanshelikopter larmas i onödan, osv.

Allt exempel på hur patienten bidrar till vårdens alla problem och kostnader.

  • Hur har denna attityd vuxit fram?
  • Hur har alla dessa personer kommit att uppfatta sig som patienter?
  • Är det politikernas löften om allas rätt att träffa läkare?
  • Är det läkarnas maningar om vikten av tidig upptäckt?
  • Är det forskarnas löften? Eller är det kanske livets brist på mening för många idag?

För inte så länge sedan uppmanade politikerna folk att söka primärvården för ”banaliteter” för att inte belasta de stora sjukhusen.

Uppmaningen borde i stället ha varit att inte söka vård alls. ”Banaliteter” botar sig själva.

”Ju mer ett samhälle fokuserar på sjukdomar
och spenderar på vård desto mer troligt är det
att dess invånare betraktar sig som sjuka”

”Det kan vara cancer” är inte sällan propagandan från den medicinska professionen för att inte tala om cancerfonden.

”Sök läkare” är en annan uppmaning när det gäller i stort sett alla problem; Arbetsplatsen, äktenskapet, familjen.

”Fråga Doktorn” och liknande TV- och radioprogram skapar också en oerhörd efterfrågan på vård. Programledarna tycks ha ambitionen att utbilda svensken i hur man diagnostiserar och behandlar de flesta sjukdomar, men i själva verket skapar de bara oro.

Jag drar mig till minnes ett temanummer av BMJ (British Medical Journal) för något år sedan, ”too much medicine”, där man visade att ju mer ett samhälle fokuserar på sjukdomar och spenderar på vård desto mer troligt är det att dess invånare betraktar sig som sjuka.

Sålunda upplärda söker folk vård i en omfattning som aldrig förr. I stället har jag under många år hävdat att budskapet från politiker, läkare, forskare och media borde betona våra möjligheter att vara friska.
.

.
Man skall våga tro att man är frisk om man känner sig frisk och att sannolikheten att förbli frisk är stor. Samtidigt är det en förutsättning för människans liv på jorden att man också kan drabbas av sjukdom till och med så svår att den inte går att bota.

”Man skall våga tro att man är frisk
om man känner sig frisk och tro att
sannolikheten att förbli frisk är stor”

Insikter om dessa basala förhållanden skulle förmodligen ge människorna en förtröstan som gjorde att de inte behövde söka vård i den omfattning de gör idag. Därmed skulle en mycket större del av de vårdresurser vi har kunna reserveras till de som verkligen behöver dem, de sjuka.

Christer Enkvist

Tidigare inlägg i debattserien om vården:

  • Introduktion. Läs mer…
  • Läkarnas roll i Sovjetstaten – sjukvården (del 1). Läs mer…
  • Forskarnas roll i Sovjetstaten – sjukvården (del 2). Läs mer…
  • Läkemedelsindustrins roll i Sovjetstaten – sjukvården (del 3). Läs mer…

2 svar på ”Patienten i Sovjetstaten – sjukvården (del 4).”

  1. Dessa dina kloka synpunkter har liksom LCHF-kosten ett i dessa miljonstudiers och ’nya Karolinska Sjukhuset’-investeringen om 40 miljarder kr ett kardinalt och graverande fel:

    De är för enkla!!

    ”Det vet väl alla människor att enkla och naturliga lösningar på sjukdomproblem inte fungerar”.
    ’Medicin, medicin, medicin médesamma’ heter lösningen.

    Mats
    Medicinfri
    (:-

  2. Det är tunga, viktiga och tankeväckande artiklar om sjukvården som dr Enkvist skrivit. Vår egen roll är inte minst viktig att ta fram. Varifrån har all denna hjälplöshet kommit.

    Är det ett inlärt beteende eller är bara av bekvämlighet vi lägger allt i sjukvårdens knä.

    Men det är en ju en absurd besatthet av medicin och sjukdomar i samhället. På löpsedlar, i dagspressen i radio mals ständigt om nya och gamla sjukdomar och om medicinska studier som de flesta kanske borde kallas undersökningar.

    Vi får hoppas på ett vaccin mot denna besatthet! Det verkar ju inte finnas någon ände på vad man tror sig kunna vaccinera mot.

    Jag minns dr Ståhl, min barndoms provinsalläkare. Honom kallade man på bara i yttersta nödfall. Men han kom på alla tider på dygnet, allvarlig och respektingivande. Vi hade fullständigt förtroende för honom men vi var också rädda för honom. Kommer inte ihåg att han skrev ut några recept men han hade många stränga råd om hur den sjuka skulle skötas. Nu förstår jag hans allvar. Det måste ha varit tungt att ensam ha ansvar för en hel by med omgivande landsbygd.

    Så kommer jag ihåg den glade Dr Westerlund som på klingande finlandssvenska förklarade sitt motto: ”tiden är den bästa läkaren”. Hans fru var tandläkare och en riktig ”trollgumma” i ordet bästa bemärkelse. Hon förlitade sig på örter och dekokter och åt vitlök. Vitlök åt man inte på 1950-talet. Jag kommer ihåg att Dr Westerlund ofta fick bryta upp mitt i en middagsbjudning och ge sig väg till någon stuga i skogen där någon blivit sjuk.

    Vi överlevde både barndom och ungdom trots att vi hade nästan alla barnsjukdomarna.

    Det var lite nostalgi.

Kommentera