Dårskapens lov

Förord

Man förundras över hur våra myndigheter först ger ut kostråd som gör oss sjuka och feta, sedan erbjuder de viktoperationer som inte fungerar. Detta sker parallellt med att det finns vetenskap och kunskap som som skulle göra att de flesta skulle slippa bli sjuka och överviktiga, bara genom att sluta äta skräpmat.

Man förundras över varför vården opererar magen och tarmarna när problemet sitter i hjärnan.

Man förundras över att viktopererade lämnas att klara sig själva efter operation, när det oftast krävs daglig support under flera års tid för att lyckas med en omläggning av livsstil, en livsstilsförändring som i sig hade gjort viktoperation, med alla dess biverkningar, onödig.

Man förundras över varför skolan, sjukvården och äldreomsorgen serverar en kost som grundlägger ohälsa. undervikt och övervikt. Ett myndighetsagerande som går tvärtemot vetenskap och beprövad erfarenhet.

Man förundras över att skolan serverar en kost som först ”speedar” skolbarnen som gör att de har svårt att sitta still, speciellt de med anlag för ADHD (10% av barnen), för att sedan göra dem hungriga, trötta och okoncentrerade. Sedan förundras många av att skolresultatet sjunker?

Man förundras över att barnen redan i förskolan serveras en kost som skapar ett sockerberoende, en inkörsport till nikotin, alkohol och narkotika. I hjärnan ”asfalteras en väg” till tunga beroenden.

Man förundras över hur ”auktoriteter” som borde vara kunskapsledande, istället verkar sakna de mest elementära kunskaperna inom sitt ämne. Hur har de kunnat undgå det uppenbara, som vanligt folk mycket snabbt ser och förstår? Vem har förlänat dem sin samhällsposition, där de gör stor skada?

– – –

Nedan tänkvärda ord av Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, som specialiserat sig på spansk och spanskamerikansk litteraturvetenskap under 1900-talet, och frågor som utbildning och offentlig idédebatt. Inlägget ger en historisk bakgrund och förklarar en del av mänsklighetens natur.

”Dårskapens lov” reflekterar och förmedlar kunskap och insikter som underlättar det jobb vi har framför oss, om vi vill värna och utveckla vårt välstånd, om vi värnar vårt och våra medmänniskors hälsa och välmående, om vi vill förstå det som händer och om vi vill kunna göra något åt det.

Team KOSTDEMOKRATI

– ♣ –

Dårskapens lov

Dumhet är ingen ovanlig egenskap hos vetenskapsmän och intellektuella. Uppfattningen att det inte finns någon objektiv verklighet har emellertid bidragit till att ytterligare öka inskränktheten.

Vari består brist på intelligens när det gäller intellektuellt liv och vetenskap? Finns det någon speciell, modern ointelligens? Kan man tala om dumhet bland vetenskapsmän?

Den franske filosofen Jean-Michel Couvreur bidrar med en första avgränsning i La bêtise se soigne-t-elle? (2004). Man bör skilja dumhet från avsaknad av information på ett område där en person inte påstår sig ha kunskap. När man kallar någon dum handlar det om att personen borde förstå eller påstår sig förstå något han eller hon inte känner till.

–  ♣ –

En annan fransk filosof, Michel Adam, har ägnat en hel bok, Essai sur la bêtise (1975), åt dumheten och räknar upp följande egenskaper hos de dumma:

  • De intresserar sig inte för kunskap.
  • De accepterar inte intellektuell ansträngning.
  • De utgår inte från verkligheten i sitt tänkande.
  • Dessutom besväras de inte av sina begränsningar utan känner sig lyckliga.
  • När det gäller kunskap, tillskriver dumma personer betydelse åt företeelser som är triviala eller flyktiga. De ”förklarar” banala företeelser som inte kräver förklaring.
  • De försöker inte lära sig nya saker utan upprepar sådant de redan tror sig veta.
  • De bygger inte upp en diskussion med argument.
  • När det gäller det sociala livet använder de orden utan att lägga vikt vid deras betydelse.
  • De vägrar att ta till sig andras argument. De bryr sig inte om hänvisningar till verkligheten.

