Förundran och fascination!
15:57, 12 juli 2011 in Okategoriserad by Christer Enkvist
Förundran eller rent av fascination är vad jag känner för många frågor och uppgifter runt detta med bantning, viktreglering, fetma och diabetes. Som nu det senaste när jag får veta att en man förvägrades att bli vägd och kontrollerad på sin egen vårdcentral därför att han gått ned i vikt på ”fel sätt”. Han hade gått ner tjugo kilo, blivit av med sin typ2-diabetes, sitt höga blodtryck och sina ständiga tarmbesvär med gaser och knip.
Den enkla förändring han vidtagit var att ta med sig två ägg och skinka istället för fem smörgåsar att ha som lunch på arbetet. När han nu kom till vårdcentralen och berättade detta och ville bli vägd och kontrollerad vägrade man med motiveringen att så där kan du inte ha gjort, det fungerar inte. Det finns ingen vetenskap som visar att det fungerar. Det hjälpte inte att han hänvisade till att alla ju kan se hur smal han blivit. Han fick gå till en annan mindre ”vetenskaplig” vårdcentral. Detta utspelade sig för fyra år sedan och mannen mår fortfarande alldeles utmärkt och behåller sin låga vikt.
Det var också en gång förundran och fascination som gjorde att jag överhuvudtaget började intressera mig för hela den här frågan om vikt och viktreglering, narkosläkare som jag var. Jag fascinerades redan i början av min läkarkarriär av att alla ”bantade” men ingen gick ner i vikt. Ändå fortsatte alla att ”banta”. Att ingen kom på tanken att någonting måste vara fel med bantningsråden.
Sedan fascinerades jag av att ingen brydde sig om andra kunskaper än de som just läkare framförde. Jag fick från utvecklingsläran reda på att människan sedan miljoner år ätit kött, fett, fisk och skaldjur förutom de sista 30 – 40 åren då alla råd gått ut på att vara försiktig med fett och istället hålla sig till kalorisnåla kolhydrater. Jag kunde själv konstatera resultatet – det var just under denna tid som fetman formligen exploderat och förundrades över att ingen drog några slutsatser av detta.
Sedan fascinerades jag av hur en sjuksköterska gömde böcker om lågkolhydratkost för sin make när han rasade i vikt och slutade med blodtrycksmediciner och hon själv inte kunde följa de enkla råden i böckerna. Eller av den äktenskapliga kris som följde när en annan make med fetma och typ-2diabetes gick ner i vikt och kunde upphöra med både diabetes- och blodtrycksmediciner. ”Det har blivit som en mur mellan oss, så där kan han ju inte äta” klagade hon i telefon till mig. ”Jag har ingen kontroll alls”.
Nu fascineras jag av att så gott som dagligen få rapporter om människor som genom att sänka sin konsumtion av socker, bröd, pasta, ris, potatis och söta drycker går ner i vikt, minskar eller slutar med blodtrycksmediciner, diabetesmediciner och momentant slipper diverse oklara tarmbesvär och ändå inte de etablerade fetmaforskarna kan erkänna att detta fungerar. Att det fungerar att reducera intaget av kolhydrater.
Men mest fascinerad skulle jag ändå bli om hela etablissemanget med forskare, Livsmedelsverk och läkarkår helt enkelt bara uttalade: ”vi har haft fel”. Ett sådant uttalande skulle vara ett tecken på den ödmjukhet och mognad som kännetecknar en verklig vetenskapsman. Dessvärre får jag nog aldrig uppleva just den fascinationen.
CE
Anna Wiktorsson skrev 20:08, 13 juli 2011
Det är människor som du, Christer Enkvist, som uppmärksammar det absurda i etablissemangets ovilja att erkänna sina fel och ger hopp om att tiden kommer då sunt förnuft får råda.
Per-Lars Lundström skrev 21:40, 13 juli 2011
Hej Christer Enkvist!
Det är en lisa att läsa Ditt inlägg.
Detta en av de stora världsgåtorna att de högst utbildade och respekterade yrkesgrupperna i samhället så envist driver tesen om det hälsovådliga animaliska fettet och att de lever med en tro att man blir fet av fett.
De måste ju helt bortse från den verklighet som de kan se omkring sig. De måste ha missat viktiga delar i sin utbildning. De måste bortse från evolutionen.
Jag känner igen mig i mannen som lyckades både gå ner i vikt och bli av med typ2 diabetes. Jag har inte haft problem med vikten men väl med diabetes, högtblodtryck och irriterad tarm. Jag tog efter 18 år av resultatlös behandling av skolmedicinen saken i egna händer och vände på de påbjudna kostråden. Kunde sluta med insulin efter 2 veckor.
Mina värden förbättrades, som min doktor konstaterade. Men när jag berättade vad jag åt var han mindre nöjd. Kommentaren från honom var: Du är ju så gammal nu att det spelar ingen roll vad du äter.
Doktorn förstod inte, men alla mina golfkompisar förstod att något positivt hade skett med mig. De såg vad jag åt och blev nyfikna. Jag blev kostexpert. Man följde mina råd och upptäckte att man mådde bra av dem. Som biverkan fick några kostymer sys in. Detta är bara ett exempel på hur medvetenheten sprids.
Du kommer att få uppleva att ”vetenskapen” kryper till korset. Denna utveckling kan inte stoppas. Den är i gång överallt i landet.
Solveig A. Kiander skrev 23:11, 13 juli 2011
Christer, jag fascineras av BVC:s goda (?) råd. Mitt barnbarn som reagerat kraftigt med kräkningar när han började få smaka på ägg (endast gulan) har nu vid 15 månaders ålder testats igen. Nu hade värdena sjunkit rejält och föräldrarna fick rådet att försiktigt börja ge ägg. Steg 1: Ge honom en kanelbulle som penslats med ägg, går det bra, steg 2: ge honom en sockerkaka!? Jag ser ingen anledning att ge ett 15 månaders barn bullar och sockerkaka för att testa ägg, så det får bli hemmagjorda köttbullar med ägg i.
Margareta Lundström skrev 03:12, 16 juli 2011
För att kommentera Solveig. Behöver vi BVC om man ger den typen av råd?
Besöker man ett kafee under dagtid är där fullt av mammor och pappor som trycker i sina barn mängder av bullar glass och söta drycker. Där har BVC en uppgift att tala om för föräldrarna att de ”låter barnen gräva sina gravar med tänderna” för att citera den kloke dr Tore Persson.
Jag hörde en mamma som gav upp BVC vid sitt tredje barn. Tänk, sa hon barnet växte ändå!