Läkarnas roll i Sovjetstaten – sjukvården (del 1)

 

Organisatorisk röra

Med anledning av Mats Wimans tankar om att sjukvården är den sista Sovjetstaten tänkte jag skriva några krönikor med synpunkter på den röra som alltid råder i vården.

Problemet är att ingen någonsin försökt ta reda på vad egentligen orsakerna till röran är utan ”omorganisation” är alltid ”lösningen”. Naturligtvis ligger i stället orsakerna hos de aktörer som finns i vården. De är många men några framträder mer tydligt. Läkaren är den kanske viktigaste. Forskaren en annan liksom industrin, patienten, politikerna och byråkraterna.

Jag börjar med läkaren: Med receptblock, remisser och intyg har läkaren en central roll i vården. En amerikansk studie från 1979 visade att redan då genererade läkaren årligen minst 10 ggr sin egen lön i vårdkostnader och påverkade 70% av vårdens alla kostnader.

Vilka siffror som gäller idag kan vi bara gissa. I World Health Report 2000 från WHO påpekades att ett tillskott av läkare endast genererar mer vårdkostnader när man redan har det antal man behöver för att ta hand om de verkligt sjuka. Då uppfinner läkaren nya sjukdomar genom att ta fler prover och göra fler undersökningar.

Men det viktigaste problemet med läkarna i vardagssjukvården är att de tror att de är vetenskapsmän vilket de inte alls är. De tror att eftersom de studerat medicin vid universitet eller högskola så är de vetenskapliga. Medicin må vara vetenskap, men sjukvård är det inte.

Det är ett vardagligt slit på mottagningar och kliniker, som inte har särskilt mycket med vetenskap att göra. De av läkarna, som sedan skrivit en doktorsavhandling känner sig ännu mer vetenskapliga och kan sätta sig på de andra som känner sig underlägsna.

Avhandlingen är vare sig någon vetenskaplig utbildning eller gör att vederbörande blir bättre läkare, men det tror båda parter vilket gör situationen svårhanterlig i vardagsarbetet.

Naturligtvis när det gäller att värdera vetenskapliga nyheter och kritisera sådan vetenskap som inte rimligen kan vara riktig eller ens sann, ibland rena fusket, men också när det gäller ledningsproblem och vardagliga frågeställningar på arbetet.

Jag tänker här på vad Dag Hammarsköld skrev i brev till sin far i mars 1932:

”Med den vidskepliga övertro man överallt tycks ha för doktorsgraden kanske man borde taga den…”

Läkemedelsindustrin drar stor nytta av dessa fenomen och vet att om man kan presentera en undersökning som ”studie” så tror läkarna blint på denna oavsett allt annat. Därav alla dessa ”vetenskapliga” läkemedelsstudier, som drar in miljarder kronor årligen.

Läkarna har heller aldrig lärt sig att vetenskap är en typ av kunskap bland andra och att den är starkt övervärderad i dag. Man tror på ”studier” oavsett allt annat och vi ser ju följderna när det gäller fetman och kolesterolfaran. Tänker man efter det allra minsta så förstår man att denna läkarroll skapar stora problem i vården. Det kan gälla ledningsfrågor, rollfördelning, specialisering, revirtänkande och åsiktsfrihet.

I stället borde vi ha en läkare som ser den sjuka människan i sitt hela sammanhang. Som förstår de grundläggande principerna för livet, däribland att döden är rimlig och ett naturligt slut oavsett intensivvård, forskning, framsteg och tekniska apparater.

Naturligtvis förändrar man inte läkaren över en natt och kanske är det för sent, men en ingående analys av just läkaren och läkarrollen är en absolut förutsättning för att på allvar börja lösa vårdens problem. Den sorts omorganisationer vi sett de senaste decennierna skapar bara mer problem än vad de löser.

Christer Enkvist

Not: Debattartikel nr 1 i en serie om sjukvårdens organisation
     och funktion. Introduktion här...

Vården klädd i siffror

Hälso- och sjukvården kostar 8 – 9 % av Sveriges bruttonationalprodukt som uppgick till 3.495 miljarder kronor under 2011. Dvs. vården kostar cirka 300 miljarder kronor per år, drygt 30.000 kronor per innevånare. Dvs. 120.000 kronor per år för en tvåbarnsfamilj, eller 10.000 kronor per månad.