Adam kallar dumheten för en aggression mot samhället, eftersom den dumme kan utöva en ”intellektuell terrorism” mot sin omgivning, när han eller hon i samtal tjatar om sådant som inte hör till ämnet, hoppar mellan ämnen och ständigt framhåller sin egen förträfflighet. Den intelligenta personen gör tvärt emot.

Framför allt iakttar han eller hon verkligheten. Adam understryker att de som inser sina begränsningar därigenom har redskap för att lära mer. Samma sak gäller moral. Det är bara en moraliskt utvecklad person som förstår att han eller hon begått ett moraliskt fel.

Adam sammanfattar med att säga att förståndet och moralen är det som i djupare mening möjliggör ett möte mellan människor.

– ♣ –

Jacques Barzun, en fransk litteraturvetare och filosof som gjorde karriär i USA, påpekar i The House of Intellect (1959) att intelligens och intellektuellt liv påverkar varandra, men också kan särskiljas.

Intelligens är mer bundet till en individ medan intellektet är bundet till ett kollektiv, menar han, eftersom det bygger på tradition, institutioner som skolor, universitet, bibliotek och facktidskrifter. Barzun iakttar vid 1900-talets mitt en stark antiintellektualism i västvärlden. Han menar att det som är attraktivt för allmänheten numera är konst och inte vetenskap. Även bland dem som anser sig vara intellektuella ser han en önskan att leva som konstnärer.

Barzun hävdar att den moderna skolan inte tvingar de unga att arbeta med intellektuellt material och därför inte kan sägas erbjuda dem någon systematisk intellektuell skolning. De unga upptäcker aldrig värdet av kunskaper. De tillägnar sig istället en skeptisk och negativ inställning och avvisar all ansträngning. Det tomrum skolan lämnar fylls av massmedierna.

Barzun understryker att ett land som vill ha intelligenta medborgare måste vårda sina intellektuella institutioner och främst skolan.

– ♣ –

Den schweiziske filosofen Jean Romain konstaterar i Le temps de la déraison ou l’illusion contemporaine (2000) också att ungdomar idag inte värderar kulturell kunskap och att de inte är beredda till uppoffringar för att bli kultiverade. Det som är ”inne” är att leva i ögonblicket.

Dagens ungdomskult innebär enligt Romain att man lovordar olika handlingar och tankar bara därför att de är vanliga hos unga personer. I själv verket blir ungdomskulten ofta detsamma som en njutningskult, en hedonism, eftersom ungdomskulturen ofta söker det omedelbara nöjet. Romain förknippar också ungdomskulten med tendensen att tro att bara man vill att något ska ske så kommer verkligheten att falla ut så som man önskar.

Romain menar att denna attityd grundläggs i den moderna skolan. Han har iakttagit att skolan erbjuder eleverna ”färdigtuggat” material, ”snabbmat”. Det gör att vi istället för att gå framåt civilisatoriskt går kräftgång och blir alltmer lika tredje världen. Romain identifierar drag i dagens utbildning som för oss åt fel håll.

– ♣ –

Likhetsideologin innebär att man utgår från att alla är lika och om verkligheten motsäger tesen, tillbakavisas verkligheten. Denna idé liknar i sin tur ”snällismen” som antar att alla elever vill lära sig, vill uppföra sig bra, aldrig förstör något avsiktligt och alltid talar sanning. Dessutom antas det vara synd om eleverna i stället för att det antas vara en förmån att få studera. Eftersom elever inte längre behöver göra hemuppgifter eller klara examensprov för att kunna finnas kvar i utbildningssystemet, är det förklarligt att lättja är ett framträdande drag i den moderna skolan, menar Romain.

