Fetmaparadoxen (Hammarskjölds brev nr 1)

Det står mycket på Livsmedelsverkets hemsidor. Det finns alltid en stor mängd korrekt information, men ibland slirar informationen bort från sanningens smala väg. Det är svårt att styra rätt eftersom det behövs kunskaper om vägen, en bra karta med andra ord.

Låt oss nu se på vad Livsmedelsverket säger om fett:

[ ”Startsida > Mat och näring > Vad innehåller maten? > Fett ]

Fett

”Fett är en viktig energikälla för våra kroppar och rätt sorts fett i rätt mängd är avgörande för att vi ska må bra.”

Detta är helt korrekt. Men sedan kommer den första avkörningen från den smala vägen, men ett par meningar längre bort har man kommit upp på vägen igen

”I allmänhet kan man säga att ju hårdare ett fett är i rumstemperatur desto mer mättat fett innehåller det.”

Oops! Ut i terränglådan igen i nästa mening.

Så det är lika bra att börja från början med korrekt information

– ◊ –

”Fetmaparadoxen”

Vi äter mindre och mindre fett, men ökar mer och mer i vikt. Hur kan det bli så, när fett innehåller mer energi per gram än kolhydrat?

Det här är en bra fråga. Och jag tänker besvara den och inte utbrista ”Nästa fråga tack?”

Vi kan se det ur fysiologisk synpunkt. När vi äter fett så blir vi mätta både fort och länge eftersom nedbrutet fett är vår främsta energikälla och fettet innehåller upp till 9 kcal/g.

När vi äter kolhydrater så ställer kolhydraterna till kaos i kroppen, vi tål inte högre koncentration än 7 mmol/L glukos. Det är 7 g glukos i blodet hos en 70 kg tung människa.

Om man nu ska äta 400 kcal i form av kolhydrater för att det ska räcka för fyra timmars energiförsörjning så måste man äta 400 kcal/4 kcal/g = 100 g kolhydrater.

Men då stiger blodglukosvärdet och för att minska skadeverkningarna av glukos i kroppen så kommer insulinet och börjar dirigera kroppen på många sätt för att snarast möjligt normalisera blodglukosvärdet till mellan 3 och 6 mmol/L.

Insulin vill nu förbränna bara socker genom att bryta ned socker till ättiksyra som sedan ska in i mitokondrierna. Men då kan insulin inte tillåta att det kommer ättiksyra från fett som samtidigt konkurrerar med sockrets ättiksyra så insulin stänger av all fettnedbrytning. Men förbränningen går inte tillräckligt fort så då ser insulinet till att socker byggs om till fett. Så 50 g socker försvinner, omvandlat till 10 g fett som måste lagras.

Då blir man hungrig efter 2 timmar när 50 g socker blivit 10 g lagrat och oåtkomligt fett och 50 g socker förbränts. Eftersom fettet fortfarande är inlåst av insulinet så tvingar kroppen en äta 100 g socker till för att det på samma sätt ska räcka i 2 timmar till.

Så då har man överätit 100 g (=400 kcal) som har omvandlats till 20 g fett och viktuppgången är ett faktum.

Den normala förbränningen hos en normalaktiv kvinna på 63 kg (Livsmedelsverkets ”normalkvinna”) gör av med bränsle motsvarande 2 400 kcal/dygn eller 100 kcal/timme.

Då räcker 44 g fett i fyra timmar utan att man behöver vara hungrig under tiden och utan viktuppgång. Insulinnivån är nu låg och man har man tillgång till sina fettreserver och om man äter mindre så tar man av sitt fett och minskar i vikt.

Så där är förklaringen att fett gör en mager medan kolhydrater gör en fet.

Det är alltså ingen ”paradox” att fett gör en mager medan kolhydrater gör en fet, det är helt naturligt. Däremot är det en logikvurpa att säga ”Man blir fet av att äta fett” på samma sätt som ”Man blir grön av att äta grönsaker”. Båda dessa falska påståenden motsägs av observationer och kunskaper inom fysiologi, biokemi och hormonlära.

Kunskapen om termodynamikens första lag (energin är oförstörbar eller ”energi in = energi ut”) förringar inte termodynamikens andra lag (att verkningsgraden aldrig är 100 %, ”energi in = energi ut +värme”) som våra professorer alltid synes bortse ifrån.

Att kaloribanta är att försätta kroppen i ett svälttillstånd och för att överleva reducerar kroppen sin ämnesomsättningen (alla organ går på sparlåga), den sparar på fettet och bränner hellre muskler. När svälten är över bygger kroppen snabbt upp sitt fettlager (inför nästa svältperiod). Kroppen upplever svälttider och garderar sig.

Käka mindre (=svält) och kuta mera (=mera energiförluster) har aldrig visats ge annat än ökad hunger och därmed ökad vikt när man avbryter för att inte dö av svält.

Björn Hammarskjöld

F.d. barndoktor
Filosofie licentiat i biokemi
Gastronomisk kostkreatör och -expert

http://kostkunskap.blogg.se/index.html

2 svar på ”Fetmaparadoxen (Hammarskjölds brev nr 1)”

Kommentera