Sverige lägger allt mer pengar på sjukvård. Mellan 1993 och 2008 (15 år) ökade utgifterna för hälsa och sjukvård med cirka 70 procent, från 149 till 256 miljarder kronor i fasta priser. Det motsvarar en ökning från 17.000 till 28.000 kronor per svensk.

År 1950 fanns det 5.000 läkare i Sverige och knappt några vårdköer. Idag finns det 33.000 läkare och långa vårdköer. Borde vi inte bli friskare med ny kunskap, nya läkemedel och nya behandlingsmetoder? År 2025 beräknas vi behöva 10.000 läkare till.

I USA steg sjukvårdskostnader från 9 till 15 % av BNP på tjugo år (1982 – 2002). Detta kommer att ske i Sverige också, om ingen tar befälet och styr verksamheten. Idag fungerar ansvariga förtroendevalda politiker mer som sponsorer, vilket öppnat upp för ”ego business” och för läkemedelsindustrin att styra utifrån sina mål (världens mest lönsamma industri).

Vaccinationsskandalen vad gäller svininfluensan är ett tydligt exempel på hur lätt vården manipuleras. Det kostade 1,3 miljarder kronor i vaccinkostnader och ungefär lika mycket för vårdens omkostnader, plus alla biverkningar vars nota vi ännu inte vet. Detta för ett svininfluensavaccin som gjort mer skada än nytta (läs mer … ). Ett scenario styrt av ett nätverk av särintressen.

Vi vet att uppskattningsvis 10.000 dör varje år i Sverige av vårdskador (läs mer…) och att många sjukdomar är läkemedelsrelaterade (läs mer…). Citat:

”29 procent av inläggningarna från
Karolinska sjukhusets medicinakut
hade läkemedelsrelaterade problem
som direkt orsak”

Det behövs en fungerande ledning och en styrning i medborgarnas och samhällets tjänst.

Hur detta nätverk av särintressen har byggts upp under ett halvt sekel beskrivs på ett begripligt sätt i docent Ralf Sundbergs nyligen publicerade bok ”Forskningsfusket – Så blir du lurad av kost- och läkemedelsindustrin”.

Bokbeskrivning här…

4 svar på ”Läkarnas roll i Sovjetstaten – sjukvården (del 1)”

  1. ”Apropås omnämnandet av Karolinska Institutet i en kommentar så kan jag rekommendera läsandet av boken ”Forskning till Salu En granskning av Karolinska Institutets Dolda Agenda”. Jag har inte hunnit läsa allt men det jag läst om är den nu så aktuella vaccineringen med Gardasil. Det är hårresande läsning. Har man uppnått en viss ställning så man tillåta sig allt.

  2. Tack Christer Enkvist!
    Jag liksom många andra ser verkligen fram emot fortsättningen. Dagens inlägg stärker den övertygels jag själv (‘outbildad’ och arg patient) kommit fram till.
    Punkterna
    ”Läkemedelsindustrin
    Forskarna
    Patienten
    Byråkratin och politiken” ökar aptiten att få höra mer från en som känner till ‘insidan’.

    En punkt jag aldrig fått klarlagt är huruvida ett utskrivet recept medför ‘pengar i fickan’ för en läkare som det enligt ryktet gör i Storbritannien.
    Ett svenskt rykte berättar att så vidrigt ar det inte i Sverige men däremot att vårdcentralen (liksom polisen) ägnar sig åt poängsamlande (många recept/behandlingar) för att därigenom få större resurser.
    Kan du kommentera dessa rykten, som faktiskt kan förmodas av många av oss. Det verkar ofta vara den enda förklaringen till sjukvårdens/läkarnas säregna beteende.

    Keep up your good work!

    Mats
    fortfarande arg

  3. Mats !
    at
    Några pengar direkt i fickan för en svensk läkare förekommer inte. i alla fall inte annat än i så fall under bordet, men jag tror faktiskt ändå inte det. Poängsamlandet däremot kan man väl kalla det när man skall få så många patienter som ”drar” så lite resurser som möjligt. Den s.k. listningen på varje vårdcentral är ju ett sådant samlande ock konstgjort behov. Jag känner personligen till en vårdcentral där man aktivt listar så mycket ”friska” som möjligt, men försöker så gott det går att slippa verkligt sjuka. T.ex. ett helt idrottslag av unga killar är listat här, samtidigt som läkarna där drar sig undan att vara matchläkare när laget har match i en hög serie i denna sport. Det ger ju ingen inkomst förstås.
    Christer

Kommentera