När man också omfattar en relativistisk syn på kunskap, är det svårt för skolan att hävda att kunskap är ett viktigt värde.

– ♣ –

En svensk professor emeritus i hållfasthetslära, Gustaf Östberg understryker i Underförstådd kunskap (1995) och Om tvekan inför kunskap (2002) att lättja är en av de viktigaste faktorerna för att förklara dumhet. Han räknar upp några effekter av lättja när det gäller kunskapsproduktion. De lata vägrar att ta i beaktande uppgifter som inte passar in i traditionen på området. De söker förklaringar endast inom det område de redan känner till. De ger upp sökandet innan de nått fram till en förklaring. De påstår utan bevis att de redan har nått sitt kunskapsmål.

Östberg citerar den österrikiske författaren Grillparzer som har sammanfattat skillnaderna mellan den dumme, den medelmåttige och den intelligente. Den dumme tror att alla fall är unika, den medelmåttige att allt sorterar under regler, och endast den intelligente kan samtidigt se regler och undantag.

Den dumme är lättjefull och bryr sig inte om att kontrollera de uppgifter som används och iakttar inte verkligheten. Den medelmåttige räknar med det verkliga men tröttnar fort, tänker på annat och ger upp innan målet nåtts. Bara den intelligente iakttar verkligheten, organiserar sin kunskap mentalt och kan särskilja regler och undantag.

En fundamental idé hos Östberg är att utövare av professioner måste ta ställning till risker. Kunskaperna används i verkliga, komplexa situationer, och den professionelle måste kunna hantera både regler och undantag.

– ♣ –

I Elogio y refutación del ingenio, (1992) menar José Antonio Marina, spansk psykolog och filosof, på ett sätt som erinrar om Jean Romain, att vi i dagens kultur ger för stort utrymme åt lekfullhet, intuition och njutningslystnad. Lekfullhet och påhittighet kan vara roligt men en vuxen person tröttnar, menar Marina, därför att påhitten inte leder någonstans. Detta är i och för sig naturligt eftersom den påhittige inte har något mål utanför sig själv. Han eller hon lever på improvisation och fria associationer.

Motsatsen är att lära barn att sätta upp mål och att uppnå dem. Det som utmärker missanpassade individer är att de inte kan planera och inte hålla fast vid en föresats. Marina har också slagits av hur många människor det finns som vägrar att räkna med verkligheten. Han ser ett samband mellan föraktet för verkligheten och idén att allt och alla är lika. Om allt är lika är ingenting viktigt.

Varför skulle man då vidmakthålla just skillnaden mellan vad som är verkligt och inte verkligt? Om allt är lika, har man inte anledning att göra några meningsfulla val. När det gäller kunskap, kan man inte skilja mellan vad som är viktigt och oviktigt. Dessutom, om alla åsikter är lika värda, finns det ingen bas för att tala om värden.

När det gäller moraliska frågor betyder det att etiken måste skrotas, eftersom etik just innebär att peka ut vissa handlingar som mer värda än andra. Marina har observerat ett antal paradoxer:

  • Det finns en tendens att bara anse spontan handling som fri. Om det bara är det oreflekterade som anses fritt, kan man inte nå något med den friheten, eftersom den inte styrs av viljan. Vi får en frihet utan innehåll och betydelse.
  • Utbildning, kunskap och eftertanke framstår som förtryck och deformering.

Trots detta verkar den moderna människan vilja höra att allt är fritt, ingen ansträngning krävs, och allt kan väljas.

– ♣ –

Den spanske filosofen José Luis González Quirós är inne på samma linje. Han påminner oss i El porvenir de la razón en la era digital (1998) om att den klassiska psykologin skiljer mellan verkligheten, kunskap om verkligheten och det subjekt som tänker. Han pekar på hur psykologi och inställning till kunskapen nu båda utmärks av att man blandar ihop verkligheten med de egna önskningarna. Tendensen är att kalla verklighet det man själv väljer att kalla verklighet. Man kan både tala om en kunskapsmässig autism och om psykologisk infantilism.

González Quirós understryker en annan konsekvens av att förakta verkligheten. När föremålen inte längre anses verkliga, behöver man inte bry sig om vilket förhållande som råder mellan ord och verklighet. Allt blir ”kommunikation”. Massmedierna tar över den plats som verkligheten tidigare intog i vårt tänkande.

Medierna utgör den nya verkligheten. González Quirós menar att konstruktivismen nu intagit konsten och politiken, och är på väg att ta över vetenskapen och filosofin. Konstruktivismen förnekar att det finns en objektiv verklighet. På ett godtyckligt sätt reduceras verkligheten till den information vi har om den. Detta innebär i sin tur att man stänger sig inför det man inte tycker om. Det är samma kunskapssyn som utmärker ett totalitärt tänkande. Accepterandet av konstruktivismen betyder att vi har övergett vårt tidigare sätt att se på förståelse.

Förståelse brukade vara att förstå verkligheten. Vår frihet var att vi gav oss själva möjligheten att utforska verkligheten. Om allt beror på vår egen vilja, underkastas förståelsen vår vilja. Vi behöver inte förstå det vi inte vill förstå, och vi kan inte längre förstå andra genom en gemensam förståelse av verkligheten. Kunskap är inte längre kunskap om verkligheten utan om vad som sägs om verkligheten i ens egen grupp.

González Quirós menar att konstruktivismen på ett kunskapsteoretiskt plan motsvarar egocentrism inom psykologin. Individen utgår från att det som han eller hon inte kan eller vill lära sig saknar intresse till den grad att man kan säga att det inte finns.

– ♣ –

Ett färskt exempel från vetenskapens värld är den amerikanske vetenskapsjournalisten Gary Taubes genomgång av litteratur om dietens inverkan på olika sjukdomar i Good Calories, Bad Calories. Challenging the conventional wisdom on diet, weight control, and disease (2007).

Han pekar på att dagens problem med fetma fick en kraftig skjuts av ett amerikanskt kongressbeslut under 1970-talet att rekommendera kost med lägre fetthalt, ett beslut drivet av en kombination av dålig vetenskap och politisk inblandning.

När det gäller den vetenskapliga delen har ett litet antal personer från högprestigeuniversitet kunnat påverka miljoner människors liv och hälsa fast det är tydligt att de tagit den typ av genvägar som bland annat Östberg beskrivit. Taubes pekar på ett antal faktorer som gjort att de hamnat fel.

Den extrema specialiseringen har varit farlig.

Vetenskapsmännen i fråga har huvudsakligen läst tidskrifter från sitt eget specialområde och på det sättet missat kunskaper som utvecklats på andra områden. De har bara tagit hänsyn till aktuell litteratur och på det sättet missat tidigare resultat och insikter, vilket i det här fallet visar sig vara fatalt. De har huvudsakligen läst artiklar från sitt eget språkområde. De har förblindats av sina samarbets- och vänskapsrelationer med en grupp kolleger vid andra högprestigeuniversitet och kommit att tro att de tillhör en grupp som har rätt.

– ♣ –

Sammanfattningsvis kan sägas att de personer som har undersökt intelligent respektivt dumt beteende pekar på att utvecklingen av goda kunskaper och vanor i det intellektuella livet måste kombineras med etisk och psykologisk utveckling hos individen.

Motsatsen till de intellektuellt och etiskt utvecklade är de ointelligenta som inte intresserar sig för verkligheten. De ”stänger av” den på ett aktivt sätt och ersätter den med sin egen attityd inför världen.

De utmärks av övertygelsen att de själva är centrum i världen, och för dem är ett samtal i första hand ett tillfälle att uttrycka den egna åsikten. De talar om sig själva. Det är ett område som de inte behöver utforska i förväg och där de är experter.

 

Inger Enkvist
professor i spanska vid Lunds universitet

 

Not: Texten tidigare publicerad i AXESS